Löpa gatlopp i Tunisien
Av Lydia Duprat, Ann-Christin Byström och Lovisa Lundh-Duprat
Foto: Lydia Duprat och Ann-Christin Byström

Lovisa ville inte avstå från en enda kamel, visade det sig när vi kom hem.

Ett land med en mångtusenårig historia, milslånga vita sandstränder och god mat. Som kan locka med öknar, oaser och - inte minst - kameler. Kan man begära något mer? Ja, hur vore det i så fall med lite respekt från desperata försäljargangsters?

Vi landade på Monastirs flygplats klockan fem på morgonen, med röda ögon, skrynkliga ansikten och gäspande munnar, men glada över att vara framme i Tunisien.

Jag åkte med min dotter, Lovisa, och min bästa vän, Annchi. Maken lämnade jag hemma att sköta sina affärer så gott det gick. I taxin på väg till Arlanda grät Lovisa stilla och tyst av separationsångest från pappa. Tårarna droppade ymnigt, har barn fler tårar än vuxna? Torkar brunnen ut allt eftersom man blir äldre och gör anspråk på innehållet? Jag försökte trösta min älskling med hänförda tal om kameler och härliga bad i glittrande blå pooler.

Vi åkte från Stockholm den 22 februari. Det rådde då snöstorm, sylvassa pilar träffade en i ögonen, man blev dyngsur och skaffade sig fort en liten vit kalott om man som jag var ute utan vare sig mössa eller paraply. Storskaligt kaos hade som vanligt utbrutit i Stockholm liksom i övriga delar av Sverige där snön föll. Den här dagen drabbades även Arlanda med många förseningar och inställda flyg. Vi hade emellertid tur för vårt flyg blev inte mer än en timme försenat. Drygt ett på morgonen lyfte vi med tunisiska Nouvelair och landade fyra timmar senare.

Resenärerna var så gott vi kunde bedöma svenskar; flertalet var infödda svenskar, återstående svenskar som en gång fötts annorstädes: män som såg ut att härstamma från Nordafrika eller möjligen Mellanöstern men som talade svenska och hade svenska pass. Jag antog att dessa män hade tunisiskt ursprung och att de åkt hit för att hälsa på släkten, men senare skulle det visa sig att jag hade fel. De var vanliga turister, precis som vi. Men till skillnad från oss bleka, blonda och blåögda blev de trakasserade av pass- och tulltjänstemännen. Medan "svartskallarna" ytterligare en gång måste passera metalldetektorn och fick sina väskor genomsökta dansade övriga resenärer förbi leende och förekommande tunisiska tjänstemän.

Gudskelov att ingen av oss är svartmuskig!

Vi togs emot av researrangörens representant direkt på flygplatsen varpå vi åkte till hotellet i Sousse med buss. Resan tog en halvtimme, och att checka in tog inte många minuter. Klockan var nu sex på morgonen. Vi var trötta, men innan vi gick upp på rummet för att vila ett par timmar gick vi ner till matsalen för att få i oss frukost medan vi hade chansen. Den visade sig vara helt okej om än inte grandios som man är van vid från hotellen i Sverige och för den delen även i Brasilien.

(Brasilien och Sverige har intressant nog detta gemensamt: dignande frukostbufféer på sina hotell. Utbudet varierar givetvis länderna emellan, vanligen bjuds det på fler ostsorter i Sverige medan det i Brasilien bjuds på fler fruktsorter. I övrigt är överdådet detsamma. Härliga frukostar, det viktigaste för hotellgästen! Hurra för Sverige och Brasilien!)

DAG 1
Vår första dag på tunisisk mark var sval och blåsig, men vacker. Vi undersökte hotellets trädgård, den vackra blåa, glittrande bassängen med sitt kalla och virvlande vatten. Vi skulle inte komma att bada en enda gång under vår vistelse i Tunisien. Å andra sidan var den här resan inte tänkt som en solsemester heller utan snarare som en upptäcktsresa.

På eftermiddagen åkte vi till centrala Sousse. Det var där och då som vi för första gången anade vad de tunisiska affärsidkare hade i beredskap åt oss dumma utlänningar. För dem var vi antagligen rena guldgruvan, naiva och hjälplösa som vi var, eller som de trodde att vi var, eller som det skulle komma att visa sig att vi verkligen var när allt kom omkring.

Tacksamt nog slet ingen i oss den här första dagen emellertid. Vi slog dövörat till deras rop och lockelser så gott det gick medan vi febrilt letade efter ett matställe där man kunde få sig en öl förutom något att äta. Vi hann sätta oss till bords på två eller tre etablissemang innan vi blev upplysta om att "Här serveras ingen öl. Turkiskt kaffe eller myntkryddat te, madame". Till slut blev vi av en kypare mer eller mindre infösta i en lokal där öl kunde uppbringas. Vi satte oss ner och pustade ut. In med två stycken av deras eget Celtia, fort som fan, tack! Två briks, tack, och så en ojja, till flickan en portion pommes frites dessutom. Solen gassade, briken var hur flottig som helst, men god. Annchi gillade ojjan med räkor, jag brydde mig inte så mycket om den.

Det finns två sorters restauranger i Tunisien. Den ena har den inhemska befolkningen som främsta målgrupp, och där serveras av allt att döma inte alkoholhaltiga drycker (det kan vara värt att påminna om att Tunisien är ett muslimskt land). Den andra sorten består av så kallade "restaurants touristiques", ställen där man förutom öl, vin och eventuellt annan spirituosa kan få mat som är anpassad för den turistiska gommen. Stället vi var på var en sådan, fast med tunisiska rätter på menyn. Inte så dumt, faktiskt. Kort sagt det bästa av två världar!