Löpa gatlopp i Tunisien, sid. 3
Av Lydia Duprat, Ann-Christin Byström och Lovisa Lundh-Duprat

DAG 3
Vi gick upp i ottan och lyckades faktiskt få i oss lite frukost innan vi åkte från Sousse kl. 06.05 mot södra Tunisien med researrangörens buss. Vi hade en lång resa framför oss, och turligt nog skulle det komma att visa sig att vi aldrig någonsin skulle behöva åka mer än en timme 45 minuter utan att stanna, för toalettbesök och kaffe om inte annat.

Tunisiens eget kolosseum, El Djem, är mindre än Roms men enligt uppgift bättre bevarat.

Vårt första stopp blev El Djem, en stad som kan skryta med att ha ett alldeles eget kolosseum, visserligen mindre än Roms men enligt uppgift "bättre bevarat". Morgonen var solig och kylig och tiden vi hade till förfogande (som vanligt, skulle det visa sig senare) knapp. Direkt då vi steg av bussen såg vi en mycket gammal man stå bredvid en om möjligt ännu äldre kamel (egentligen en dromedar, den sorten som bara har en puckel, men i Tunisien säger man "kamel" genomgående). Den så kallade kamelen tuggade fradga och hade en lindrigt sagt ogästvänlig uppsyn. För munnen bar han ett tygnät - vi förstod att det här måste vara en sådan "kamel" som gärna bits om han får chansen. Mannen ropade ut: "Ta en bild, bara en dinar!" Jag, dottern och Annchi gick raskt förbi och undvek att titta på mannen, men såg på kamelen.

På väg mot sevärdheten tog en försäljare några raska steg mot oss varpå han försökte sätta en beduinslöja på min dotter, "Se vad fint, si och så många dinar! Si och så många DINAR!!!" Jag blev illa till mods och sa, "Please leave us alone". Sedan sa jag till Annchi, att jaså, är det på det viset att de sätter på oss grejor, ja då får vi väl säga 'tack så mycket' och gå vidare utan att betala. Det vore något va?

Förresten uttalar varenda försäljare ordet "dinar" som engelskans "dinner". Jag har ingen aning om hur namnet på deras valuta uttalas på arabiska, men "dinner" känns väldigt irriterande i vilket fall.

Morgonsolen fattar mod och lägger sina strålar över El Djems ruiner.

El Djems kolosseum var verkligen en pärla till sevärdhet, och rekommenderas varmt. Det var stort - nå, vid jämförelse med Roms eget kanske inte så där jättestort - och faktiskt välbevarat; som Roms ungefär! Men dess vackra, levande gula färg mot den djupt blåa himlen denna arla morgon! Det hade varit en upplevelse om det inte hade varit för det knappa tidsschemat och alla människorna. När man är omringad av andra turister kan man nämligen inte höra rösterna… rösterna som ropar från det förflutna.

Att befinna sig på en plats som har funnits i tvåtusen års tid… En plats där somliga jublat och andra gått en grym död till mötes… En plats som stått där i århundraden och bevittnat tidernas flykt och människornas förehavanden… Det är spännande. Jag vet, för jag har varit i Rom. Jag skulle ha kunnat känna samma sak här. Men inramningen var fel.