Irländsk dagbok 2000

Av Måna Berger

När Heinrich Böll 1957 gav ut Irländsk dagbok (svensk översättning först 1973) beskrev han ett lantligt, tidlöst Irland som dagens resenärer tror sig söka men aldrig finner, även om de stupar i varenda turistfälla på ön. Irland har förändrats och förändringen accelererar med vindens hastighet över de gröna kullarna, i takt med att motorvägar byggs, tomtmark exploateras för nybyggnation, industrin tar fart med hjälp av EU-miljoner och hårdföra republikaner motvilligt räcker handen till de än mer motvilliga unionisterna i den nya tidens anda. Man ser förstås vad man vill se. Men turistens klagan över bristen på oförstörda, genuina miljöer ter sig mer än aningslös mot bakgrunden av landets kärva historia.

Co Mayo
Heinrich Böll vistades, eller rättare sagt bodde några månader då han skrev boken, i ett av de största och fattigaste grevskapen på Irlands nordvästkust, Co Mayo, där tiden verkligen hade stått stilla och än idag "den keltiska tigern" hejdar sig något i sin framfart. Det beror delvis på att Mayo ligger på landets baksida i alla bemärkelser, det är vilt, kargt, avsides och av hävd olönsamt. På den gamla onda tiden var det till dessa och liknande trakter som irländarna förvisades sedan engelsmän och importerade skotska protestanter konfiskerat den bördigaste jorden. Heinrich Böll berättar i sin bok att när irländarna nämner Mayo tillägger de alltid: God bless us! Jag har undrat varför, men ännu inte lyckats få något tillfredsställande svar; i varje fall inget som lämpar sig att återge i tryck. Min gissning är att fattigdomen och de omänskliga levnadsvillkoren formade människorna. Att överleva bland dessa berg och hedar för hundra - hundrafemtio år sedan danade hårdföra karaktärer, av bogekens virke. De som inte var utomordentligt sega, antingen emigrerade eller dog. Helt enkelt. Och nöd och svält har sällan förädlat människan. Överallt på kullarna syns de dystra minnesmärken som Böll också beskrev från Achill Island, stenskeletten av deserted villages: byar som helt övergavs under the famine - hungeråren. Två miljoner irländare emigrerade, företrädesvis till Nordamerika, en miljon dog svältdöden under de ödesdigra åren 1845 - 48 då potatispesten härjade. Husgrunderna finns kvar, och rester av stengärdsgårdar som inhägnade små mödosamt brutna odlingar på sluttningarna. "Allt som inte var av sten hade regnet gnagt av, solen och vinden, och tiden som tåligt droppar över allt..." skriver Böll. Grå sten, grönt gräs och mossa, förvildade får och samma hårda, pinande vind som då. Irländarna har inte glömt. Äldre människor sänker rösten i stilla vördnad för offren då the famine förs på tal och en del får något hårt i blicken, en skärva av vrede. God bless us kanske helt logiskt syftar på de öden över vilka deserted villages står som oavvisliga monument. Men det finns också en romantiserad "vilda västerntradition" här uppe. I gatubilden syns här och var män, mest medelålders, iförda halmhattar med cowboystuk, och det påstås vara ett mode som hänger samman med talesättet om det vilda landet i väster.

Loch Talt
När jag kuskade runt på västkusten och målade, denna sommar, passerade jag på vägen från Ballina en liten insjö, Loch Talt, och strax därefter i det typiska kuperade hedlandskapet en grön dalsänka i vars mitt en onaturligt cirkelrund kulle reste sig. Den såg på alla sätt ut att vara konstruerad av människor. Vi stannade till och begrundade vad som kunde ligga dolt i historien bakom den, och mitt ressällskap föreslog att vi skulle vända tillbaka till Loch Talt, där en liten pub låg mitt i ödsligheten. Innehavaren var en pensionerad änka, Josephine, född på trakten, och hon om någon borde veta. Sagt och gjort, vi vände om. Och Josephine, som gärna tog tillfället att få prata, var inte nödbedd. En historia förtäljer att hela området en gång ägdes av en rik och mäktig man, som sålde allt men behöll kullen för att stå där och fiska. (På den tiden låg dalen under vatten.) Det har spekulerats i många banor omkring platsen och arkeologer planerade en gång utgrävningar där efter lämningar från stenåldern, men de övergav projektet då den femtusenåriga bosättningen Céide Fields några mil bort visade sig vara mer intressant. Josephine själv höll för troligt att formationen härrörde från tiden då inlandsisen smälte och vattnet virvlat runt stenar som drejat fram den rundade formen. Men den dominerande teorin var att kullen var en begravningsplats för svältoffer från the famine, en massgrav.

En mer skrockfull person än Josephine skulle ha börjat tala om älvorna, och det är kanske inte så underligt om vissa platser och träd på den irländska landsbygden fortfarande betraktas med vidskeplig respekt, fast anledningen sedan länge gått förlorad i glömska. Det gäller i hög grad de ensamma träd man här och var kan se ute på gärden och betesmarker, träd som ingen människa med sitt fulla vett i behåll skulle drömma om att hugga ner. De kallas fairytrees. Alla olyckor som tänkas kan drabbar den som skadar ett fairytree, och folk skämtar verkligen inte om det, de tror på det. Men även angående träden finns en rationell förklaring: någon ligger begravd därunder och att fälla trädet vore att kränka gravfriden.

Croagh Patrick
Louisburg är ett litet samhälle ute vid kusten, som är unikt så tillvida att det är Irlands enda ort som fått sitt namn från Canada, medan däremot en mängd orter där och på andra ställen uppkallats av emigranterna efter deras irländska hemorter. I Louisburg gäller alltså det omvända, beroende på att hamnen där varit betydelsefull för handelsutbytet, av virke bland annat, mellan Irland och Canada. Givetvis har Louisburg också ett gammalt keltiskt namn, men det är inte längre i bruk.

Därifrån är det inte långt till Croagh Patrick, det heliga berget som bär nationalhelgonet S:t Patricks namn, han som enligt legenden införde kristendomen och förvisade alla ormar och paddor från ön. Sista söndagen i juli vandrar tiotusentals pilgrimer den steniga stigen uppför berget. De börjar bestigningen redan natten till söndag. Allra helst ska man gå barfota, eller krypa på knä, men jag kunde inte urskilja någon som gjorde det.

Utsikten uppifrån är magnifik. Nedanför det 800 meter höga Croagh Patrick, i Clew Bay, kan man se alla småöarna, 360 stycken: en för varje dag på året, sägs det. Att besöka Croagh Patrick och se skarorna av pilgrimer streta i den branta stigningen uppför de blånade bergssidorna, gamla och unga, alla nationaliteter blandade, är också en upplevelse av säreget slag. På avstånd erinrar de om myror på en jättemyrstack. Nedanför, kring parkeringen, och på gatan pågår något som liknar en marknad, en folkfest av stort omfång och polis, ambulans och räddningstjänst har satt upp sambandscentraler för att kunna ta hand om alla som skadar sig; ett inte oansenligt antal. En kvinna på en pub berättade att hon haft oturen att åka till BB just en sådan natt. Hon skulle föda sitt första barn, men det fanns knappast läkare eller annan sjukvårdspersonal att uppbringa på grund av alla benbrott, hjärnskakningar och hjärtinfarkter som fraktades in från Croagh Patrick.

På motsatta sidan av vägen, där den provisoriska larmcentralen monterats upp, ligger "Hungerskeppet": en staty till åminnelse av offren för the famine. Skuggorna som hänger i riggen är inte trasiga segel, de är skelett. Historien gör sig påmind, överallt.

- Det verkar som om de flesta blev lite besvikna... mumlade en person jag frågade, och vände bort ansiktet.

Jag färdas inte precis i Heinrich Bölls spår, men jag ser ändå de utsikter han såg och jag undrar vad han skulle ha att säga om det som händer idag. På Mayos vindlande smala vägar blir vi titt som tätt omkörda av glänsande nya bilar med 00 som första siffror på nummerplåten. Inte en enda åsnekärra så långt ögat ser, men svartvita kor och röd-blåmärkta, raggiga får strövar än längs vägkanten. The travellers har parabolantenner på taken till sina husvagnar. Överallt växer nybyggnationerna upp, ingen markplätt är för oländig eller ödslig att bygga hus på. Men fairyforten - de arkeologiska ringforten - är fredade från giriga mäklare! Den mest blomstrande branschen i år verkar för övrigt vara möbelindustrin, eftersom alla de nya husen börjar bli inflyttningsklara och marknadsförarna lägligt nog skapar behov av nytt möblemang. FURNITURE! skriker stora plakat ute på ljunghedarna, mot bakgrunden av ruinerna av deserted villages; det ser märkligt ut.

Att betrakta Irland idag så som jag gör, under ett besök några veckor om året, är som att se en av dessa naturfilmer där en blomknopp vecklar ut sina kronblad och förvandlas till prunkande blomma på några sekunder. Men frågar man någon luttrad gammal Sean eller Eileen skakar de på huvudet och säger: Det kan aldrig hålla i sig i längden!

- Hur blir det sen då?

Då skrattar de. - Tillbaka till svälten! svarar de.