I den ohelige faderns namn

Av Anna Southerington

Fader min är ej i himmelen,

Helgat ej ditt namn....

Pappa, du var min hjälte när jag var liten, vet du det? Du levde ditt eget liv i mitt huvud, och du var Professorn, ett geni. Jag var så stolt över dig. Jag mindes dig inte egentligen, och mamma var ganska förtegen. Baserat på det lilla jag visste om dig blev jag din skapare, istället för tvärtom. Jag borde ha lyssnat på allt mamma aldrig sa.

Mamma har det inte lätt. Jag är tre år och folkilsken. Du är borta, och jag vet inte vart du har tagit vägen. Du har bara försvunnit ur mitt treåriga liv utan ett spår, så vitt jag kan bedöma, och jag är arg på hela världen.

Jag slungar en stor sax tvärs över rummet, så att den borrar sig in i väggen, bara någon centimeter från mammas huvud. Det är inte meningen, egentligen. Jag fyller fem år, och får inte stanna uppe sent och se den första månlandningen på TV. Då blir jag arg. Jättearg. Jag inser vikten av detta historiska ögonblick, trots att jag bara är fem år. Om du hade varit där, hade jag säkert fått stanna uppe på min födelsedag och se när dom landade på månen. Varför är du inte där? Det är ditt fel att jag nästan dödar mamma med en stor sax.

Jag hör tunga, släpande fotsteg på vinden ovanför mitt sovrum. Det är mitt i natten, och jag är sju år. Jag är rädd. Jag knackar så högt jag vågar på väggen till mammas rum, men hon vaknar inte. Mamma rår inte på spöket på vinden, och jag är rädd. Vem ska beskydda mig när du inte är där?

Jag är ful. Jag har fel kläder. Jag är inte svensk, trots att jag är blond och blåögd och pratar felfri östgötska. Jag har ett konstigt efternamn som jag fick av dig, och ingen kan uttala det. Jag är nio år, och har ingen pappa. Vem ska försvara mig medan jag försöker försvara det jag ärvt av dig, det enda jag har kvar av dig? Mamma vet ingenting. Jag är för stolt för att berätta att ingen vill vara med mig. Jag är rädd. Jag är ensam. Men jag har min stolthet. Därför tror alla att jag är folkilsken. Dom skickar mig till skolpsykologen. Jag behöver ingen skolpsykolog. Jag vägrar att prata med skolpsykologen. Till slut ger skolpsykologen upp. Jag behöver dig.

Mamma är bortrest. Jag är elva år och det är blod på toalettpapperet. Jag har blivit kvinna. Men jag är ful och har fel kläder och ingen pappa och ett efternamn som ingen kan uttala, och inga pojkar bjuder upp mig på skoldanserna. Hur ska jag få veta vad det innebär att vara kvinna? Det finns ingen pojke som frågar chans på mig och bekräftar min kvinnlighet. Det är ditt jobb. Du ska finnas där så att jag får öva mig på min nya kvinnlighet på ett tryggt och kravlöst sätt. Tack och lov att du inte finns där.

Jag sover. Jag är tolv år och sover i en stor säng i ett stort hus i USA, och jag är glad. Det är ditt hus. Jag har rest dit med mamma, men nu har mamma åkt hem igen. Jag är glad för att du erkänner mig, och låter mig stanna längre än planerat hos dig. Jag vaknar av att dörren bredvid sängen öppnas. Du kommer in. Du har druckit för många öl. Jag frågar vad du vill, du säger att du letar efter katten. Jag säger att katten inte är här inne. Du säger godnatt och säger åt mig att somna om. Du stryker mig över kinden, och dina nikotinfläckade fingar fortsätter nedåt och sveper som hastigast över mina bröst. Du ler. Du går. Jag är rädd. Jag mår lite illa. Jag bestämmer mig för att det inte var meningen. Jag bestämmer mig för att du är full och inte märker att din hand vidrör någonting mera än min kind. Jag bestämmer mig för att glömma alltihop.

Det är varmt och kvavt. Det är sommar i Virginia, och det är 40 grader varmt med 98 procents luftfuktighet. Jag är glad. Jag får stanna kvar och bo hos dig. Jag är inte ful längre, och jag har en pappa, och dom amerikanska pojkarna kan uttala mitt efternamn och bjuder upp mig på skoldanserna. Jag kan inte sova. Det är för varmt för nattlinne och lakan, och jag ligger på mage på min säng och läser en veckotidning. Du har druckit för många öl. Jag är fjorton år och hör aldrig dina fotsteg närma sig min dörr. Jag hör inte dörren öppnas, trots att det är natt och allt är tyst och stilla. Jag läser. Mina nackhår reser sig, trots att det är 40 grader varmt. Jag vänder på huvudet, och ser dig stå i dörröppningen med glasartad blick. Du hajar till, och säger åt mig att släcka lampan och sova. Du går. Hur länge har du stått där i dörröppningen, pappa? Jag är rädd. Jag mår lite illa. Jag bestämmer mig för att det inte var meningen. Jag bestämmer mig för att du är full och inte märker att du smyger till din dotters rum mitt i natten och ljudlöst öppnar hennes dörr utan att knacka. Jag bestämmer mig för att glömma alltihop.

Huset är fullt av människor. Det är stor fest i det stora huset, och det är snart jul. Jag är arton år och jag är glad. Jag är vacker och har nyligen påbörjat en fyraårig teaterhögskoleutbildning. Jag har en sångröst som får åhörarna att likna mig vid Jenny Lind, och jag älskar Glenn som är tjugo år och Glenn älskar mig. Jag har permanent uppehållstillstånd i USA och egen källarlägenhet i det stora huset. Det hänger en mistel i en dörröppning, och du har druckit för många öl. Du drar in mig i dörröppningen och kysser mig under misteln. Din tunga smakar Pabst Blue Ribbon Beer och röda Marlboro. Jag sliter mig loss, och du skrattar. Jag är äcklad. Jag skäms och mår riktigt illa. Jag bestämmer mig för att det inte var meningen. Jag bestämmer mig för att du är full och inte vet vad du gör. Jag bestämmer mig för att glömma alltihop.

Jag hälsar på i det stora huset. Jag bor i Washington, DC och har fast jobb på The Shakespeare Theatre at the Folger. Det är USAs nationaldag och jag är tjugotvå år. Det har varit fest, och både du och jag har druckit för många öl. Det är sent, och vi sitter och pratar. Du börjar prata om ett förhållande jag hade för ett par år sedan, med Charles. Han var ganska mycket äldre än mig, och ni två var vänner. Du säger att du var svartsjuk på Charles. Det börjar ringa små, små varningsklockor i mitt undermedvetna, men jag lyssnar inte på dom. Konversationen börjar fyllas av mer och mer obehagliga uttalanden och medgivanden från din sida, och jag känner mig mer och mer illa till mods. Varningsklockorna blir mer och mer högljudda och enträgna, men jag lyssnar inte. Att beakta varningsklockorna hade inneburit att medge för mig själv att allt det där som jag bestämt mig för om dig, var osant. Jag hade blivit tvungen att minnas allt jag hade bestämt mig för att glömma, och det var en mycket obehaglig tanke. Så jag lyssnar inte. Du säger att om inte jag går min väg nu, på en gång, så kommer det hända saker. Jag går inte.

Jag kan inte gå, pappa, förstår du inte det? Om jag går, erkänner jag den sanning om dig som jag bara inte står ut med. Du är ju min hjälte, min pappa. Du får inte vara ett sjukt svin som i alla år har velat sätta på sin egen dotter. Så jag sitter kvar. Jag är rädd. Jag är fullständigt förtvivlad. Du kan inte rädda mig eller beskydda mig, när det är dig jag behöver beskyddas och räddas från. Så jag ber till Gud, och håller masken. Jag bestämmer mig för att du bara skojar, att hela den här konversationen är ingenting värre än ett högst makabert skämt. Jag bestämmer mig för att du är full och har tittat en gång för många på Benny Hill. Då reser du dig ur din stol, går fram till mig, och böjer dig ner för att kyssa mig. Jag värjer mig inte. Inte ännu. Jag hoppas fortfarande på att Gud hörde min bön, och på att den kyss som är på väg mot mig ska vara faderlig, inte sexuell.

Gud hade tydligen skruvat upp stereon för högt den natten. Mig hörde han i alla fall inte.

När jag känner din tunga i min mun, vänder jag häftigt bort huvudet och säger någonting förebrående. Du ger ifrån dig ett lågt skratt, och återvänder till din fåtölj. Jag är spyfärdig, och rejält uppskakad. Men jag är fortfarande inte redo att se sanningen i vitögat. Jag bestämmer mig för att din tunga i min mun var kulmen på det makabra skämtet, och att allt nu är överståndet och normalt igen. Vi engagerar varandra i meningslöst småprat. Efter en kvart anser jag att bomben är desarmerad, och går upp till gästrummet och lägger mig. Samma rum i samma stora hus som för tio år sedan, när du letade efter katten.

Jag somnar som en stock i den stora vattensängen. Dels på grund av ölen jag har druckit, säkert. Men mest, tror jag, för att inte behöva tänka en enda tanke till om det som har hänt en trappa ner. Mina trygga illusioner är oerhört nära att kollapsa, och en enda tanke till hade varit sista droppen.

Jag vaknar av att det går vågor i vattensängen. Jag är med ens klarvaken och spiknykter. Du ligger intill mig under täcket, naken. Sista droppen är ett faktum, och allt jag har förnekat för mig själv i tio års tid sköljer över mig och hotar att dränka mig. På något fullständigt obegripligt vis håller jag mig lugn utåt. Jag ifrågasätter, så diplomatiskt som möjligt, vad fan du håller på med. Du, som alltid varit kontrollerande och dominant, är plötsligt vädjande och nästan lite ömklig. Du ber mig att inte skicka iväg dig. Jag påpekar att du faktiskt är min far, och tycker inte att något behöver tilläggas, det säger väl allt? Tydligen betyder fadersrollen någonting helt annat för dig, än för dom flesta män (som om det inte redan hade blivit uppenbart!). Du säger "Jag vet. Det är därför jag är här."

I exakt det ögonblicket skruvar Gud ner volymen på stereon, sätter sig blixtsnabbt in i situationen, som bara Gud kan, och tar över. Det är enda förklaringen. Jag har nämligen ingen aning om vad jag nu säger, och gör. Mitt medvetande går i totalstrejk. Jag vet att du fortsätter att böna om att jag inte ska skicka iväg dig. Jag vet att du försöker förföra och övertala. Men jag har ingen aning om hur jag besvarar dig. Jag vet att ord kommer ut ur min mun, men jag hör inte vad jag säger till dig, det känns som att befinna sig i ett vacuum. Jag sitter i baksätet bakom ljudisolerat pansarglas medan Gud kör bilen. Jag är inte längre rädd, inte äcklad. Jag känner absolut ingenting.

Vad det än var som Gud hade för sig framme i förarstolen, fungerar till slut. Dina böner och förförelsekonster övergår i ilska, men du kliver upp ur sängen och går mot dörren. Där stannar du upp. Du är arg. Du känner dig förmodligen sviken, lurad, ratad. Du inser ju uppenbarligen inte att det är något fel på din åtrå. Du verkar betrakta det som fullt normalt att en far försöker förföra sin dotter. I din ilska kallar du mig saker som ingen borde kalla en annan människa, du öser okvädesord över mig. Men du går till slut din väg.

Det gör Gud också. Inte helt, men han kliver i alla fall ur förarsätet. Mitt medvetande återvänder till någon sorts funktionell miniminivå. Jag vill skrika rakt ut och gå bärsärkagång i det stora rummet i det stora huset. Men din hustru sover i rummet intill, och jag vill inte vara den som skänker henne den grymma insikten om hennes makes mest fördolda fel och brister. Hon har fått utstå nog från dig, och det räcker med att min värld har rasat samman. Låt henne få behålla i alla fall några illusioner. Du berövade mig varenda hoppfull och trösterik illusion jag någonsin haft om dig, och utplånade totalt den fadersgestalt jag skapade åt mig själv som barn, en erfarenhet jag inte rekommenderar i första taget. Alltså kväver jag mina skrik, och gråter mig själv till sömns igen.

Det är morgon. Jag vaknar, försöker låta bli att tänka på det som hänt under natten, och stålsätter mig. Jag går ner till vardagsrummet. Du sitter i din fåtölj och dricker kaffet som din hustru har kommit med. Hustrun som fortfarande älskar dig, trots dina otaliga affärer med studentskor som blir yngre och yngre för varje år som går. Trots att du många gånger nonchalerar, hunsar och sårar henne. Hon är en mycket intelligent kvinna, och ändå älskar hon dig ännu. Det övergår mitt förstånd, och du förtjänar henne inte. Jag biter ihop, undviker att se på dig, och går bort till eldstaden och tänder en cigarett. Du säger "Jag gjorde visst något dumt igår kväll." Jag vänder mig om. "Ja, det gjorde du." Jag börjar nästan hoppas på att du ska be om ursäkt och åberopa tillfällig sinnesförvirring. Då glider du med dina ögon längs med hela min kropp, flinar brett och säger "Det kanske inte var så dumt, trots allt."

Pappa, fram till det ögonblicket var jag nog, trots allt, beredd på att förlåta dig. Om du ändå hade haft vett nog att åtminstone låtsats anamma samhällets kriterier för normala familjerelationer. Med den blicken och dom åtta orden förstörde du alla mina chanser att än en gång bestämma mig för att det inte var meningen. Jag kunde inte glömma en enda av de vidriga detaljerna, hur gärna jag än hade velat. Den här gången kunde jag omöjligt bestämma mig för att du var full, och inte begrep att ditt lilla skämt var makabert och osmakligt.

Det var morgon, och du hade inte hunnit dricka en enda öl ännu.