Första sidan
  Nummer 3 - 18 september 2000
 

Rollo, hertigen av Normandie

Av Hans Aili

Den gode hertig Rollo fick år 911 av franske kungen i förläning den nordfranska provins som från hans tid går under namnet Normandie. Alla tycks överens om att han var en vikingahövding från Norden, men han är ändå en kontroversiell figur, vilket man borde kunna vänta sig efter mer än tusen år av sagoberättande. Dudo, kanik och dekan vid klostret Saint-Quentin (i departementet Aisne), skrev vid 1000-talets början en krönika över de första normandiska hertigarna och hävdar att Rollo var från Dacia, vilket torde stå för Danmark. Via Skåne och England kom han omsider till Frankrike och belägrade Paris. En norsk saga från 12/1300-talet gör honom till norrman och kallar honom Göngu Hrólfr "Vandrande Rolf", antingen för att hans ben var så långa att dåtidens småvuxna hästar inte kunde bära honom eller därför att han blev landsförvisad från Norge och måste fly till Orkneyöarna. Ytterligare en saga gör honom till hallänning.

"Lexikon des Mittelalters" ger en knapp och förmodligen historiskt korrekt version: Under Rolfs ledning belägrade en här av danskar Chartres år 911 men besegrades av franske kungens här. Inte desto mindre erbjöd kungen Rolf ett hertigdöme i utbyte mot att alla lät döpa sig och att han åtog sig försvaret av norra Frankrike.

I Dudos glättade, hertigvänliga och mycket underhållande version blir händelseförloppet ett annat: Rolf är så framgångsrik i sitt erövringståg att franske kungens rådgivare uppmanar honom att sluta fördrag med vikingen. Kungen ber upprört om ett konkret förslag på ett sådant och rådgivarna förslår att han ska erbjuda Rolf norra Frankrike, från floden Andelle ända upp till Kanalen, och därtill sin dotter Gisela till äkta. Ärkebiskopen av Rouen – den stad dit Rolf senare förlade sitt hertigsäte – fick i uppdrag leverera anbudet med för hedningen passande ord. I villkoren ingick naturligtvis att Rolf lät döpa sig med hela sin här. Detta föll vikingahövdingen på läppen och han gick genast med på förslaget.

Vid floden Epte samlades så vikingar och fransmän för att bevittna den stora händelsen: fransmännen sorlade beundrande sinsemellan att detta sannerligen vore en hertig med stor makt och duglighet, eftersom han kunnat föra framgångsrikt krig mot franska rikets härar. Rolf blev så tagen av fransmännens beröm att han lade sina båda händer mellan kungens – en gest av underdånighet som ingen av hans förfäder kostat på sig inför någon (påpekar Dudo). Kungen gav honom så sin dotter till äkta och hela sitt land från floden till havet och därtill Bretagne till provins.

Men nu kom biskoparna med ett krav på ytterligare en gest av ödmjukhet: de framhöll för Rolf att han borde kyssa kungens fot. "Aldrig" sade hövdingen, "böjer jag knä inför någon annan och aldrig kysser jag någon på foten." Men fransmännen låg på honom och Rolf fann en kompromisslösning. Han befallde en av sina krigare att kyssa kungens fot för hans räkning.

Vikingen var emellertid fyndigare än sin hertig: han grep raskt tag i kungens fot och lyfte den till sin mun och lade därmed hans majestät på rygg. Härav uppstod ett väldigt skratt och stor oro i hopen, som Dudo påpekar.

Rollo höll därefter sitt hertigdöme i omkring fjorton år och begravdes i katedralen i sin huvudstad Rouen. Stor osäkerhet råder om hans äktenskap och hans arvingars egentliga status. Enligt Dudo gifte han småningom om sig med Poppa, som tycks ha kommit från Bayeux. Sin arvinge, hertig Vilhelm Långsvärd, tycks han inte desto mindre ha fått genom en förbindelse med en flicka vid namn Christin.

Fransmännen tillämpade kanske fortfarande vid denna tid den enkla modell för arvdelning som medförts av Merovech, anfader till den första frankiska dynastin, den merovingiska ätten. Alla söner – frillosöner lika väl som söner i äktenskapet, gamla som unga – ärvde lika och slogs sedan om arvet tills den dugligaste eller mest lyckosamme samlat på sig allting eller i alla fall så mycket som möjligt. Förlorarna dukade under eller gick i kloster. Om de vilda förhållandena under merovingernas tid (på 500-talet) kan man läsa i Gregorius av Tours storslagna krönika Historia Francorum, som tillkom vid slutet av samma sekel. Se också med fördel Frans G Bengtssons essä "De långhåriga merovingerna".

Förundransvärda öden väntade därefter Rollos ättlingar: från sonen Vilhelm Långsvärd härstammar Vilhelm Erövraren, han som 1066 genomförde den hittills enda framgångsrika invasionen av England. Även i Italien gjorde sig normandiska furstar kända under 1000-talet. Vi kan nämna Vilhelm Järnarm som gjorde sig till greve av Apulien och Roger I som erövrade Sicilien från araberna. Hans son Roger II blev kung av Sicilien med huvudstad i Palermo, där både katedralen och palatskapellet har de normandiska kungarna att tacka för sin närapå osannolikt rika konstnärliga utsmyckning.

Dansk, skåning, hallänning eller norrman: Rolfs ursprung må ha varit dunkelt men hans gärning och efterlevande blev desto mer imponerande, trots att han aldrig kysste franske kungens fot.

 

 

Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème