Första sidan
  Nummer 3 - 18 september 2000
 

Våldtäktsromantik bland morgondagens civilingenjörer
Av Karolina Brogan
llustration: Anna-Maria Törnblom

Mitt första möte med den traditionella studentvärlden var omtumlande. I min naivitet och respekt för universitetsvärlden hade jag trott att människor i och med bildning blir mer civiliserade, mer humana. Och att sexism och fördomar inte fanns i dessa upplysningens institutioner. Men ack så jag bedrog mig.

Min vän hade bjudit mig på studentmiddag på Östgöta nation i Uppsala. Jag åkte dit utan lust och med fördomar mot dylika tillställningar. Det var traditionsfyllt med flaggor och tal, och efter formaliteterna hade min vän Klara gjort klart för mig att jag skulle konversera mina bordsgrannar. Krystat som jag tyckte det hela verkade blev det ändå lyckat. Rädslan över att vara den enda som inte studerade vid Uppsala universitetet var obefogad; människor kom från Umeå, Linköping och Stockholm för att hälsa på vänner och sina respektive.

Middagen avbröts regelbundet av snapsvisor och tacktal. Visorna var fulla av alkoholromantik och jag tänkte på allt människor gör med varandra när de är fulla. Jag mumlade med i sångerna så gott jag kunde. Mitt i en visa jag ej kunde men stapplande mumlade med i urskiljde jag plötsligt texten:

I Rio de Janeiro där får man pippa gratis

-bom faderi -

där får man pippa gratis.

I Rio de Janeiro går alla flickor nakna

för att inte kukarna på pojkarna skall slakna.


Jag tittade mig förvirrat omkring; jo människorna sjöng faktiskt med, de flesta i alla fall. Liknande sånger fortlöpte under hela kvällen och handlade om exempelvis gula kineser. Jag undrade stilla vad den asiat som kanske satt med på middagen skulle tänka.

På väg hem i gryningen frågar jag naivt min vän varför dessa "upplysta" akademiker sjunger sådana sexistiska och fördomsfulla sånger.

-Varför skulle universitetsvärlden vara skonad från sånt? frågar hon och jag blir mållös.


Scenario 2. Jag surfar på nätet och hittar Teknologföreningens hemsida vid Tekniska Högskolan, senast uppdaterad den 21 mars 2000.Under rubriken TF:s Sångbok hittar jag en varning för visor "som kan innehålla ord eller meningar som kan verka obscena eller kränkande".

Jag klickar på "Visor av allmogekaraktär" och hittar sången Våldtäktens vänner. Jag läser:

"Våldtäktens vänner av idag har samlats till knullerunkkalas. Svettig i skrevet ropar jag: Här knäpps en mödis. (plopp) Hängpattar hit och slaskfitta dit."

Jag läser vidare under rubriken Gurkaleken:

"Uti hennes vitto vi stoppar hela gurkan i så att den for ut när vi slog`na på magen. Johan kom på andra plats uti denna hårda match och som pris så fick han knulla våran flicka".

Och under rubriken Lilla Lisa:

"När som sädesvätskan rinner nerför magen, lilla Lisa hon är bara fjorton år. Jag kan se att hon är ganska så betagen när jag trycker kuken upp mot hennes lår. Hennes ögon de är fyllda utav smärta, hennes mutta den är fylld av hennes blod. Och då tänker jag på gamla horan Märta, i vars fitta det ryms in ett matsalsbord. ( Med servis!)"


Sedan den uppmärksammade gruppvåldtäkten i Rissne på en fjortonårig flicka har debatten om porrfilmer och deras påverkan avverkats, likaså unga invandrarpojkars kvinnosyn. Och det är här det intressanta kommer in: När en invandrarpojke våldtar är det på grund av den kvinnosyn han har. Är det en svensk som våldtar så har han fallit offer för våldsporrfilmerna. Men tillhör inte de våldsporrfilmer som visas i detta land också en del av vår kultur? Hur skulle en iranier nyss kommen till det "jämlika " landet Sverige uppfatta vår kultur om han hörde sångerna som sjungs på universiteten och såg porrfilmerna som sändes på TV 1000? Jämlikt?

När invandrarpojkar skriker hora åt svenska tjejer är det en följd av deras kvinnosyn. När svenska ambitiösa ungdomar som studerar och kommer från hederliga akademikerhem sjunger våldtäktsromantiska sånger är det plötsligt inte lika upprörande längre. Bara ett "pojkstreck" under studietiden. Ingenting som de egentligen tycker eller skulle vilja göra. De är ju svenskar. Och här i Sverige har vi det faktiskt jämlikt.

 

Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème