Ett yrke så gott som något
Av Lydia Duprat
Illustration: Anna-Maria Törnblom

Jag har studerat under hela 90-talet och gör det än idag i brist på annat. Jag har läst komposition och arrangering på folkhögskola, tagit en fil. kand. i franska och utbildat mig till webbdesigner under decenniets sista år. Sedan tyckte jag att tiden var kommen för att jag skulle förverkliga en livslång dröm, och därför startade jag Café Crème. Eftersom jag anser att jag har tid med annat vid sidan om tidskriften har jag gått tillbaka till studier. Jag tjänar inte en krona på varje sig Café Crème eller studier, och inte ens studiemedel har jag rätt till längre. Jag har helt enkelt inget riktigt yrke. Sanning att säga väntar jag fortfarande på att bli upptäckt. Eller kanske kan man säga att jag inte riktigt vet vad jag vill bli när jag blir stor.

Saken är den att jag gör det jag tror på och tycker om. Det är bara så synd att man inte kan leva på det.

Häromåret upptäckte jag emellertid att jag visst har ett yrke. Detta skedde en dag då jag som vanligt hade sprungit som en skållad råtta hela dagen och fyllt på kattskålarna med kattmat och akvarierna med fiskfoder. Jag var i färd med att böja mig ner mot kattskålarna för åttonde gången för dagen när jag tänkte att visst har jag ett yrke, visst fyller jag en (viktig) funktion i tillvaron: jag är nämligen ett slags kunglig hovdjurmaterska. Jag menar "kunglig" eftersom jag matar djuren i min mans, alltså familjeöverhuvudets, rike (ha ha ha). Och eftersom jag har monopol på den ärorika tjänsten, jag är med andra ord exklusiv matleverantör till katterna och fiskarna.

Såklart tjänar jag inte några pengar på denna högst respektabla sysselsättning, eller förresten kanske jag gör det, indirekt: eftersom det är min make som sörjer för mitt nödtorft så kan man säga att jag får betalt in natura.

Fast egentligen tycker jag att det är djuren som borde betala mig för besväret. Om inte annat så genom att vara rara och besvärsfria. Gör de det, frågar ni er säkert. Icke! Tvärtom ställer de till med allehanda bekymmer och mycken tandagnisslan. Äldsta katten, till exempel, en lila siameshona som lovade så gott när jag köpte henne: hon har idel defekter och därtill många kroniska och svåra hälsoproblem: förutom att hon inte är särskilt intellektuellt begåvad, har hon underbett (bara ett skönhetsfel visserligen - vi har givit henne smeknamnet Kameldamen, till följd av hennes utseende), kroniska ögoninfektioner som hon inte någonsin kan bli frisk från, astma (hon är allergisk mot kattpäls), och på gamla dar tumörer överallt på kroppen. Veterinären sa för tre år sen: "Jag tror inte att Clara kommer att… ähum… klara sig särskilt mycket längre nu, som mest kanske ett par månader". Men Kameldamen är seg. Tre år senare är hon bara päls och ben, en skugga av sitt forna jag, men än vill hon leva. Det vet jag eftersom jag har frågat henne. Jag sa: "Vill du kola vidare eller stanna kvar i jämmerdalen? Det är upp till dig, ser du, har du fått nog kan jag ordna din hädanfärd", varpå hon svarade: "Nej, jag har inte ont nånstans och ännu tycker jag att det är skojigt att äta och bli klappad, så jag vill inte gå ur tiden än." Så får hon leva vidare, åtminstone så länge hon tycker att det är värt besväret.

Vad gäller vår andra katt, en tabby siameshane (vacker, vacker, vacker!), har han inga kroppsliga problem, men tyvärr däremot psykiska. Med andra ord lider han av depression och neuroser och säkert även förföljelsemani, det har till och med veterinären sagt, varpå hon skrev ett recept på psykofarmaka åt honom. Hans själsliga problem yttrar sig på det olämpliga sättet att han bajsar ner sängar, tvättkorgen eller annat mjukt och skönt så fort han till exempel upplever separationsångest från sina människor (i synnerhet från matte), eller närhelst hans låga stresströskel är nådd. Detta är verkligen inte bra, särskilt då matte är renlighetsfreak. När vi kom hem från Island i sommar hade vi cirka 18 timmar på oss för att packa upp, tvätta och packa igen innan vi återvände till Arlanda för att ta flyget till Brasilien. Vi kom hem bara för att upptäcka att förutom kläder skulle vi behöva tvätta sängöverkast, lakan, örngott, kuddar… eftersom allt, precis allting var nedsölat. Under vår frånvaro i Brasilien bajsade han dagligen på de olämpligaste tänkbara platserna för att göra det klart för vår kompis som då bodde hemma hos oss att hon inte var välkommen. Nu har vi fått nog: han får antidepressiva regelbundet. Det hjälper, faktiskt. Men så är vi ju också här - hos honom.

Den yngsta katten - en Orientalhona, crèmefärgad, en riktigt snygg katt - köpte vi i våras i tron att vi denna gång gjorde ett riktigt klipp och en oklanderlig kattaffär. Emellertid har det visat sig att förutom en möjligen kronisk ögoninfektion och återkommande nysningsanfall är hon ett riktigt monster när andan faller på, så till den grad att hon fått öknamnen "La Bête de Södermalm" och "Gula Maran".

På fiskfronten är det litet bättre. Från början höll vi Guramifiskar, och det var ett stort misstag. Guramifiskar tar nämligen livet av varandra. De mobbar och psykar varandra tills bara en finns kvar. Vår sista, Bully, dog till slut i en hemsk infektion, något förskräckligt att bevittna. Utöver fiskkrig och infektioner hade vi problem med överbefolkade akvarier också, med följden att fiskarna dog som flugor. Det var innan vi visste bättre. Nu har vi vetat bättre ett bra tag, och därför händer det ytterst sällan att någon fisk dör, om man bortser från tetrorna som blev uppslukade av monsterslöjstjärtarna, förstås, av vilka den största heter Penningpungen eller, via association, Arne (från Lagerlöfs Herr Arnes penningar). Icke desto mindre fortsätter fiskarna att hitta på sätt att rubba våra cirklar med jämna mellanrum. Sist har en liten slöjstjärt drabbats av ett simblåsefel vilket gör att hon ligger och guppar med magen i vädret högst upp i vattnet. Hon ser ut att vara död, men hon lever. Åtminstone än.

Nä, att hålla djur är en otacksam sysselsättning, tro mig. Ingen av mina katter eller fiskar visar minsta tacksamhet för mina ansträngningar och min osvikliga lojalitet. Tvärtom utsätter de min goda vilja för idel prövningar.

Därför söker jag just nu efter en schysstare arbetsgivare. Fast - och det är lika bra att ni vet det med en gång - jag går inte med på att få betalt in natura. Bara så ni vet det.