Första sidan

Nummer 7 - 19 februari 2001

 

 

 

Debatt

Köttet är svagt
Av Lydia Duprat

Att äta eller inte äta kött? Min Gud, vad ska jag göra, vad är det som är rätt? Begår jag ett andligt/etiskt brott för att jag äter kött eller är det så att jag beter mig helt i enlighet med de genetiska lagar som styr mig?

Personlig bakgrund
I mina tonår var jag vegetarian, närmare bestämt ovo-lakto-vegetarian, i tre och ett halvt år. Varför var jag det? Jo, dels tyckte jag oerhört synd om djuren och dels brydde jag mig inte om mat. Ska jag vara helt ärlig avskydde jag att äta. Jag tyckte att det var jobbigt att äta, det var jobbigt att tugga och svälja, maten växte i munnen på mig, jag var matlat och det innebar för mig en mäkta ansträngning att få ner födan. Å andra sidan var det inte så konstigt med tanke på att det i mitt brasilianska hem aldrig serverades sådant som jag tyckte om, nämligen fläskkarré, scampi, bacon och så vidare (allt animaliska produkter, förstås). I stället serverades till exempel en stuvning på pyttesmå räkor och en grönsak vid namn xuxu, varpå räkorna smakade av xuxu och xuxun smakade av räkor. Pyttesmå räkor har jag förresten aldrig förstått mig på heller, så vad var vitsen med denna rätt?

Det serverades kåldolmar, en rätt som såväl i Brasilien som i Sverige anses vara något typiskt för det egna landet men som uppenbarligen är grekisk från början. Gissa om jag gillade det! Kål och köttfärs, finns det något mindre aptitretande? Det serverades tråkiga kötträtter och sällan goda kycklingrätter och ibland friterade fiskfiléer. Alltid samma fisk och alltid tillagad på samma sätt. Dagligen serverades det den klassiska läs tjatiga brasilianska basfödan ris-och-svarta bönor, och ibland fick man för all del moussaka, en annan rätt som man med patriotisk stolthet påstod var inhemsk och som jag faktiskt tyckte om. Den gillade jag för jag har alltid tyckt om aubergine. Aubergine är nämligen det närmaste kött man kan komma grönsaksväg.

Som barn och ung gillade jag baguette med smör och kanske en bit ost till O'Boy eller caffè latte, resten krävde för mycket möda i utbyte mot en ytterst tveksam smakmässig belöning. Maten var ofta alltför kryddad, med för mycket salt, för mycket vitlök, för mycket marinad. Köttet stektes till skosulekonsistens efter att ha legat i den där marinaden alldeles för länge. Att äta i Brasilien på 60- och 70-talen var inte roligt, i alla fall inte hemma hos min familj. Och jag undrar om det har blivit så mycket bättre - hemma hos min familj.

Djuren är människans trälar
Jag tyckte synd om djuren eftersom jag älskar djur. Jag älskar djur och jag dristar mig till att påstå att jag gör det mer än vad som är vanligt dels för att jag är uppfödd med katter och hundar, dels för att jag har en stark inlevelseförmåga. Jag kan tänka mig hur det känns att vara djur och helt utlämnad till människans godtycke. Djuren är mänsklighetens trälar och jag är övertygad om att mänskligheten har en stor karmisk skuld till djuren som vi kommer att behöva sona förr eller senare.

Jag är alltså inte så säker på att djuren finns här på jorden för att tjäna oss och genomgå alla helvetets kval för att vi ska kunna äta gott, plöja våra åkrar, bota våra sjukdomar eller roa oss. Jag ser på djuren som på ett slags enklare bröder som det gäller att behandla med respekt och att ta hand om - eller lämna i fred.

Hur fascinerande är inte tanken på att ett vilt djur som växer upp under mänsklig vård utvecklar flockinstinkter och tyr sig till sina människor? Vem påstår att katter inte är flockdjur? De flesta djur är ju i princip flockdjur under förutsättning att djuret utsätts för mänsklig omsorg redan i ung ålder. Tag en ung grävling, räv eller älg och sörj för den och du har fått en vän. Dessa vilda djur har den medfödda förmågan att glömma bort naturen i vilken de är födda och - delvis - de naturlagar som styr dem. Alltså blir de socialiserade i umgänget med människor, precis som vi andra.

Djur är visst gulliga; de är älskvärda och oskuldsfulla. De har känslor och upplever rädsla och smärta. De är lojala och fogliga. Djuren är hjälplösa i våra händer.

Djuren är en ekonomisk fråga
För litet mer än hundra år sedan rådde det slaveri i många av världens länder. Då ansågs det helt naturligt och i det närmaste självklart, att svarta människor var mindre värda än vita och därför kunde fängslas och utnyttjas. Detta sjuka, onda tänkande var det oftast svårt att komma åt medelst saklig argumentering. I USA krävdes det ett blodigt krig för att man skulle avskaffa slaveriet. Varför var detta nödvändigt? Därför att slaveriet utgjorde en betydande ekonomisk tillgång, och dess avskaffande skulle innebära ekonomiska förluster, i många fall riktigt kännbara, för en grupp människor. Slaveriet var basen varpå landets ekonomi och många familjers förmögenhet vilade, och vem vill bli fattigare, i vissa fall betydligt fattigare, över en natt? Vem vill behöva flytta från sin stora gård till en mycket mindre, vem vill behöva avstå en lyxig tillvaro för att kunna ha råd med en arbetskraft som dessförinnan inte kostat någonting?

Det är inte så konstigt att så många spjärnade emot. Pengar styr människan i mycket högre grad än hennes samvete.

Som jag ser det råder det ett liknande förhållande vad gäller djuren: alltför många grupper har alltför mycket att förlora, skulle exploateringen av djur upphöra. Köttproducenter, mjölkproducenter, äggproducenter, fjäderfäproducenter, industrier inriktade på skinn och läder och fjädrar, körsnärer, mellanhänder, restauranger och inte minst den enskilda människan. Men till skillnad från slaveriproblematiken finns det, vad gäller djurhållning en försvårande omständighet: människans genetiska konstitution. Hur skulle det vara att leva helt utan kött, utan ägg, utan mjölk? Hur bakar man en god kaka utan ägg och/eller mjölk? Vad bjuder man på på sitt 50-års kalas? Vegetarisk moussaka?

Är det värdigt att äta djur?
Hur lever man utan ost, ett uråldrigt kulturellt inslag i vår kost och samtidigt ett av våra godaste och mest uppskattade livsmedel? Hur lever man utan vitamin B-12, som vi inte klarar oss utan och som bara finns i animaliska produkter? Hur får vi allt det järn vi behöver? Att bli vegetarian, eller än värre vegan, kräver i princip att man viger sitt liv åt att tänka kring mat, planera och vara kreativ kring mat. Plötsligt räcker det inte att man tänker i termer av kostcirkeln utan nu måste man behärska ämnet kosthållning betydligt mer ingående. Jag får inte tillräckligt mycket järn eftersom jag inte äter kött, vad ska jag göra då? Jo, äta mera bönor, linser, spenat. Men jag gillar inte spenat och jag får magknip av bönor och linser, vad gör jag då? Och kalcium, jag är kvinna och medelålders och benskörhet spökar, hur får jag i mig kalcium när jag inte får äta mjölk, filmjölk, yoghurt, ost? Jo, det finns för all del juicer med tillskott av kalcium. Men jag som avskyr juicer eller får halsbränna av det, vad gör jag då?

Det finns utvägar, det är klart att det finns. Men för att hitta dem måste man ägna mycken tankeverksamhet och mycket tid åt att fundera på och planera kring kosten, och mycket energi och livslust går åt till det. Jag skulle därför nästan vilja påstå, att de som är vegetarianer och i synnerhet veganer, antingen är alldeles särskilt roade av ämnet kosthållning, eller också inte bryr sig om mat, precis som jag själv gjorde när jag var i tonåren.

Jag har inga svar och plågas av en svår konflik. För som sagt lider jag med djuren men vill samtidigt inte viga mitt liv åt och slösa bort min tid med att tänka kring kosten så att jag kan uppnå den balanserade kosthållning som jag - min kropp - behöver. Mat är för mig ingen ideologi, jag vill med min kost inte hävda eller bevisa någonting. Dessutom kan jag inte hjälpa att det vattnas i munnen när jag känner doften av till exempel grillat kött. Jag är människa och därför samtidigt ett djur med egna instinkter, och jag tror inte att förkärleken för kött är något inlärt utan något medfött. Känner jag doften av kött blir jag sugen på att äta det. Vad ska jag göra åt det?

Jag försöker inte försvara mitt köttätande utan är uppriktigt förvirrad: vad är rätt, vad är fel, hur ska jag välja för att kunna leva i fred med mitt samvete? Ska jag bara äta vilt och undvika att äta de stackars djur som levt i fångenskap ända fram till den dag då de utsatts för stressen att åka till slakten - och hur ovärdigt är det inte att bli slaktad på det sättet sedan. Eller är även att bara äta vilt ovärdigt? För tänk: en älg i skogen, ett majestätiskt djur, kommer farande i frihet omedvetet om att faran lurar i egenskap av en feg människa som lurpassar bakom ett träd och plötsligt pang! det majestätiska djuret fälls. Borta är plötsligt anden, hjärtat har slutat slå, blodet har slutat pumpa i djurets ådror, kvar finns det ett färskt kadaver som strax kommer att styckas och bli till någonting som man kan äta. Är jag alltså utan skuld om jag äter ett sådant djur? Det är bland annat för min skull som djurets liv har släckts. Har jag rätt att göra så? Är detta en värdig behandling av det storslagna, fria djuret? Är detta en värdig mänsklig handling?

Vad ska jag äta?!
Men vad ska jag äta, å andra sidan? Är det inte meningen att jag ska äta, kanske? Vem har sagt att människan står över de andra djuren i näringskedjan och därför klarar sig utan mat? Vem har upphöjt människan till ett väsen utan grundläggande behov? Är vi på väg att bli immateriella? Å vad jag önskar att vi vore det! Vad jag önskar att vi inte behövde äta, dricka, tömma blåsan och tarmarna, sova! Tänk om vi kunde lösa matfrågan med att ta ett par simpla piller om dagen? Tänk om det i våra kroppar alltid rådde jämnvikt, så att vi inte behövde befatta oss med annat än att skapa och älska!

Jag har en gång velat bli just en sådan människa, och därför drabbades jag av anorexia nervosa. Jag tillfrisknade från den sjukdomen av egna krafter just därför att jag insåg att det inte är förmenat Människan att bli ett högre väsen, en ängel med andra ord. Att ha sådana simpla behov som att äta, sova och så vidare förödmjukade mig. För att bli frisk fick jag erkänna och acceptera mitt mänskliga tillstånd och finna mig i att ha ett antal grundläggande behov, eller med andra ord att vara dödlig.

Jag vill inte exploatera mina enklare bröder, men har jag något val? Frågan är vem som jag ska svika: dem eller mig själv?

Du som har ett svar och inte bara floskler att komma med, säg mig gärna vad du tycker. Jag känner mig förvirrad, för samtidigt som jag äter djuren och njuter av det skäms jag över att jag kränker dem på det sättet.

Om några hundra år kanske förfäras vi över att vi åt djur över huvud taget. Ungefär som vi nu för tiden förfäras över slaveriet. Därför behövs den här debatten. Övergången till en eventuell universell vegetarisk kosthållning kan inte ske utan många svårigheter och en hel del försakelser för oss människor, och om det över huvud taget ska bli möjligt är det inte bara insikt som krävs utan medveten och självvald offervilja.

 


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème