Första sidan

Nummer 7 - 19 februari 2001

 

 
   

Scen

Livsbejakande om döden
Av Anna Southerington

Rent
Scen: Göta Lejon, Stockholm

Av Jonathan Larson
Översättning av Ture Rangström
Regi: Nick Bye
I rollerna:
Fredrik Swahn, Thérèse Andersson, Jakob Stadell, Anna Widing, Sarah Dawn Finer, Conny Bäckström, Daniel Engman, Magnus Sjögren, Linus Wahlström m.fl.


Min första tanke när jag hörde att Rent skulle sättas upp i Stockholm var "hur i h…e ska de översätta den?!" Jag såg sista genrepet av Rent innan premiären i London för ett par år sedan, och blev helt såld. CD:n har gått varm på stereon ända sedan dess. Men Rent innehåller nästan ingen talad dialog alls, den är fullspäckad av amerikansk slang, amerikanska begrepp och amerikanska företeelser och detta ska inte bara översättas så att svenskar begriper något, det ska dessutom fungera till musiken. Puh! Jag översätter en hel del själv och har bott i USA i 11 år, men den här skulle jag inte ha tagit i med tång, det hade jag inte vågat. Ture Rangström hade också en del betänkligheter, visar det sig när jag läser programmet. Och han är ändå otvivelaktigt en av Sveriges skickligaste översättare av dramatik och musikal. Men han såg det som en sjusärdeles utmaning, och tog flitig hjälp av ensemblen. Och jag fick gott finna mig i att slänga ut min skepsis genom fönstret – översättningen är superb. Vissa begrepp och uttryck har man behållit på engelska, vilket med dagens street-kultur fungerar alldeles utmärkt. Och resten har faktiskt behållit, i mycket stor utsträckning, samma känsla av ungdomlig rebellkultur som i originalet men från våra egna gator och vår egen tid, något jag inte trodde att man skulle klara.

Nu har ju inte Rent så där väldigt många år på nacken. Jonathan Larson påbörjade arbetet med Rent 1989, och den gick upp på Broadway 1996. En tragisk fotnot är att Larson avled natten innan premiären, och han fick därmed aldrig uppleva den jättesuccé som hans livsverk gjorde, och alla de priser, bl.a. det enormt prestigefyllda Pulitzer-priset, som det sedermera tilldelades. Föreställningen har blivit ett kult-fenomen, med hängivna fans som följer de olika produktionerna världen över. Och det kan jag ha full förståelse för. Rent liknar inte någon annan musikal. Den är inte pompös, inte klämkäck, inte glättig, inte sentimental eller ens det minsta kitschig. Den är här och nu och rakt upp i ansiktet. Historien som sådan är baserad på den klassiska operan La Bohème, men där slutar också alla likheter med förlagan. Här finns inga skönskrivningar eller floskler, bara en rå verklighet som skildrar fattigdom, AIDS, knarkmissbruk, misshandel, överfall, hemlöshet, död, drömmar som går i kras, relationer som inte fungerar och ett hårt samhälle där bara gatans lag råder. Och det märkliga är att man lik förbannat blir inte bara gripen och berörd, men också glad, upprymd och hoppfull. För trots all den misär som skildras, är det hela gjort på ett sådant livsbejakande sätt att man mår som en gud när man kommer därifrån.

Och det är välgjort, detta. Musiken har moderniserats upp ett snäpp av kapellmästaren Lennart Simonsson – den var visserligen väldigt tidsenlig redan från början, men den är nu ännu mera så. Man har också ändrat på slutet, vilket glädjer mig. Den ursprungliga uppsättningen tilldelar Mimi ett mycket märkligt öde i slutet av historien, och detta både överrumplade och störde mig när jag såg den i London. Här tillåts saker och ting ha sin gilla gång, och det är bra. Mer än så säger jag inte om den saken. Det finns en nerv och en puls i den här musikalen som jag tvivlade på att man skulle lyckas fånga här i Stockholm. Jag tycker nog att svenskarna överlag har svårt att mäta sig med amerikanerna eller engelsmännen när det kommer till musikaler, med ett fåtal lysande undantag som till exempel Peter Jöback och Petra Nielsen som oftast mer än väl når upp till den internationella standarden. Liksom med översättningstvivlen fick jag även här erkänna att jag varit överdrivet skeptisk. Man har medvetet valt unga och mestadels okända musikalartister, och de ger allt. Såväl sångrösterna som skådespelarinsatserna är mycket, mycket bra, rakt över brädet. Energin formligen öser över publiken från scenen, och jag njöt i fulla drag och saknade inte London för ett ögonblick.

Jag råder med gott samvete alla att se Rent. Och då menar jag alla, även de som vanligtvis avskyr musikaler. Det här är ingen "vanlig" musikal, vilket också var exakt vad Jonathan Larson avsåg. Hans ambition var att skapa en musikal för musikalhatare. Grädden på moset är att den fungerar precis lika bra på musikalälskare. Den publik i vilken jag själv ingick bestod av alla åldrar, från 8-åringar till pensionärer, och alla typer, från kostymerade affärsmän till punkrockare. Och alla verkade lika nöjda som jag. Volymen är lika hög som tempot, så om du är rädd om hörseln ska du eventuellt ta med dig ett par bomullstussar, men i övrigt har jag inte ett enda avrådande ord. På skalan 1-5 ger jag Rent en klockren 5:a – den är värd vartenda öre av biljettpriset, och själv tänker jag betala fullt pris en eller ett par gånger till!

 


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème