Nummer 7 - 19 februari 2001
Lyrik
Måna
Berger
Inre
rymden. (Vårvintersvit)
Gudinnan
steg in i mig.
Nu är hon eko
i rusningstrafiken
vågbruset
rymden
i de lågmälda samtalen
i vinden.
Hon steg in.
Nu är jag utplånad
försvunnen in i.
*
I den inre rymden svävar porten.
Inte ekplank.
Inte järnbeslagen
inte bly.
Dimma.
Själv dimma osynlig.
Portal som kraftfält.
Går in i och ut ur
en kravlös existens.
De vandrar alla natt efter natt
därigenom i sina rymder
ovetande.
Vaggvisor
skapar dem.
Ingen vet var landet ligger
ingen väg
dis
*
Dis.
Vått hår sveper.
Jag är ren kylig klar
källklar i lungkapillärerna
frisk ren kall.
Fullkomlig himmel över vårisarna
innan de brister för stjärnans tyngd.
Vått hår blommar under isen
breder sig solfjädersformat.
Luftbubblor små små celler av liv.
Jag andas mycket sakta nu
stjärnan bränner mitt öga svart vidöppet.
Jag håller andan.
Vad vill du?
Väntan.
Bland långsamma skalbaggar fiskblänk
växer vajar mitt hår mörkt
mellan näckrosrötter.
Jag pressar mina bröst mot den grovporiga ytan
mot rymden.
Snärjd i Gaias nät.
Spärrar ut mina fingrar
mot den grå isen.
Rymd här nere
konturer av mörka hus
träd.
Stjärnor som fallande gnistor
ristar eldspår över mitt pansarglas.
Vid aftonstjärnan
vänder jag bort mitt ansikte.
*
Har detta hänt i någon annan tid
i någons för-förflutet?
Minns jag
har jag ett minne av att spränga tjälens grepp
av dofterna som stiger våta
och hungrigt mörka upp ur gräset
ur den kristalliska och spröda snön
ur traktorspårens frusna lera
medan natten faller över dikesrenar
och skogens hala rötter
- har jag ett sådant minne
är jag
väckt ur koma
likt de bruna paddorna
och ormarna
ur djup sömn
djupt under stenars tyngd
Här en husgrund.
Grått skymtar huset i min rymd.
Bild lagras över bild
de vandrar
i mitt medvetandes gräns
som om jag mindes
outplånligt:
en sådan ren ren köld
och rörelsen i mig i mina mörker
redan påbörjad och inte till att hejda
dofterna som tränger sig
ur torvorna av vissnat gräs
doft ånga lust
växt
mättad fuktig sval
Jag är förlorad
stjärnan vilar vid min halsgrop
under askens rötter.
Jag tänjer mina lemmar sträcker
famnar
spränger sprängs.
Minns jag mysteriet? Minns jag
att ryckas med och bort och in i mörkrets kroppslighet
i ångor lusta
våldsamt kastande mig genom gångar
i den svarta labyrinten utav nätter
under rotsystemen
nära världshavs kroppspulsåder bultande
hårt pockande
nära den röda glöden
glöd flytande i svärta
var
var lånar elden i mitt inre mörker färgen
kraften varifrån
Minns jag stjärnan i ett bräddfyllt isglas
den blå tonen av kristall?
Har detta hänt
i någon annans tid?
*
Jag vill bli hänryckt.
Nu.
I tre veckor har jag ropat genom skogen.
Mjukt bröstdun över spröda nyckelben
pulsen bultar nära strupen sträckt.
Jag manar Kom Kom Kom
entonigt.
Vingens blyertsskugga mot den murkna aspens stam
tecknar ingen glidflykt nar mot byte.
Ögats blinkhinna markerar knappt
en skönjbar skiftning i den frusna skymningsskogen.
Jagar inte.
Kallar.
Natt och dag.
Kom.
*
- nu börjar det om
nu börjar allt om som om ingenting
som om allt kunde börja om
som om det inte stod att hejda
jag känner de ljusgröna bröstvårtorna svälla och ömma
och jag känner saven söt
söt så oemotståndlig och vad kan jag annars göra
annat än sträcka mig mot ljuset
dricka
och jag har glömt
allt har jag glömt
det här är den första
allra första skälvande
sprängfylld av förväntan bävan skräck
jag fryser lite grann
milda moder
hölj mig måste jag stå så här
så naken
och sötman berusningen
milda barmhärtiga moder ska det börja om
ja
ja
ja
nu börjar allt om
- men mitt mörker har sagt mig
ett annat
att allt som inte står att hejda i mig
ska falla öppet
som tomma sidor i en bok
som virvlande vitt vitt strö för vinden
och när det därefter blivit tyst vet jag för första gången
vad tystnad är
när jag inte längre hör rösterna ur mitt mörker
när jag givit ifrån mig allt ljus som tillkomme
och bara fåglarna
bara vinden
bara min styva orubbliga tyngd mot snön
som smälter ihop med skymningen:
då
då börjar allt om
som om ingenting
som om inget stod att hejda
och jag har glömt
*
Isen i mina ben
efter jordens kalla famntag
fjolårssömnen under mina ögonlock
grusigt tunga.
Tungt ansikte frånvänt.
Stiger jag ändå stiger än en gång
ur dvala.
Snöfall. Snö faller kornigt vit mot prasselgräset.
Nyss sol. Fjärilar. Vinden kastar om
kastar ut grå bolster
skakar vinter ur veck och sömmar.
Trött räds jag att stiga mot ljuset
det uppfyller min tomhet med sådan sanning
att man skönjer skogens silhuett genom min hud.
Tungt räds jag att slita mina frusna ben ur lerans grepp
och börja gå
ännu en stapplande sträcka väg
mot intighet.
Tjälen skjuter på
lämnar inget val
spränger marken en ljudlös eruption.
Nu. Gå eller falla
med ansiktet mot mörkret.
*
Förlust av en nässelfjäril
framlockad av dagsmeja och solvind.
Stor sak? Nej.
Mina barn föds döende
tvehövdade
man mördar dem i själva tillblivelsens stund.
Jag förlorar gräs och skogar
havets botten
ejdrar
jord och himmel.
Men jag samlar allt i nätet.
Även fjärilen.
*