Ledare

Kultur och pengar

Semestern nalkas för de flesta av oss. För min del innebär det att den vardagliga, slentrianmässiga harmonin byts ut mot frihetens otrygghet samt viss upplevelsehets. Personligen är jag inte så förtjust i semester, jag blir lätt uttråkad av för mycket avkoppling. Fyra, fem dagar brukar räcka för min del. Men då ska det vara några gånger per år.

Café Crème lanserades den 15 maj och blev väl emottagen av läsarna. Vi har fått mycket beröm från olika håll. Vi tackar och hoppas att det här nya numret ska upplevas som ett strå vassare än det förra.

Jag har på våra egna sidor försökt få tag på mer "personal" till Café Crème: fler skribenter, fler konstnärer, fler webbdesigners. Tydligen helt förgäves, för vi har inte fått en enda reaktion från någon. Skriver man "anställa" och "lön" rusar folk som galningar; skriver man emellertid "ideellt" vill de flesta inte höra talas om det. Jag vet inte riktigt varför pengar alltid måste vara en variabel för att få till stånd någonting vilket som helst. Jag förstår inte varför folk absolut ska ha betalt för allting. Själv gör jag så mycket utan att förvänta mig någon ersättning. Det gör även varenda en av de som medverkar i Café Crème. Det hedrar dem verkligen, att de - trots att de har ett heltidsjobb vid sidan om, familj och skyldigheter i övrigt - ändå hinner sätta sig ner en stund och dra sitt strå till kulturstacken. För ingen ersättning alls. Det är duktigt.

I det förra numret av Café Crème efterlyste jag även några sponsorer. Ja, för jag skulle gärna vilja belöna folk även om de kan tänka sig jobba gratis för kulturen. Även här var resultatet noll. Näringslivet är totalt ointresserat av kultur. De tror nämligen att kultur är någonting för bohemer och att det egentligen inte behövs. Det finns faktiskt gubbar som inbillar sig att de bara lever och verkar för siffror och att de varken har tid för kultur eller har något behov av det. Då glömmer de att de lyssnar på musik i bilen på väg till styrelsemötet; de glömmer att de då och då äter goda ostar till ett gott vin en fredagskväll. De glömmer att musikalen som de såg när de var i London eller New York sist faktiskt satte guldkant på affärsresan. De glömmer även att de sitter i bilar, som är en kulturprodukt, att de iklär sig kostymer, som är en kulturprodukt, att de läser tidningar, som är en kulturprodukt. De glömmer att de är själva en kulturprodukt liksom deras släktingar och vänner.

Min man som är affärsman (och som även han inbillar sig att kulturen är något som är underordnat affärerna) samarbetar ofta med folk som är beredda att investera trettio miljoner i något halvlovande IT-företag. Men som inte skulle kunna tänka sig att sponsra en tidskrift som vår med trettiotusen.

Det tycker jag är sjukt. Kultur och pengar är uppenbarligen inte kompatibla ting. Vill man forska inom teknik eller ekonomi blir man anställd av något företag innan man ens hunnit bli antagen till forskarutbildningen; vill man forska inom humaniora blir man inte antagen ens en gång.

Nej, jag vill inte gnälla. Jag vill att vi ska begrunda detta och försöka förstå varför.

Nu nalkas som sagt sommaren och även Café Crème tar semester. Vi är tillbaka den 18 september. Missa oss inte då!

En härlig sommar önskar jag alla!