Debatt

Den svenska polisen alltmer skjutglad

Av Björn Gustavsson
Illustration: Anna-Maria Törnblom

En afrikansk invandrare mördades förra året på öppen gata i New York. Händelsen i sig var inte särskilt ovanlig. Sådant händer i "the Big Apple". Men det här mordet väckte stor uppståndelse.

Fyra civilklädda poliser hade fått för sig att den mörkhyade mannen på trottoaren var en brottsling. Utan förvarning drog de sina revolvrar och sköt vilt. 22-årige Amadou Djallo dog omedelbart.

I den efterföljande utredningen konstaterades att poliserna avfyrat 41 (!!!) skott mot mannen, som, visade det sig, inte hade gjort något olagligt.

Händelsen har förvärrat rasmotsättningarna i staden och medfört omfattande demonstrationer där polisens metoder ifrågasatts. I samband härmed har tusentals protesterande arresterats. (Kanske skall man vara tacksam att de i varje fall inte sköts ihjäl.)

De civilklädda poliserna har försvarat sig med att de kände sig hotade av den unge afrikanen eftersom han - jag citerar - "uppförde sig konstigt och hade ena fickan i handen".

Det är en motivering som påminner om en händelse utanför Kalmar, nu under försommaren. En polisbil började förfölja en bil som de tyckte körde "konstigt" på den stora riksvägen. De prejade fordonet, som tvangs ned i diket. Den ena polisen uppfattade föraren som hotfull och sköt honom till döds. Polismännen hävdade att bilen var stulen och att de handlade i nödvärn. Senare har det visat sig att bilen inte alls var stulen. De unga männen i bilen hade inte begått något brott, och inte heller medförde de några vapen.

Det räcker med att gå till den svenska polisens egen statistik för att kunna konstatera att denna yrkeskår allt mer använder sig av sina vapen. Förra året avlossade ett 30-tal poliser sina tjänstevapen i samband med ingripanden. Tre misstänkta brottslingar sköts till döds. En 46-årig man sköts i sitt eget hem, när han skulle gripas; en 27-åring som skulle gripas i Järna mördades av en närpolischef; och i samband med ett familjebråk i Falun dödades en 50-årig man.

I våras fick polisens ledningscentral i Norrköping larm om en misstänkt båtstöld. Ansvarig chef sände iväg hela sju polisbilar, för att snabbt spärra av eventuella flyktvägar. När en SAAB tvärvände vid en av spärrarna antog poliserna att det var båttjuven och inledde en vild biljakt. Den förföljda SAAB:en körde i diket. Föraren försökte fly, men polisen hann upp den flyende (=den möjlige båttjuven) och sköt honom till döds.

Metoden att först skjuta och därefter förhöra är till och med i västernfilmer en tvivelaktig metod. Nu tycks den emellertid ha blivit standard i det svenska "rättssamhället".

Enligt statuterna har polisen rätt att skjuta skarpt "för att rädda liv". Det tycks emellertid som om poliskåren tolkat denna rättighet på motsatt vis. Poliser har dessutom rätt att skjuta skarpt i nödvärnssituationer - och det är den senare paragrafen som fått legitimera det ökande användandet av tjänstevapen.

Frågan är emellertid hur långt tolkningen av "nödvärnssituation" kan drivas. Fortsätter nuvarande utveckling kan ju poliser skjuta vilt omkring sig så snart de känner sig hotade.

Att känna sig hotad är en högst subjektiv upplevelse. Det behövs inte särskilt mycket för att en person skall kunna känna sig hotad - inte minst om personen ifråga är polis och anhängare av "nolltoleransmodellen".

Lagrummet om "nödvärnssituation" gör det därför i princip möjligt för den enskilde polismannen att undgå straffrättsligt ansvar. Hur skulle en åklagare kunna visa att den åklagade inte hade känt sig hotad?

Sett ur medborgarperspektiv är utvecklingen oroande.

Från polisens sida verkar man dock ta lugnt på den senaste tidens dödsskjutningar.

"Min uppfattning är att poliserna är mer restriktiva med sina vapen i dag än förr", säger Anders Olofsson, kommissarie på Rikspolisstyrelsen.

Det är förvånande att massmedia i sådan liten utsträckning, om alls, intresserat sig för polisens allt brutalare metoder.

Den svenska poliskåren, som med sina baseballiknande kepsar för några år sedan "stylades" om efter amerikanskt mönster, borde redan för länge sedan ingående ha granskats - men i stället tiger medierna.

Det kan inte uteslutas att en bidragande orsak är det faktum att massmedia traditionellt använder sig av polisen som en av sina främsta nyhetskällor. En stor del av våra nyheter emanerar direkt från polisens ledningscentraler, där vakthavande befäl föredrar polisens aktiviteter för hungriga nyhetsredaktörer.

Visserligen blir det rubriker när polisen skjuter ihjäl misstänkta brottslingar - men någon uppföljning, någon egentlig debatt och granskning av fenomenet, har inte kommit till stånd (låt vara att det i Stockholm i våras hölls en demonstration mot det ökade polisvåldet; den uppmärksammades typiskt nog knappast alls i media). Dessutom är det signifikant att journalister nästan inte alls fördjupat sig i det som framkom genom utredningen av Palme-mordet: att grupper inom Stockholmspolisen åtminstone varit öppet nazistiska, och att de haft hemliga möten, osv.

Skall vi helt enkelt acceptera att en och annan brottsling, eller misstänkt brottsling, nu och då kan råka bli ihjälskjuten? Och är det rimligt - som i Norrköping - att en polisman som mördat inte ens arresterats - utan tvärtom fortsätter sin tjänst, som om ingenting hänt?

För inte så länge sedan misshandlades en man som fått hjärnblödning och satt hopsjunken i sin bil. När polis kom till platsen trodde man att han var berusad, och när han försökte värja sig trodde man att han försökte göra motstånd, varför han dels attackerades med batonger, dels kopplades med handbojor.

Enligt Amnesty International har det under senare år förekommit vid en rad tillfällen att polisen misshandlat personer som häktats. Ett av de mest omtalade fallen är Osmo Vallo. Amnesty International anser det klarlagt att Vallo utsattes för tortyr och kräver en ny utredning om vad som egentligen hände.

Den svenska poliskåren kan kategoriseras dels i en allmän kår, vars medlemmar beter sig som rena kommandosoldaterna och inte drar sig för våldsanvändning, dels en stor grupp närpoliser, där metoderna mer handlar om infiltrering, utifrån nolltoleranskonceptet.

"Nolltolerans" är ett amerikanskt begrepp, lanserat i en artikel 1982 där den konservative statsvetaren James Q Wilson och kriminologen George Kelling hävdar att samhället skulle vinna på om polisen snabbt ingriper vid varje form av ordningsstörande beteende.

I New York har polisen etablerat en ny standard i och med att termen "nolltolerans" omsatts i praktiken - med den konservative borgmästaren Giulianis välsignelse.

Svenska poliser har efter studiebesök i USA börjat använda sig mer och mer av nolltoleransmodellen. Häromåret ägnade sig mängder av närpoliser åt att spionera på ungdomar i Stockholms förorter, i avsikt att klarlägga i princip vartenda ungdomsgäng. I Eskilstuna, Örebro och andra städer förekommer det att polispatruller ger sig ut på gator och torg för att skingra minsta antydan till ungdomsgäng - och detta i brottsförebyggande syfte.

Inte heller kring detta har det förekommit någon egentlig debatt här i landet.

Som ytterligare exempel kan nämnas att 18 poliser nu under försommaren infiltrerade ett raveparty i Göteborg. Utklädda till festsugna ungdomar spionerade de aderton efter eventuell narkotika.

Som ett utslag av den nya nolltoleransen kan nog räknas även följande: häromåret stal en ung man ett stycke skinka i en livsmedelsbutik i Stockholm. Två poliser uppmärksammade händelsen och förföljde snattaren med dragna vapen. Jakten fortsatte över tunnelbaneperrongerna.

Enligt traditionell kristen liturgi är det Gud Fader som skall "döma, levande och döda".

Om i stället polisen tar sig an uppgiften lever vi alla farligt.