Läst

Kärlekens raseri

Av Måna Berger

Då och då läser vi om dem: kändisarna som drabbats av en efterhängsen beundrare som i tid och otid försöker nå dem och förklara sin kärlek till dem. Någon skickar brev, ringer, bevakar deras rörelser, skuggar dem och finns som ett ständigt närvarande hot i bakgrunden. Den som utsatts för sådan oönskad uppvaktning blir skrämd och polisanmäler sin förföljare, men polisen står tämligen handfallen inför kärlekens besatthet. Det finns ett namn på sjukdomsbilden: de Clérambaults syndrom, efter en läkare i början av nittonhundratalet som bland sina mest kända fall hade en femtiotreårig fransyska som förföljde engelske kungen, fast övertygad om att hennes varma känslor var besvarade, trots att de aldrig träffats i verkligheten. Engelsmännen kallar den sortens systematisk personförföljelse stalking (smygjakt), en talande beskrivning av hur skrämmande det är för offret. I vissa fall - och oftast handlar det om manliga stalkers - går det så långt att de tillgriper våld.

En av Storbritanniens ledande författare, Ian McEwan, gav 1997 ut en bok som behandlade detta tema, Enduring Love, av många kritiker ansedd som det årets bästa roman. Nu finns den även på svenska, i översättning av Maria Ekman, Kärlekens raseri (Ordfronts förlag), och även om jag inte vill slå fast att den är det bästa jag läst i år så håller den en god tätplacering. Huvudpersonen, vetenskapsjournalisten och författaren Joe Rose, är en rationell individ, en akademiker som baserar sin världsbild på empiriska fakta. Han lever i ett barnlöst men, som han uppfattar det lyckligt äktenskap med Clarissa som är litteraturforskare. Deras liv flyter lugnt och välplanerat, tills de en dag blir inblandade i en olyckshändelse som slutar med en tragedi - och som störtar dem in i fullständigt kaos. Intet ont anande förbereder de en återföreningsfest: Clarissa har för sin forsknings skull varit bortrest några veckor och Joe har komponerat en picknick som de planerar att avnjuta ute på landsbygden, under en ek på en grönskande kulle, i avskildhet och frid. Just som Joe står på knä i gräset med en korkskruv i handen, redo att öppna vinflaskan, hör de någon ropa. De ser en luftballong som slitit sig, i korgen ett skräckslaget barn och vid korgen, fastklamrad vid en lina, en ensam man som behöver hjälp. Och Joe rusar dit. Så gör också fyra andra män som befinner sig i närheten. En stund ser det ut som om de med sin gemensamma tyngd ska lyckas förhindra katastrofen. Men ballongen sliter sig loss och driver iväg mot högspänningsledningarna tre kilometer längre bort.

Det här händelseförloppet är så intensivt skildrat, så chockartat att det i sig räcker, och vad som egentligen händer ska jag inte avslöja. Vare nog sagt att McEwan samtidigt som han introducerar läsaren i berättelsen intonerar en moralisk/psykologisk konflikt som utgör klangbotten för det som sedan utspelar sig. Han rubbar de logiska förutsättningarna en aning, inte mycket, bara nog för att en osäkerhet ska slå rot. En av männen som upplevt samma trauma är Jed Parry, och han tror sig uppfatta kärlek i en blick från den just då svårt chockade Joe, en känsla som han omedelbart besvarar. Varje försök att förklara att han missförstått situationen tolkar han som ytterligare bevis på att Joe är förälskad i honom. Som om inte det vore nog påtar han sig uppgiften att rädda ateisten och vetenskapsmannen Joe för Gud, eftersom Jed Parry är närmast fanatiskt troende. Han ser det som att han fått uppdraget direkt från Gud. "För mig har de mest skrämmande människorna alltid varit de som strålar av oskuld och inre visshet" säger Ian McEwan i en intervju med Ordfronts Lena Birgersdotter: "De är i stånd att skada dig svårt med ett intagande leende på läpparna. Så ser den verkliga galenskapen ut."

För sina tidigare böckers skull har Ian McEwan fått smeknamnet McAbre, Makaber. Det lever han dock inte upp till här. Istället är Kärlekens raseri en tät psykologisk rysare med vetenskaplig faktabakgrund, men McEwan utforskar också i sidospår skilda infallsvinklar på mänskligt beteende under stark press, krisreaktioner och psykologiska försvar. I en bilaga på slutet bifogar han ett särtryck ur British Review of Psychiatry där de Clérambaults syndrom beskrivs, samt illustreras med en fallbeskrivning, som syftar på romanens huvudpersoner. Ett intelligent och listigt sammanfogande av fakta och fiction, och ett litterärt grepp som svarar mot inledningen med heliumballongen på drift. Ian McEwan har förankrat sin story väl, den sliter sig inte: den sitter stadigt fast i läsarens hjärna.