Första sidan
 
 

Pipilotti Rist i New York


Av Anna Westerlund

Times Square: ett turisternas Mecka, ett Underland morfat med ett Disneyworld. Högt där ovan blinkar reklamskyltarna i alla tänkbara kulörer, i alla vädersträck sänder de stora tv-bolagen reklamfilm på enorma skärmar. Det senaste tillskottet är den elektroniska börsen Nasdaqs skrapa, vars hela cylinderformade fasad, bestående av en enda gigantisk bildskärm, tycks vara doppad i flytande reklam. Vackra människor i underbara omgivningar svävar omkring, nära men onåbara, lekandes med undermedvetna, slumrande begär. På trottoarerna trängs månglarna med predikande profeter, med artister som upplåter sin talang mot en ringa slant, och med en rasande ström av konsumenter. Det är massivt.

I detta jublande kaos visade under våren den schweiziska konstnärinnan Pipilotti Rist videoprojektet Open My Glade omfattande nio en minuts-sekvenser på NBC Astrovisions skärm. I detta landskap tycks Rists minuter som stumma utropstecken, pockande på en del av uppmärksamheten. Långsamt närmar sig konstnärinnan betraktaren. Med en fjär blick gnider hon sedan sakta sitt, i vissa av sekvenserna mycket hårt sminkade, ansikte mot kameralinsen. Läppstiftet smetas ut över linsen, den glasruta som skiljer henne från det omgivande Times Square. Den totala missformningen av hennes utseende lämnar henne oberörd, och hon fortsätter att försöka komma närmare och närmare, medan betraktaren backar inför denna ogenerad påträngdhet. Samtliga klipp innehåller en färglöshet och en genomarbetad tråkighet som är den omgivande mångfaldens absoluta motsats. Vill hon komma ut till betraktaren eller vill hon göra sig så platt som hon kan bli, för att bli ett med det medium hon använder och kommenterar? Är kameralinsen ett hinder eller en förutsättning? Rist samtalar uppfordrande med sin omgivning: där reklamen är vacker är Rist ful, där reklamen är snabb är hon långsam, och där reklamen framstår som självständig är hon ohjälpligt patetisk. Rist framstår här som en grotesk tvilling till reklamen.

Samtidigt väver Rist ett löjes skimmer över reklamens enorma proportioner. Ger fantastiska kostnader motsvarande fantastiska genomslag, oberoende av budskapet? Vilken roll spelar konsumenten i denna ekvation? Genom att experimentera med vårt tålamod och förmåga till empati, ifrågasätter Rist grunderna för våra vanor och ovanor. För hur står vi egentligen ut med denna kommersens propaganda som med outtröttlig frenesi körs ner i halsen på oss vid varje möjligt tillfälle?

Parallellt med videoinstallationen på Times Square var Rist, med en solid karriär omfattande fler än tjugo museumutställningar i Europa bakom sig, aktuell med sin första soloshow i New York. Utställningen på Luhring Augustine Gallery i Chelsea omfattar ett antal rum, där det centrala verket är ett kalejdoskopiskt vardagsrum. De fristående väggarna är enorma kollage av bilder från heminredningstidningar och möbelkataloger, och möbler är tematiskt utställda; en barhörna, en soffgrupp mm. En känsla av lekfullhet genomsyrar installationen. Som ett barn stolt över alla sina leksaker har Rist fyllt på med all upptänklig rekvisita i detta gigantiska dockskåp. Allt är klart och inrett, nu väntandes på dockornas ankomst och det drama som kan komma att utspelas dem emellan. Möblerna visar sig hysa in videoprojektorer, vars filmer projiceras på omgivande möbler och prylar, allt från, eller till synes från, 70-talet. En film visar en naken man som otympligt småspringer utefter en motorväg utan att någonsin komma fram, en annan är en sekvens från VM i fotboll från 1970, en tredje en Pipilotti Rist som står tryckt mot ett fönster och tycks vilja komma ut. Alla dessa människor, som tycks ha fastnat i en loop, är också fångade i detta 70-tals rum. Ironiserar hon över vår oförmåga att ta oss framåt utan att ständigt bära med oss ett batteri av det gamla goda välbekanta, eller är det en genuin uppvisning i nostalgi inför denna överrepeterade epok? I skarp avvikelse mot detta står det överdimensionerade, icke-funktionella köket. Över en oändlig vägg av köksskåp projiceras en naken kvinna, liggandes på en asfalterad gata. Ett stilla droppande regn upplöser konturerna i de försiktiga närbilderna. Den identitetslösa kvinnan reser sig inte upp. Hon ligger stilla och utlämnad i sitt kök. Den entoniga musiken gör upplevelsen skrämmande hallucinatorisk och Rist uppvisar ett helt annat allvar i denna installation. Kanske är leken i de andra rummen en förutsättning för detta allvar, och tvärt om?

Rist är nu aktuell med en utställning vid The Montreal Museum of Modern Art i Canada.

 

 

Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème