ÅRGÅNG 4 NUMMER 4 — 19 MAJ 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven

Ledare
Café Crème fyller tre år
Av Måna Berger

Treåringen är en viljestark, självständig individ. Treåringen är social och utforskar med ogrumlat sinne omvärlden, ständigt nyfiken, öppen för nya intryck och äventyr.

Livet är spännande. Visst händer det att treåringen ibland i ivern snubblar under upptäcktsfärden. Sådant hör utvecklingen till och formar nyttiga erfarenheter för den vidare framfarten. En och annan barnsjukdom är också lyckligen avklarad. I stort sett är tre år en härlig ålder!

Det är roligt att gratulera treåringar, och en särskild glädje är det att säga GRATTIS till Café Crème, som fyllde tre år den 15 maj. När tidskriften föddes skrev vår chefredaktör Lydia i den första ledaren: ”Kultur är synonym med civilisation. En fascinerande aspekt av kulturen är just dess enorma bredd och mångfald. Även om Café Crème huvudsakligen kommer att ägna sig åt att lyfta fram och kritiskt granska kulturella yttringar inom ett begränsat antal områden – däribland en del som av hävd förknippas med ”finkultur” – kommer vi från tid till annan att skriva om andra aspekter av vår civilisation, som vanligtvis försummas i media.

Välkommen, civilisationsmedlem och kulturskapare, till det allra första numret av Café Crème.”

När jag nu går tillbaka och bläddrar i arkivet kan jag konstatera att Lydia hållit ord. Det har verkligen varit både bredd och mångfald, och Café Crème som helhet har mycket gemensamt med den bild av treåringen som jag skisserade i inledningen; social, öppen, självständig och nyfiken på livets och kulturens alla aspekter. Kort och gott; det är ett nöje att vara medarbetare i gänget, må vi leva!


Jag är nog den enda på Café Crème som sitter mitt ute i skogen och skriver, långt från storstäderna. Den positionen belönar mig med unika vyer, ibland speglade i texterna. Just nu till exempel, i skuggan av deadline, tog jag en paus och gick ut på verandan för en nypa frisk luft. Det är natt. Mild majnatt och strax under tystnaden som susar i öronen vibrerar det av nyväckt liv. Nejden badar i fullmånens ljus och jag skulle gärna ha berättat att jag hörde någon ur den vargflock som etablerat sig i trakten yla mot månen. Tyvärr gjorde jag inte det. Men en räv gav upp sitt korthuggna skall. Ekologisk mångfald, ett friskt kretslopp, är också en kulturaspekt att slå vakt om, och vargarnas närvaro har inneburit återknytandet av den länk som fattats i näringskedjan.

Tidigare under våren såg jag spåren av en ensam varg på körvägen, i tjällossningen. Spåren var djupa, djuret var stort och tungt. Jag satte mig på huk och lade handflatan som en hälsning i vargspåret; min hand täckte det knappt. Nästa gång vargen passerade skulle den känna min vittring och en vargtanke skulle snudda flyktigt vid min existens.
Vi strövar i samma skog, två representanter för de båda största rovdjuren, och jag kan föreställa mig vargen men aldrig göra mig en föreställning om hur dess vision av mig ser ut. Människans världsbild är formad av människan. Det finns en värld utanför vår uppfattnings räckvidd, många världar med oändligt komplicerade samband, men vi kommer inte in, eftersom vi, som Wislawa Szymborska säger i sin dikt ”Samtal med stenen” saknar delaktighetssinne: ”Du kan leva med mig men aldrig uppleva mig.”
Så mycket större anledning att leva varsamt i denna värld.

Café Crème är även årsbarn med millenniet, och riktar jag blicken utåt omvärlden måste jag konstatera att varsamhet inte direkt utmärkt de tre senaste åren, dramatik, krig och tragedier däremot. Även detta avspeglas med nödvändighet i kulturen, för vi har bara denna enda planet, skör och vacker i rymdkölden. Stora delar av den är i dag krigssargade och förödda. Ändå låter sig inte livet hejdas. Vårens grönska breder sig över skyttegravar och utbombade bostadsområden likaväl som över min fridfulla ängslycka i skogen.

Szymborska får sista ordet: ”Ett under att bara se sig omkring: en allestädes närvarande värld.”

Må vi leva.

 

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat