Ledare Café Crème fyller tre år Av Måna Berger Treåringen är en viljestark, självständig
individ. Treåringen är social och utforskar med ogrumlat sinne
omvärlden, ständigt nyfiken, öppen för nya intryck och äventyr.
Livet är spännande. Visst händer det
att treåringen ibland i ivern snubblar under upptäcktsfärden.
Sådant hör utvecklingen till och formar nyttiga erfarenheter för
den vidare framfarten. En och annan barnsjukdom är också lyckligen
avklarad. I stort sett är tre år en härlig ålder!
Det är roligt att gratulera treåringar, och en särskild glädje är
det att säga GRATTIS till Café Crème, som fyllde tre år
den 15 maj. När tidskriften föddes skrev vår chefredaktör
Lydia i den första ledaren: ”Kultur är synonym med civilisation.
En fascinerande aspekt av kulturen är just dess enorma bredd och mångfald. Även
om Café Crème huvudsakligen kommer att ägna sig åt
att lyfta fram och kritiskt granska kulturella yttringar inom ett begränsat
antal områden – däribland en del som av hävd förknippas
med ”finkultur” – kommer vi från tid till annan att
skriva om andra aspekter av vår civilisation, som vanligtvis försummas
i media.
Välkommen, civilisationsmedlem och kulturskapare,
till det allra första numret av Café Crème.”
När jag nu går tillbaka och bläddrar i arkivet kan jag konstatera
att Lydia hållit ord. Det har verkligen varit både bredd och mångfald,
och Café Crème som helhet har mycket gemensamt med den bild av
treåringen som jag skisserade i inledningen; social, öppen, självständig
och nyfiken på livets och kulturens alla aspekter. Kort och gott; det är
ett nöje att vara medarbetare i gänget, må vi leva!
Jag är nog den enda på Café Crème
som sitter mitt ute i skogen och skriver, långt från storstäderna.
Den positionen belönar mig med unika vyer, ibland speglade i texterna.
Just nu till exempel, i skuggan av deadline, tog jag en paus och gick ut
på verandan för en nypa frisk luft. Det är natt. Mild majnatt
och strax under tystnaden som susar i öronen vibrerar det av nyväckt
liv. Nejden badar i fullmånens ljus och jag skulle gärna ha berättat
att jag hörde någon ur den vargflock som etablerat sig i trakten
yla mot månen. Tyvärr gjorde jag inte det. Men en räv gav
upp sitt korthuggna skall. Ekologisk mångfald, ett friskt kretslopp, är
också en kulturaspekt att slå vakt om, och vargarnas närvaro
har inneburit återknytandet av den länk som fattats i näringskedjan.
Tidigare under våren såg jag spåren av en ensam varg på körvägen,
i tjällossningen. Spåren var djupa, djuret var stort och tungt. Jag
satte mig på huk och lade handflatan som en hälsning i vargspåret;
min hand täckte det knappt. Nästa gång vargen passerade skulle
den känna min vittring och en vargtanke skulle snudda flyktigt vid min
existens.
Vi strövar i samma skog, två representanter för de båda
största rovdjuren, och jag kan föreställa mig vargen men aldrig
göra mig en föreställning om hur dess vision av mig ser ut. Människans
världsbild är formad av människan. Det finns en värld utanför
vår uppfattnings räckvidd, många världar med oändligt
komplicerade samband, men vi kommer inte in, eftersom vi, som Wislawa Szymborska
säger i sin dikt ”Samtal med stenen” saknar delaktighetssinne: ”Du
kan leva med mig men aldrig uppleva mig.”
Så mycket större anledning att leva varsamt i denna värld.
Café Crème är även årsbarn
med millenniet, och riktar jag blicken utåt omvärlden måste
jag konstatera att varsamhet inte direkt utmärkt de tre senaste åren,
dramatik, krig och tragedier däremot. Även detta avspeglas med
nödvändighet i kulturen, för vi har bara denna enda planet,
skör och vacker i rymdkölden. Stora delar av den är i dag
krigssargade och förödda. Ändå låter sig inte
livet hejdas. Vårens grönska breder sig över skyttegravar
och utbombade bostadsområden likaväl som över min fridfulla ängslycka
i skogen.
Szymborska får sista ordet: ”Ett under
att bara se sig omkring: en allestädes närvarande värld.”