ÅRGÅNG 4 NUMMER 4 — 19 MAJ 2003 | ||||||
CAFÉ
CRÈME I VÅR P R O S A |
Högtravande
om
Anders Widén debuterade 1994 med romanen Månskensligisten och han arbetar även som journalist och krönikör. Den nyligen publicerade romanen Under den evigt blå himlen handlar om Djingis Khan och bygger på en grundlig genomgång av det forna storriket Mongoliets historia. För den historiskt intresserade väcker romanen onekligen en nyfikenhet över hur författaren har gått tillväga i sina efterforskningar. Läsaren konfronteras nämligen med ett oändligt antal detaljer om allt från bostäder ute på stäppen till militära termer. Och det är häri romanens både styrka och svaghet ligger. Under den evigt blå himlen handlar om den unge pojken Temudjin och hans uppväxt till att bli mongolernas ledare - khan. Romanen berör också mongolerna som folkslag och skildrar deras hårda strider med grannfolken i försök att uppnå fred. Vi får till en början följa Temudjins far Jessughei och dennes långa strider framförallt med tatarerna. Senare hålls fokuseringen på Temudjin som växer upp på den krigshärjade stäppen. Hans liv blir på ett sätt som en förlängning av faderns med förhandlingar och strider men också i skildringen av vardags- och familjeliv. Detaljerad krigshistoria
Och lite längre fram finns ett annat exempel:
Författaren ger ingen förklaring till vilka dessa folkgrupper är och därmed är det som läsare svårt att känna någonting för berättelsen. De många främmande termerna skapar en distans mellan läsare och handling. Även om det finns en ordförklaring i slutet av boken och även om läsaren kan förstå av sammanhanget vad som är å färde så säger inte namnen någonting för den som inte redan är insatt. Vid några tillfällen förklarar författaren en del termer men det sker ofta långt efter att namnen redan har introducerats. Ett exempel är beskrivningen av en armés storlek:
Denna förklaring hade behövts långt tidigare i berättelsen. Resultatet blir nu i stället att läsaren fastnar i en snårskog av uttryck och namn och kommer på så vis aldrig ner på djupet. Detta är beklagansvärt då romanen i sin helhet bygger på ett stort bakgrundsarbete och bitvis är texten mycket vackert och realistiskt formulerad. Ett annat problem som gäller allmänt vid författandet av historiska romaner är huruvida personer ska skildras och hur en dialog ska föras. Vi kan omöjligt veta hur människor i Mongoliet för 900 år sedan talade med varandra. Anders Widén använder konsekvent ett gammaldags och högtravande språk vilket i stora partier känns trovärdigt. Texten går på så vis i linje med tidsandan. Men när den nioårige Temudjin uttalar sig om det militära livet såsom:
känns det inte längre realistiskt då det knappast är
troligt att en nioårig pojke, inte ens i 1100-talets Mongoliet, uttrycker
sig på det viset. När Temudjin något senare träffar
Byrte, som längre fram ska bli hans fru, och hon frågar vad han
vill bli svarar han: ”Det ödet ålägger mig”. Även
om det går att förmoda att den blivande ledaren för ett stort
folk inte uppfostrades på samma sätt som andra pojkar är
det svårt att komma ifrån att hans tal blir pekoral och att Temudjin
som person är skildrad ur ett vuxet och nutida perspektiv. Han framstår
som enormt lillgammal och snusförnuftig och i likhet med handlingen
i sin helhet följer läsaren Temudjins liv på ett stort avstånd
utan att dras med i berättelsen. Under den evigt blå himlen är
ett stycke skicklig militärhistoria som dock gör anspråk
på att vara något mera. |
|||||
Copyright
© 2003, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||||
|