Ensamma är vi alltid tillsammans
Av Carlos Vidales

Att uppleva ensamheten är, kan tänkas, ett nöje för de flesta människor i denna galax. Annars skulle vi inte vara så ivrigt upptagna av att sätta gränser, lagstifta om förbud, tillämpa restriktiva regler och stänga dörrar.

Överallt ser man tecken och signaler som påminner om den mänskliga längtan efter ensamhet. Denna för hela mänsklighetens gemensamma drift är så stark att somliga vill vara helt ensamma i ensamheten.

Octavio Paz skrev för femtio år sedan en lysande essä med titeln El laberinto de la soledad (Ensamhetens labyrint) i ett försök att avslöja de väsentliga karakteristiska dragen hos mexikanerna. Och även om han inte säger det kategoriskt, får läsarna ett intryck av att mexikanerna, och endast mexikanerna, är till sin natur ensamma varelser.

Men där har han fel.

Den peruanske poeten César Vallejo lyckades i slutet av 1930-talet med en formulering som inramar både den universella, intima, individuella ensamheten och den kulturella variation som denna mänskliga ångest kan uppvisa: "kom hit, min vän, gör mig sällskap i ensamheten".

Kom hit och hjälp mig att vara ensam. Kom så kan vi vara ensamma tillsammans.

Och den chilenske poeten Pablo Neruda erkände öppet i sin Canto General, något som många latinamerikaner försöker hålla hemligt, något som Octavio Paz bara ser hos mexikaner: "i den djupaste ensamheten, mitt i festens natt..."

Naturligtvis. Varför skulle vi latinamerikaner festa om det inte vore för att få vara ensamma?

Vi samlas i stora mängder, folk av alla färger, åldrar och storlekar, dansar och dricker, skriker, dansar om igen, sjunger och leker och skrattar och dricker mera och skojar med varandra. Och håller masken. Och dricker lite mera. I själens innersta krets, under den skrikande mångfärgade mångfaldens beskydd står varje individ för sig själv och fortsätter i lugn och ro sin eviga dialog med sig själv.

Karnevalens galenskap utgör en lämplig miljö för den latinamerikanska ensamheten. Vi har utvecklat den gamla medeltida karnevalen, som kanske var ett desperat rop i protest mot fattigdomens trängsel, till en kollektiv föreställning där alla spelar en roll i en parodi om allas stormiga bakgrund och samlevnad. Romerska soldater, giriga och praktfulla fenicier, negrer som dansar och improviserar musik med slavarbetets enkla redskap i stället för med riktiga instrument, inkvisitörer, falska kungar, korstågsriddare, feta kardinaler, fantasikvinnor, indianer av alla slag, mumier, glada skelett.

Alla dessa dräkter och masker påminner oss om våra förfäder, bröder och kusiner: asiater från Mongoliet, kineser, kelter, fenicier, romare, judar, forntida och nutida germaner, araber från norra Afrika, slavar från Guinea, Kongo eller Dahomey, karibiska kannibaler, medeltida pirater av alla färger, polacker, turkar, libaneser, italienare, zigenare, ja, alla folkslag från alla kontinenter, som inte bara har vandrat till våra länder under de senaste 60 000 tusen åren utan också har blandats med varandra med oförneklig entusiasm.

Vår ensamhet får näring av en mångfaldig längtan efter de många länder som våra förfäder fick lämna när de kom till den Nya Världen, för att skapa denna till synes kaotiska karneval som vi kallar "det latinamerikanska samhället". Blandningens samhälle. Precis den här mångfalden upplever vi när vi är ensamma, eller rättare sagt, när vi är "för oss själva".

Ensamheten är ju en individens konfrontation med sig själv, en dialog mellan människan och hennes själ, mellan den enskilda varelsen och hennes inre universum.

Det finns andra, mer exotiska länder, där människorna försöker isolera sig för att hantera ensamheten. De jobbar hårt och spenderar massor med pengar och resurser för att nå sitt mål: en ensam klippa nära Arktis, med vacker utsikt över havet och skogen, under den djupblåa himmelen.

Det måste råda en absolut tystnad, ty tystnaden är ensamhetens make i dessa människors mytologi.

Varje individ måste ha sin egen klippa långt borta från de andras. Man bara sitter där alldeles ensam, kopplar bort mobiltelefonen och talar med sin egen själ.

Den spanske författaren Miguel de Unamuno har på ett mästerligt sätt beskrivit den dialogens karaktär som en av tillvarons grundläggande förutsättningar. Varje kultur upplever denna ensamhetens dialog i olika former. Att kritisera en eller en annan form skulle därför vara dumt. Om den nordiska människan behöver ett hundra kvadratkilometer för att vara med sig själv, så låt gå då! Må var och en sköta sitt.

Vi latinamerikaner använder ibland ett fiffigt knep när vi vill ha sällskap i ensamheten: vi samlas vid ett bord på ett café och låtsas konversera med varandra. Efter några minuter av livlig argumentation talar vi samtidigt, inte med varandra utan på varandra. Ingen lyssnar och alla argumenterar.

"Vilka galningar!", tänker säkert den nordiska varelse som bevittnar detta märkliga skådespel. Men skenet bedrar. Det som egentligen händer är att var och en talar med sin egen själ och samtidigt passar på att ta en kopp kaffe med vännerna. Smart, eller hur?

Och vad handlar den eviga dialogen om?

Gertie Englund, egyptolog vid universitetet i Uppsala ger oss en viktig del av svaret. I hennes förträffliga bok Så tänkte de kan vi följa en mans samtal med sin själ. En 4 000 år gammal text beskriver diskussionen. Mannen är levnadstrött och längtar efter döden. Han försöker övertyga sin Ba (själ) att döden och dödsriket är det bästa för dem båda. "Ban är av en helt annan åsikt än den levnadströtte och menar att mannen gör sig sentimentala och felaktiga föreställningar om vad döden innebär".

Ban argumenterar: "Du är en människa och du lever. Men vad drar du för nytta av det? Lyssna på mig, det är gott för människor att lyssna. Var lycklig och glad och glöm bekymren!"

Mannen insisterar. Han vill tala om döden, om andra sidan livet, om livet efter livet. Ban försöker förklara att man inte ska ställa frågor om problem som inte finns ännu, att "man inte ska begära att få en måltid i förtid utan att vänta tills det är dags". Mannen envisas med att tala om ett ämne som varken han eller Ban har någon erfarenhet av. Ban kräver att de båda två stannar i livets rike och dess verkliga problem.

Gertie Englunds slutsats är lärorik: "I denna gamla egyptiska berättelse får vi ett vittnesbörd om hur en människa i sitt eget inre möter en samtalspartner som är en del av honom själv men som inte motsvarar hans medvetna jag. Denna samtalspartner har andra idéer om saker och ting och om lämpligt beteende och förhållningssätt än han själv tänkt sig. Det är en själslig aspekt av sig själv som han möter, någonting, som har sin egen uppfattning om vad som är livets mening och hur livet skall levas".

Slutligen "betonar Ban hur viktigt det är att de två sidorna av människan kommunicerar med varandra".

Det är ju precis vad vi försöker göra, om och om igen, och det är därför vi vill uppleva vår älskade ensamhet, oavsett om vår klippa står i närheten av Arktis eller mitt i en dånande karneval.