ÅRGÅNG 4 NUMMER 4 — 19 MAJ 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


Rapport inifrån ett skönhetstempel
Av Lydia Duprat

Klicka på bilderna för större format.
Johnny Cruz lägger sista handen vid Elaines frisyr. Härifrån kommer Elaine att gå raka vägen till kyrkan för sitt bröllop. Foto: Lydia Duprat

En värld helt vid sidan om den utanför, där inga manliga kunder äger tillträde. Ett skönhetstempel, där kvinnor tillbringar några timmar eller en hel dag, och låter sig behandlas från topp till tå – skämmas bort – av en legion kvinnor. I spetsen för denna armé står Johnny Cruz, hårstylist, makeup-artist och salongens ägare. Välkommen till Just You i Niterói, Brasilien.

Ute är det varmt som attan, kvalmigt och svettigt. Jag ringer på och porten öppnas. Några steg, ytterligare en dörr och jag är inne, inne i det luftkonditionerade, ljusa skönhetscentret. Väggarna är täckta av speglar, det mesta av den övriga inredningen går i vitt och grönt.

Kvinnor fyller hela utrymmet. Kvinnor vars hår klipps av kvinnor, kvinnor vars naglar manikyreras av kvinnor. En enda man är närvarande, han är i färd med att klippa en kund. Det är Johnny Cruz, salongens ägare.

Jag har kommit för att låta mig manikyreras och pedikyreras inför min kusins bröllop. Med mig har jag min snart tioåriga dotter, Lovisa. Hon ska vara brudtärna och ska därför få en passande frisyr. För några dagar sedan var jag här och blev klippt av Meire, nu ska min dotter friseras av henne.

Mina ögon sveper över den myllrande lokalen, jag försöker lokalisera min kusin, Elaine. Sedan upptäcker jag att hon sitter närmast dörren, mitt emot mig! Hon har tillbringat hela dagen här, hon har intagit alla sina måltider här och hon har genomgått ett batteri av skönhetsfrämjande behandlingar ända sedan morgonen. Nu är klockan fyra på eftermiddagen och det som återstår är frisyr och makeup. Hon ser litet trött ut, Elaine. Eller är hon kanske spänd? Om ett par timmar ska hon gå uppför altargången inför släktingars och vänners åsyn. Det här är hennes dag, den dag då hon kommer att vara i centrum, mål för allas blickar.


Men i dag är likaledes Lovisas dag.
Lovisa har fått det ärofulla uppdraget att bära parets vigselringar. Det är Lovisa som först ska beträda altargången, hennes är rollen att kungöra brudens snara antåg. Lovisa tar sitt uppdrag på fullaste allvar. Hon genomgår för närvarande en rätt plågsam process, Meire utsätter hennes testar för locktångens effektiva men ack så oömma behandling. Lovisa genomlider prövningen med stort jämnmod.

Det är lördag eftermiddag och det är fler än Elaine som ska gifta sig i kväll. Även om Elaine är enda bruden i lokalen för tillfället gör sig andra kvinnor vackra inför andra bröllop. Ytterligare några ska i väg på fest och andra får helt enkelt veckans manikyr. Brasilianska kvinnor unnar sig dylikt regelbundet, och om lördagarna fylls stadens skönhetssalonger till brädden.

Jag väntar på min tur hos manikyristen. Elaine väntar på sin tur hos Johnny. Hon ser på mig.

- Kan du tänka dig att brudbuketten var helt fel? suckar hon. Vi hade beställt en bukett bestående av idel vita blommor, vita rosor och vita liljor, och floristen hade stuckit dit gula liljor! Mamma fick springa i väg till blomsterhandeln för att byta bukett – i sista stunden!

- Vet du vad gula blommor står för? fortsätter hon indignerad. Dispyt! Bråk! Svek! Perfekt i en brudbukett, eller hur?

En mörk och leende kvinna frågar mig om jag vill dricka något, kaffe eller mate, brasilianskt iste. Jag beställer ett glas iste och hon går vidare till nästa kund, och nästa, och tar beställningar. Överallt sitter kvinnor och smuttar på sina drycker, pratar med varandra, berättar om veckan som gått, skrattar.


Nu ägnar sig allas Johnny åt Elaines hår,
och Madalena har börjat med mina naglar. Min moster, Elaines mamma, kommer in och sätter sig bredvid mig.

- Kan du tänka dig att brudbuketten var helt fel? suckar hon. Vi hade beställt en bukett med idel vita blommor, men floristen hade stuckit dit några gula liljor. Jag fick vackert ta fatt i buketten och rusa i väg till blomsteraffären med den, mitt i allt det andra. Å vad jag kommer att bli glad när det här är över! Jag trodde aldrig att det var så arbetsamt att gifta bort en dotter!

Medan jag pratar med min moster masserar Madalena mina fötter. Jag har aldrig varit med om något så skönt! Det är första gången jag över huvud taget låter någon behandla mina fötter. Men nu är frågan om jag inte ska unna mig det här litet oftare.

En av salongens kunder har fått upp ögonen för Lovisa, som hon tycker ser ut som en docka. Så vacker! Så rosenkindad! Hon och Johnny är inbegripna i ett livligt samtal om Lovisa, och Johnny utbrister:

- Det syns på henne att hon inte är brasilianska, hon har inga hål i öronen!

Han ser på mig och frågar:

- Varför har du inte gjort hål i öronen på henne?

Lovisas och min blick möts i spegeln, vi ler mot varandra.

Jag förklarar att jag inte tycker att det är min sak att bestämma över sådant åt henne. Det får hon göra själv när hon är vuxen.

Johnny ser fullkomligt mystifierad ut.

Jag berättar vidare att inte heller jag hade hål i öronen som barn. Det gjorde jag själv i 20-årsåldern.

- Varför?! undrar Johnny.

Jag svarar att min mamma inte tyckte att det var hennes sak att bestämma över sådant åt mig, men Johnnys uppmärksamhet är redan vänd åt ett annat håll. Han har mycket att göra, det är mycket han måste hinna med på kort tid. Elaines frisyr börjar ta form, sedan är det dags för makeup och efter det ska han ta hand om min mosters hår och smink.

Tiden går och jag börjar bli litet stressad. Klockan är redan sex och om en halvtimme börjar bröllopet, samtidigt som både bruden, brudens mor, brudtärnan och jag sitter här och är långt ifrån klara.

Denise har förbarmat sig över Lovisas händer som här får fransk manikyr. Foto: Lydia Duprat

Lovisa är den som först blir klar. Hennes frisyr för tankarna till Bette Davis i ”Jezebel”. Jag talar om för någon att jag kommer att behöva ta hand om hennes naglar när vi kommer hem, det hade jag visst glömt. Hur ska jag hinna? Det räcker för att en av manikyristerna, Denise, genast ska ta sig an flickan.

- Sätt dig här, säger hon till Lovisa.

Inom en kvart har Lovisa fått fransk manikyr, därtill två små blommor målade på tumnaglarna. Det är som ett under!

Lovisa är hur stolt som helst. Här göds hennes fåfänga som ingen annanstans.

Jag är också klar. Maken har kommit förbi med digitalkameran och jag tar några bilder på salongen och människorna där. Jag betalar för våra behandlingar i kassan, lämnar rikligt med dricks och kommer överens om ett tillfälle att komma tillbaka för intervjuer. När vi går från salongen är Elaine och min moster långt ifrån klara. Hur ska det gå?

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat