Vandraren - Reseberättelser
från Karelen 1828-1842
Elias Lönnrot
Atlantis Bokförlag, 2003
Sidantal: 336
Cirkapris: 280 kr
ISBN: 9174866990
Elias Lönnrots betydelse för den finska litteraturen
och för
den finländska nationalkänslan är svår att överskatta.
I tidstypisk anda vandrade han under 1830-talet omkring i sitt hemland och
skrev ned tusentals folkdikter, hågkomna av minneskonstnärer som
ibland kunde sitta flera dygn i sträck och sjunga runor för professorn
från Helsingfors (runorna sjöngs alltså, ett visst mått
av improvisation ingick). Främst var det alltså runor Lönnrot
samlade: episka ballader som sedan fick ligga till grund för Kalevala.
När Lönnrot efter sin fjärde Finlandsresa kom på idén
att sammanställa ett nationellt epos utifrån alla episka dikter
han samlat var han samtidigt i färd med att översätta Homeros
till finska. Såväl Homeros som islänningarnas Edda fick bli
något av förebilder för den visionära helhet Kalevala
bildar (där folkäldsten Kalevala är ett slags Moses-gestalt
som bryter upp från de finsk-ugriska folkens urhem i centrala Ryssland).
Kalevala väckte genast entusiasm. Verket belyste det finska folkets
historia och forntida kultur. Den finska nationen skapades, kan man säga,
i mångt och mycket av just detta litterära verk.
Trots att Elias Lönnrot hade finska som modersmål skrev han sina
resebrev från vandringarna på svenska. Svenska litteratursällskapet
i Finland utgav 1908 de omfångsrika texterna i bokform. Detta faktiskt än
i dag vitala litteratursällskap har här åstadkommit en volym
med ett generöst urval av dessa utomordentligt intressanta reseskildringar
- alltsammans redigerat av den initierade Rainer Knapas.
För den kulturhistoriskt och litterärt intresserade är Vandraren,
med underrubriken Reseberättelser från Karelen 1828-1842, en
veritabel guldgruva. Elias Lönnrots förmåga att ogenerat
umgås med allmogen är slående, och hans iakttagelser skarpsynta.
Resebreven formar sig till ett en myllrande fresk över dåtidens
Finland.
Lönnrot vandrar land och rike runt, hundratals mil, likt en sentida
Carl von Linné - men till skillnad från föregångaren är
han intresserad av samtid och nyttoaspekter; Elias Lönnrots håg
står till myter och sägner och hans huvudsakliga mission är
att samla ihop så mycket som möjligt av de gamla runorna och
rädda dem till eftervärlden. Han vet, redan på 1830-talet,
att han är sent ute.
Lönnrots förmåga att levandegöra sina upplevelser ger
en sentida läsare möjligheten att få en god inblick i dåtida
föreställningar och livsformer. Det är etnografi skriven
av ett ögonblicksvittne.
Vandringarna går genom Savolax, Karelen och Österbotten - men
också över på ryska sidan, in i Archangelska guvernementet
och upp mot Vitahavskusten, där resenären finner många spår
av karelsk kultur. Han tilltalas av karelarnas öppenhet och livlighet
och jämför den med den finska stelhet han är van vid (Karelen
blev för Finland vad Dalarna något senare blev för Sverige).
Förutom långa episka runor upptecknade Lönnrot även
besvärjelser, ordstäv, sagor, rimmade folkvisor med mera. Slutligen
några citat ur de aktuella resebreven:
”Den 27 kom jag natten till en gästivargård. Jag började
utskriva några visor som åtskilliga av hållkarlarne jämte
byns flickor sjöngo för mig. Utan att se uppå klockan skrev
jag så länge jag kunde se.
Dock önskade han att till upphjälpandet av sitt minne allra först
få några supar brännvin. Efter något försök
av uppläsande sade han rakt av att det var omöjligt att utan denna
förberedelse komma ihåg något huvudsakligt. Jag köpte åt
honom brännvin utav den unga värdinnan, men förfelade därigenom
helt och hållet ändamålet.”
”Det är underligt att se vad för en trollkraft de gamla sångerna ännu
ofta utöva uppå finska sinnen. Flerstädes har jag anmärkt
att de som sjungit dem eller hört andras sång på ett besynnerligt
sätt blivit rörda därav.”