Nummer 9 - 30 april 2001
Ingen
glamourös vardag
Text och foto: Lydia Duprat
Det var vår första kväll på Kurumba Village, och jag gav vika för grupptrycket och gick med på att äta middag på den av resortens restaurang där vi hade rätt till halvpension. Jag kom inte att ångra mig, för där träffade vi en maldivisk ängel, nämligen kyparen Ali Ibrahim.
Det
slog oss genast med häpnad, att Ali faktiskt kunde tala svenska.
Visserligen är hans ordförråd begränsat, men inom
det ordförrådet uttrycker sig Ali obehindrat och liksom självklart.
Ali tog oss alla med storm med sin oändliga vänlighet och fullkomliga professionalism. Ali upphöjer servitöryrket till en konst, den att få gästerna att känna sig riktigt välkomna och dessutom unika.
Ali är 39 år och har tjänstgjort som servitör på Kurumba i 18 år. Han har sett folk komma och gå. Han har serverat åtskilliga västerlänningar. Han vet hur han ska ta oss: med vänlighet och lagom ödmjukhet. Ali förstår inte att jag ser genom honom. Att jag ser hans inneboende stolthet. Hans integritet.
Ali är ett barn av sitt land och han vill aldrig härifrån. Han skulle inte vilja leva någon annanstans även om han gärna skulle vilja få besöka Sverige!
Han kommer från en av Maldivernas otaliga öar. Han kunde ha stannat kvar, men hade då fått försörja sig och sin familj som fiskare. Och en kypare på en resort tjänar betydligt bättre än en fiskare. Ali har fru och sex barn i åldern 16 till 9. Allt kostar mycket här på Maldiverna, i synnerhet barnens skola. Ali är ensam om att försörja familjen, och att livnära sig som fiskare hade inte räckt till för familjens behov.
Alis fru och fem av barnen finns kvar på hemön, som heter Hebadhoo och ligger i Noono-atollen, en och en halv dags resa med en dhoni, eller den klassiska maldiviska båten, fyra timmar med speedboat eller 15 - 20 minuter med sjöflygplan. Alis äldsta barn är en flicka på 16 år, Fazila. Hon läser i huvudstaden Male' och nästa år tar hon sin grundskollärarexamen. Då förväntas hon ta ett lärarjobb på någon av öarna och hjälpa till med familjens försörjning. Då blir det sonen Chiahus tur att komma till Male' och plugga.
Ali har en månads betald semester per år och han har självklart inte råd med att åka speedboat eller sjöflygplan. Därför kan han inte hälsa på sin familj oftare än en gång per år. Det tycker han är den största nackdelen med sitt jobb: att inte få träffa familjen oftare än så. Han saknar dem oerhört mycket. Gång på gång när jag frågar honom om för- och nackdelarna med hans situation svarar han en och samma sak: att inte få träffa familjen oftare än en gång per år, det är svårt.
Ali kom till Kurumba 1983 som tjugoettåring. Då kunde han varken servitörsyrket eller några främmande språk. Här fick han hela sin yrkesträning: han började i köket, där han praktiserade i ett år. Sedan tjänstgjorde han som "Training Waiter" i sex månader. Efter det var han färdigutbildad servitör. Ali har nu kommit så långt som till "Assistant Head Waiter". Om ungefär ett år blir han alltså "Head Waiter" eller chefskypare men längre än så kan inte Ali komma karriärmässigt eftersom han saknar utbildning.
Ali jobbar långa dagar och långa veckor. Han jobbar mellan kl. 7.30 och 10.00 på morgonen, sedan har han rast. Han fortsätter sedan kl. 12.30 och jobbar fram till 14.30, sedan är det rast igen. Nästa pass börjar vid kl. 19.30 och slutar 21.30. Ibland har han bartjänst, och då jobbar han ett par timmar extra på eftermiddagen. Ali jobbar sex dagar i veckan.
Hans lön är låg, ungefär 150 dollar/månad. Det som kostar mest är som nämnt skolan till barnen, eftersom man måste betala allt själv: eventuell vistelse i Male', böcker, uniform. Ali räknar med att skolan till sina sex barn kostar ungefär U$ 1500 per år. Att det går runt överhuvudtaget beror på att Ali får dricks från hotellets gäster vid sidan om lönen. Om det inte vore för det hade det inte gått. Det fattar vem som helst som kan räkna.
I största allmänhet är Ali nöjd med sin situation. Han ser fram emot den dag då hans dotter har tagit jobb som lärare och hans äldsta son slutat skolan och kommit att ersätta honom på en sådan här resort: då tänker Ali dra sig tillbaka till sin ö och leva på fiske.
Jag undrade vad Ali gör på sin fritid här på Kurumba och då svarade han att han joggar, ser på filmer, läser och skriver, eller vilar. Personalen här får inte simma eller snorkla i lagunerna, sådant är förbehållet gästerna. Som alla andra maldivierna kan Ali simma och snorkla, och han kan även dyka. Under en period var han nämligen assistent åt en svensk dykinstruktör här på Kurumba, och där lärde han sig att dyka och att tala lite svenska.
Enligt Ali är den koralldöd som uppstått till följd av El Niño och den globala uppvärmningen betydligt mindre omfattande i de norra atollerna, där han har sin hemö. Han beskriver reven där som rent magnifika.
På en fråga om vad Ali har för drömmar och förhoppningar för sina barn svarade han att de bästa jobben på Maldiverna finns inom turistnäringen. Han hoppas därför på arbeten inom turistindustrin åt sina tre söner. Vad gäller döttrarna hoppas Ali att alla tre utbildar sig till grundskollärare. Jag undrade vad maldivierna egentligen har för yrkesval; kan man bli till exempel läkare eller advokat här om man vill? Rent praktiskt är det möjligt, säger Ali, men det kostar massor med pengar, i synnerhet då man måste skicka barnen till utlandet för att studera. Själv har han inte råd att bekosta ett enda barns högskolestudier.
Maldiverna är ett muslimskt land där ingen annan religion än islam är tillåten. Ali och de flesta andra här följer koranens påbud och ägnar sig åt böner fem gånger dagligen. Personalen har en egen moské här på Kurumba, och den besöks flitigt av såväl kvinnor som män. Under bönen studerar man koranen eller läser ur den.
Ali anser att det bästa med hans land är människorna och fiskarna (och jag är nog benägen att instämma i det). Det enda negativa han har att säga om Maldiverna är att det är så dyrt med barnens skolutbildning. Han trivs på Maldiverna och på sitt jobb, där samarbetet med kolleger är gott och där det råder fint kamratskap. Ali har två chefer, och dem säger sig Ali också vara nöjd med.
Cirka femhundra människor arbetar här på Kurumba, de allra flesta män. De flesta är också maldivier, men här jobbar även folk från Sri Lanka, Indien och Filipinerna. Som gäst här möter man dem överallt, dessa vänliga, milda, leende män. Också de gör stort intryck på en, vid sidan om de vackra lagunerna och det magnifika undervattenslivet. Det känns bra och litet speciellt att bli bemött av en sådan uppenbar vänlighet att den gränsar till tillgivenhet. Ali är alltså inte ensam om att bemöta gäster med värme. Men han är ändå unik i det att han bjuder på hela sin person - även på sin sårbarhet. Det som Ali givit oss under vår vistelse på Kurumba går inte att sätta någon prislapp på - det är ovärderligt.
Tack för det, Ali.
 |
|