Jag
har allt fått mig en tankeställare
Man blir lätt hemmablind. När
jag kom till Sverige för tjugo år sedan insåg jag att
jag hade varit hemmablind i mitt hemland Brasilien. Man blir etnocentrisk
när man inte har något att jämföra med.
Med att vara etnocentrisk menar jag att
man har en tendens att tro att ens kulturella hemort eller livsstil har
drag av absoluta sanningar eller är allenarådande. I Brasilien
tror man till exempel att brasilianskt kaffe är godast, att brasilianska
kvinnor är vackrast och så vidare. Man tar helt enkelt någonting
som är karakteristiskt för sitt hemland och generaliserar det
så att det upphöjs till att gälla globalt.
Det bästa med att flytta till ett
annat land, i mitt fall Sverige, var att jag upptäckte hur ofantligt
rik den mänskliga naturen - och kulturen - var. För bara mellan
Sverige och Brasilien rådde det enorma skillnader i tankesätt,
livsstil, klimat, smak. Jag utgick, förstås, från att
man kunde räkna med lika stora skillnader vilka två länder
man än jämförde med varandra. Jag insåg då
att världen var stor, mycket stor, och hade otroligt mycket att erbjuda.
Jag lovade mig själv att aldrig bli
etnocentrisk igen.
Tjugo år senare har jag blivit det
på nytt. Tyvärr är detta alldeles sant, och det har jag
upptäckt nyligen. Nu tror jag att Sverige - nej värre: Stockholm
- är universums mitt. Och har en tendens att inbilla mig att det
är så här man ska leva. Det är ungefär så
här alla lever. Det finns inga alternativ.
Naturligtvis vet jag rent intellektuellt
att det inte är så. Men det känns så - för
mig. Det känns som om det här livet jag lever, den här
livsstilen, är de enda möjliga. Jag är en produkt av min
sedan många år svenska kultur, jag trampar på stockholmska
trottoarer och samtalar med folk på mitt sätt, som förresten
är allas sätt här. Här vet jag hur man gör, här
går jag hem, och här är jag på sätt och vis
osynlig.
Och då känner jag att det börjar
bli dags att röra på sig. Igen.
Att bli etnocentrisk innebär i sig
en fara och en förlust eftersom samtidigt som man börjar ta
saker och ting för givet slutar man vara tacksam för dem. Man
slutar att glädjas över sådant som är unikt för
sin kulturella miljö, man avfärdar det i tron att det gäller
överallt. Man tror, kanske, att överallt har man kommit så
här långt med jämställdheten; att överallt får
man lämna en vara i retur och få pengarna tillbaka; att överallt
är våren så här ljuvlig.
Så är det inte. Så är
det faktiskt inte överallt i världen.
Jag har på sista tiden även
insett att jag inte behöver leva här, leva som jag gör.
Jag har insett att jag visst har alternativ, att jag kan välja någonting
annat. Jag kan till exempel välja att leva i ett färgstarkare
land, i ett land där folk kanske är gladare men samtidigt mindre
jämställda. Eller i ett land där man kan bada i havet året
runt, ett varmt land där det inte finns några utpräglade
årstider men därför heller ingen vår. Jag kan, om
jag vill. Men när jag tänker på vad som jag måste
avstå från om jag lämnar Sverige blir jag genast tveksam.
Och jag börjar tänka på allt det där som man har
här och som är bra; sådant som man tar för givet
och därför tror att det gäller överallt.
Men så är det inte. Det gäller
faktiskt inte överallt.
Och då inser jag att jag nog vill
stanna kvar här.
|