Nummer 9 - 30 april 2001

Scen

Orlando på Kungliga operan
Av Björn Gustavsson

Kungliga operan i Stockholm har under teaterchefen Bengt Halls ledarskap vitaliserats. Bland annat har det anrika operahuset tillskansat sig en välbehövlig extrascen, gamla Vasateatern, där tre operapremiärer bjuds innevarande säsong. (Den ursprungliga experimentscenen, Rotundan, som de senaste decennierna legat i malpåse, byggs om till repetitionslokal för Hovkapellet.)

Statsmakterna har på sistone visat sig förbluffande givmilda gentemot Stockholmsoperan. Men penningflödet är villkorat: politikerna har i utbyte krävt bredare repertoar, fler turnéer, ökat samarbete med andra teatrar, fler TV-inspelningar osv.

Nytillträdde operachefen Claes-Håkan Ahnsjö talar sig varm för en starkt utökad repertoar och påminner om att på exempelvis Münchenoperan, där han fram till nyligen var anställd som sångare, brukar ett 40-talverk varje år finnas på repertoaren (detsamma gäller exempelvis Deutsche Oper i Berlin, där man dessutom spelar i princip alla dagar året om!).

- Vi skall ge så många föreställningar som möjligt; "opera för alla" får inte bli en tom floskel, säger Ahnsjö.

En aktuell uppsättning som tydligt speglar viljan till förnyelse (ungefär som på Folkoperan, men här så att säga mindre polemiskt) är Ann-Margret Petterssons hypermoderna iscensättning av Händels "Orlando".

Föreställningen ges med två alternerande sångarlag, och hovkapellet leds av Raymond Leppard; en internationellt verksam dirigent som här med små åthävor röjer en subtil lyhördhet för verkets graciösa barockstil. (På förslag av Leppard har Kungliga operans version därtill komprimerats till två akter.)

Den aktuella uppsättningen balanserar mellan en scenografiskt smått kitschig nutidsram och stiliserad tidlöshet. Scenografen Lars-Åke Thessman knyter samman barockoperans traditionella svulstighet ("barockoperan innebar scenrummets Big bang!", deklarerar han) med en postmodern teatralitet (pikant kryddad med rockscenens och en virtuell samtids uttrycksmöjligheter).

Operans försteregissör Ann-Margret Pettersson, som redan på 80-talet väckte uppmärksamhet (jag minns bland annat hennes vidunderliga uppsättning av The Aspern Papers), har skapat en lekfull men likväl sammanhållen helhet, där de teatrala excesserna hålls i strama tyglar och där upptågen åtminstone mestadels motiveras av inre eller yttre skeenden. Ambitionen att integrera dansare i händelseförloppet är intressant och ger ytterligare en spännande dimension vad gäller det visuella - men på några ställen driver Pettersson dansarna för hårt och deras rörelser blir överdrivet illustrerande alternativt akustiskt störande när de sker mitt i en känslig aria.

Librettot till Händels Orlando bygger på den italienske renässansdiktaren Ariostos väldiga dikt "Orlando furioso" ("Den rasande Roland") - ett verk utgivet 1505 och under hela 1500-talet en bästsäljare i hela Europa. Hjälten Orlando är identisk med den riddare, Roland, som kämpade mot saracenerna och om vilken det vid denna tid fanns en rik muntlig sagoskatt.

Händel upptäckte den dramatiska potentialen i detta verk, och hans Orlando uruppfördes 1733. Verket räknas numera som ett av hans främsta. Av alla hans operor är det numera denna som oftast spelas (låt vara att det finns tecken på en allmän Händel-renässans; exempelvis gjorde Drottningholmsteatern i somras succé med en sublim "Tamerlano").

Fler tonsättare hade tonsatt Ariostos berättelse före Händel. Redan år 1685 kom Lullys version, år 1711 följd av Scarlattis - och mot slutet av århundradet var det dags för Haydns opera på samma tema: "Orlando Paladino".

Precis som hos Stiernhielm, där valet står mellan Dygden och Lusten, beskrivs i "Orlando" kampen mellan plikt och lusta. Hjältegestalten Orlando blir kär i en prinsessa som är kär i en annan. Eftersom hon inte besvarar hans kärlek blir han handlingsförlamad och kan inte längre uppträda enligt den tidens riddarkodex. Svartsjukan gör honom galen, kort sagt. Tack vare trollkarlen Zoroastro återvinner han sitt förnuft och låter de älskande få varandra. Johan Cullberg sammanfattar i programbladet tematiken: "Jag kan se hur denna 1500-talsmoralitet skildrar motsvarande inre kamp och växt hos den moderne mannen."

På Kungliga operan framträder Mikael Bellinis Orlando som en rockhjälte i en neonflimrande samtidsvärld, där inlines och flimrande discoljus är självklarheter. I fonden syns en vit pegas - symbolen för frihet, hjältedåd, saga - samtidigt som denne Orlando ansätts av allt svårare kärlekskval. Trollkarlen Zoroastro är i denna iscensättning en psykiatriker - en roll som bassångaren Johan Edholm gör mycket fint. Och Bellinis kontratenor är alldeles underbar i all sin mjuka plasticitet - och den ligger dessutom betydligt närmre originalets stämma skriven för en kastrat än de transkriptioner till baryton som ännu för några decennier sedan var så vanliga.

På Stockholmsoperan klagar alltså hjälten sin kärleksnöd för en psykiater - men när detta inte hjälper förses han med tvångströja, alldeles som i Strindbergs "Fadren". Mot slutet vaknar Orlando upp ur sina vanföreställningar, varvid scenens mardrömslika bilder löses upp och försvinner, som troll för solljus (kongenialt framstår bl.a. greppet att låta svartsjukefantasierna speglas i att prinsessan syns i flerdubbla gestalter) - och i slutscenen grenslar den uppvaknade riddaren en italiensk vespa och knattrar iväg på sin moderna pegas…

Både akt ett samt föreställningen i stort bildar en vacker cirkelform, där Orlandos möte med psykiatern respektive verkligheten samtidigt visar på vägar ut ur det psykiska dilemma hjälten hamnat i.

Hilde Leidlands sopran sprider extra lyster kring "herdinnan" Dorinda - en tidig Papagena-figur - och Lena Nordin i rollen som prinsessan är fullödig både gestaltningsmässigt (den svala elegansen!) och akustiskt.

Nämnas måste även Jesper Taubes litet slängiga men ändå inkännande gestaltning av Orlandos rival. I den aria där han bekänner sin kärlek till prinsessan låter han tolkningen sväva i känslans bråddjup. Starkt!

I det stora hela måste konstateras att förnyelse och kvalitet här förenats med ett synnerligen lyckat resultat som följd.