Första sidan

Nummer 9 - 30 april 2001

 

 

"Jag vill också se tjuren dö"
Text och foto: Theodor Stenevang

Mitt i Europa, i södra Frankrike, föds tjurar upp för att hetsas inför publik medan de förblöder. De årliga tjurfäktningarna är en folkfest.

Det är mycket med djuren nu. Vegetarisk kost vinner terräng. Gudarna straffar oss med sjukdomar för att vi matar kor med deras döda kompisar och för att vi kör
runt med grisar som ölbackar i lastbil innan de blir slaktade. Statsministern har uttryckt sina tveksamheter. McDonalds har slutat skryta med "hundra procent nötkött" och hårdlanserar smakvarianter från delar av världen som inte tillhör
köttapokalypsens Europa.

Mitt i detta Europa ligger Frankrike, den största storebrorsstaten i EU. Det franska köket är världsberömt och listan på superdelikatesser från denna topografiskt diversifierade sexhörning är lång. Jag kommer inte på någon enda som inte består av animaliska råvaror, antingen kött eller mejeriprodukter. En av de mest kända är troligen gåsleverpaté – foie gras, som ordagrant betyder fet lever eller fettlever. Om det är smaken som är mest känd eller det faktum att gässen drivs upp under intensiv övergödning medelst tvångsmatning vet jag inte.

Tjurfäktningar i Frankrike
Mindre känt är då att tjurfäktning är mäkta populärt i de södra delarna av Frankrike sedan åtminstone 500 år tillbaka. Inte i Provence utan västerut, längs
Pyrénéerna. I landskapet Les Landes har varenda byhåla en liten arena av trä som används för tjurfäktningar, corridas. Dessa kompletteras av en betydligt mildare typ av spektakel som kallas Course Landaise. Detta sistnämnda är som en blandning av rodeo och cirkusclowner, där lustigt klädda karlar låter sig jagas och skuffas runt av uppretade kossor, som sedan släpps tillbaka i hagen. Värre är då ödet för tjurarna i tjurfäktningarna.

Helgonfestival
Staden Mont de Marsan är residensstad i Les Landes och har mellan 40 000 och 50 000 invånare. Stadens katolska skyddshelgon heter La Madeleine, och hon
firas under en vecka i juli varje år. Festivalen får vilket svenskt sommarevenemang som helst att framstå som ett knypplingskonvent för dövstumma nykterister. Under La Fête de La Madeleine får staden ett tivoli, tiotals tillfälliga utomhusrestaura ger och försäljning av vin i alla tre färgerna för tjugo kronor litern i varje gathörn. Man dricker mycket vin. Man duschar sina kamrater i vin. En parad öppnar festivalen, där varje kvarter i stan har byggt en egen paradvagn av trä
och papier-maché. Däremellan går paradorkestrar, bandas, som spelar latinska toner och rytmer – absolut inte några marscher. En skönhetsdrottning koras och den finaste paradvagnen får ett pris.

Därtill är det tjurfäktningar, varje dag under fem dagar. Stadens arena, relativt stor och byggd i sten med plats för flera tusen personer, är då fullsatt. Tjurfäktningarna finns i två varianter: den portugisiska och den spanska. I portugisisk tjurfäktning dödas tjuren utanför arenan, efter uppträdandet. I spansk
tjurfäktning är showen slut när tjuren dödas. Likväl är tjurfäktning inget simpelt fenomen till sin natur. Det är omgärdat av en tusenårig historia på Iberiska halvön
som genererat komplexa regler och ett rikt fackspråk. I Spanien är de främsta matadorerna folkhjältar och sexsymboler.

Tjuren är en hotfull fiende
Åter till helgonfestivalen. Under varje daglig tjurfäktning gör man slut på sex tjurar. Proceduren är i korta drag att en matador sätter ett par pikar i nacken på tjuren, sedan ytterligare en andra och en tredje matador. Blodet pulserar ur såren och färgar tjurens bog glänsande röd. När tjuren slutligen är så utmattad att den faller ger man nådastöten i form av ett knivstick i nacken. Ett par åsnor släpar sedan ut kroppen. Nästa tjur. Förutom matadorer finns till exempel också picadorer och banderiljärer som alltså inte är påhitt ur filmen om tjuren Ferdinand. Märk att alla uttryck inom tjurfäktningen är spanska. Fransmännen i Mont de Marsan säger att de ska titta på corrida de toro, inte course de taureau.

Bland publiken finns inga uttryck för någon uppfattning om tjuren som ett oskyldigt offer. En tioårig pojke som inte fick följa med de vuxna till arenan grät av ilska och
skrek att han också ville "se tjuren dö". Kvinnor och män, unga som gamla, delar ett grundläggande antagande om att tjuren är arg, ond och farlig. Tjuren är en hotande fiende och matadoren som står på arenan öga mot öga med tjuren är alltså oerhört modig. När matadoren blir stångad skriker publiken av fasa, när han lyckas sticka tjuren jublar de. Även svala medelålders kvinnor med solglasögon, stråhatt och en sjal knuten däröver för att stänga ute den stekande solen skriker ut sin beundran för tjurfäktaren. Enligt ryktet säljs köttet från de dödade tjurarna till ett mycket högt pris. Den dyraste och mest eftertraktade delen skall vara – just det – penisen. Jag ser fram emot att få detta rykte bekräftat.



Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème