Opera
Jeppe - den grymma komedin
Av Björn Gustavsson

Folkoperan i Stockholm har under senare år gjort den ena framgångsrika produktionen efter den andra. I höst har man spelat en smart, djärvt uppdaterad version av Ludvig Holbergs ”Jeppe paa Bjerget” från 1723 - som ofta faktiskt mera vetter mot musikal och rockopera än mot traditionell opera. Musiken - eklektisk, spännande - har skrivits av den otroligt produktive Sven-David Sandström och libretto av Claes Fellbom.

De båda operamakarna har förvandlat den danska klassikern till en högst samtida fars, där Jeppe gjorts om till en misslyckad poet med revanschbegär gentemot förlagsbranschen - ett faktum som här på ett högst cyniskt sätt utnyttjas av multimiljonären och mediegurun Harry, som spelar ett rejält spratt med den stackars mannen och låter honom tro att han vaknat upp i en värld där han är berömd och framgångsrik... Allt spelas in på video av den världsvane Harry, som grundligt, och på alla sätt, förnedrar den alkoholiserade Jeppe.

I det stora hela kan Folkoperans ”Jeppe, den grymma komedin”, betraktas som en kavalkadartad parafras på hela den folkliga förförelsekonst som underhållningssektorn inom televisionen allt mer utvecklats till. Människor raggas upp och lockas att bli miljonärer eller transporteras till andra sidan jorden för att leka Robinson. Och på detta tjänar mediemagnater stora pengar.

Claes Fellbom, som även regisserat, har skapat en dokusåpa i Folkoperaformat. Föreställningen är fylld av teatrala effekter och ironiska glimtar, men rymmer samtidigt en underhistoria, kännetecknad av längtan efter autenticitet.

Olle Persson och Christina Högman, som tidigare sjungit tillsammans på Folkoperan, är båda utomordentligt bra i sina delvis svårsjungna roller - liksom även Johan Rydh som mediemagnaten Harry. Musiken växlar brant mellan utflykter till modernistiska utmarker och trallvänliga hopkok i klassisk musikalstil. Sammantaget gott artisteri, goda musikaliska insatser och ett färgrikt spel.