ÅRGÅNG 2 NUMMER 8 — 19 NOVEMBER 2001 | ||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Inlägg Där står hon med knuten näve och raljerar om vikten av att försvara den lilla människans rätt mot de stora makthavarnas alla ryggradslösa små byråkrater. Hon är en utmärkt representant för något av en kliché inom journalistkåren; den arroganta, hungriga, lite bitska undersökande skjutjärnsjournalisten som inte viker för något för att avslöja alla upptänkliga missförhållanden i det förtappade byråkratiska maskineriet. Hennes engagemang är innerligt och uppriktigt, och det är bra. Men ibland blir sanningen lidande. Och då menar jag hela sanningen. De två sidorna av myntet, ni vet. Vår gästföreläsare talar inför en grupp blivande journalister som alla har spenderat åtminstone så många år på universitetet att de skrapat ihop till en fil.kand., och som ett resultat av bildningsnivån blir gensvaret från journalisterna inte det hon väntar sig. Hon får ett visst mothugg. Det är tydligt att detta inte är något hon är van vid, i alla fall inte från de egna leden. Hennes argument tryter och ersätts av en rad utslätande, vacklande argument, samt en liten släng av den effektiva ”ni-får-väl-se-när-ni-har-jobbat-i-15-år”- sleven, som så ofta används av pressade personer med ett övertag i erfarenhet. Det är svårt för oss akademiker att acceptera de enkelspåriga tankegångar och föreställningar som uttrycks av vår föreläsare och i dagens journalistik. Svart eller vitt. Ont eller gott. Journalistiken av idag cementerar genomgående stereotypa motsättningar i samhället, det må vara mellan klasser, etniska grupper, eller mellan stat och individ. Materialet vinklas som det ”förmodligen” är eller som det ”förväntas” vara. Blir en enkel sanning ifrågasatt är svaret oftast att ”så är det, det vet man ju”. Det duger inte. För vad vet man egentligen? Låt mig ta ett exempel: En representant för en av Skånes största morgontidningar berättar vid ett tillfälle för mig hur ett reportage om prostitutionen i Danmark och Sverige ska vinklas, och detta innan arbetet påbörjats. - Gå
inte på myten om den lyckliga horan, säger han. Det vet man ju? Det duger tydligen för journalister, men det är långt ifrån tillräckligt i den akademiska världen. Nu är det kanske så att det inte existerar lyckliga horor, vad vet jag? Det enda jag vet är att utfallet av de intervjuer som skulle göras bestämt skulle visa att det inte finns lyckliga horor, att den danska prostitutionslagen är felaktig och att den svenska modellen är att föredra. Om det är en bild som är med sanningen överensstämmande eller inte är för denna redaktör helt egalt. Vilket som egentligen är en myt i sammanhanget är i mina ögon inte helt fastställt. Det är djupt otillfredsställande att gång på gång konfronteras med denna lättsamma inställning till sanningen som förekommer inom journalistkåren. Det förefaller som om det bakom varje rubrik och ingress finns något väsentligt utelämnat: den andra halvan av sanningen.
|
|
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||
|