ÅRGÅNG 2 NUMMER 8 — 19 NOVEMBER 2001
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Inlägg
Den missriktade välviljan
Av Thomas Lindqvist

Där står hon med knuten näve och raljerar om vikten av att försvara den lilla människans rätt mot de stora makthavarnas alla ryggradslösa små byråkrater. Hon är en utmärkt representant för något av en kliché inom journalistkåren; den arroganta, hungriga, lite bitska undersökande skjutjärnsjournalisten som inte viker för något för att avslöja alla upptänkliga missförhållanden i det förtappade byråkratiska maskineriet. Hennes engagemang är innerligt och uppriktigt, och det är bra. Men ibland blir sanningen lidande. Och då menar jag hela sanningen. De två sidorna av myntet, ni vet.

Vår gästföreläsare talar inför en grupp blivande journalister som alla har spenderat åtminstone så många år på universitetet att de skrapat ihop till en fil.kand., och som ett resultat av bildningsnivån blir gensvaret från journalisterna inte det hon väntar sig. Hon får ett visst mothugg. Det är tydligt att detta inte är något hon är van vid, i alla fall inte från de egna leden. Hennes argument tryter och ersätts av en rad utslätande, vacklande argument, samt en liten släng av den effektiva ”ni-får-väl-se-när-ni-har-jobbat-i-15-år”- sleven, som så ofta används av pressade personer med ett övertag i erfarenhet.

Det är svårt för oss akademiker att acceptera de enkelspåriga tankegångar och föreställningar som uttrycks av vår föreläsare och i dagens journalistik. Svart eller vitt. Ont eller gott. Journalistiken av idag cementerar genomgående stereotypa motsättningar i samhället, det må vara mellan klasser, etniska grupper, eller mellan stat och individ. Materialet vinklas som det ”förmodligen” är eller som det ”förväntas” vara. Blir en enkel sanning ifrågasatt är svaret oftast att ”så är det, det vet man ju”. Det duger inte. För vad vet man egentligen?

Låt mig ta ett exempel: En representant för en av Skånes största morgontidningar berättar vid ett tillfälle för mig hur ett reportage om prostitutionen i Danmark och Sverige ska vinklas, och detta innan arbetet påbörjats.

 - Gå inte på myten om den lyckliga horan, säger han.
- Men om de är lyckliga horor då?
- Ja, men det är de inte.
- Inte?
- Nä, det vet man ju, säger redaktören och är själv helt tillfreds med den analysen.

Det vet man ju? Det duger tydligen för journalister, men det är långt ifrån tillräckligt i den akademiska världen. Nu är det kanske så att det inte existerar lyckliga horor, vad vet jag? Det enda jag vet är att utfallet av de intervjuer som skulle göras bestämt skulle visa att det inte finns lyckliga horor, att den danska prostitutionslagen är felaktig och att den svenska modellen är att föredra. Om det är en bild som är med sanningen överensstämmande eller inte är för denna redaktör helt egalt. Vilket som egentligen är en myt i sammanhanget är i mina ögon inte helt fastställt. Det är djupt otillfredsställande att gång på gång konfronteras med denna lättsamma inställning till sanningen som förekommer inom journalistkåren. Det förefaller som om det bakom varje rubrik och ingress finns något väsentligt utelämnat: den andra halvan av sanningen.

 

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat