Läst
"Omöjliga" arkeologiska fynd förklaras?
Av Anna Southerington

Tidsresor ur ett nytt perspektiv
J.H. Brennan
Planetstadens böcker
280 sidor
ISBN: 91-972741-9-4

Jag fann denna bok vara en märklig blandning av gedigna och spännande populärvetenskapliga spekulationer och något som mest påminner om fria fantasier. Detta, tillsammans med ett i min mening oorganiserat upplägg, gör också att den känns fragmentarisk. Långa partier av riktigt intressanta och, så vitt jag kan bedöma, helt korrekta slutsatser och teorier blandas upp med sekvenser där den nyss rådande logiken och slutledningsförmågan helt verkar ha rymt sin kos. Jag säger inte detta för att Brennan kommer med teorier som helt strider mot vetenskapligt etablerade sådana - historien har väl visat oss med all önskvärd tydlighet, att det kan vara klokt att hålla sinnet öppet även för sådana spekulationer som strider mot det allmänt vedertagna inom vetenskapliga kretsar. Det finns mycket vi inte vet, många rön som ännu saknas, många fynd som inte har upptäckts. Det är något vi hela tiden blir varse, och det utgör stoff för många intressanta spekulationer om både det ena och det andra som i en del fall rentav har kunnat leda till nya vetenskapliga upptäckter genom århundradena. Jag är heller inte fysiker eller på annat vis vetenskapligt utbildad, utan har endast en intresserad lekmans populärvetenskapliga bakgrund, som dock omfattar en hel del läsning inom exempelvis kvantfysiken, vilket är ett av de områden Brennan diskuterar. Det han skriver ter sig ligga helt i linje med det jag själv har lärt mig, så inte heller det är skälet till mina invändningar. Nej, mina invändningar baseras snarare på krumbukter i logiken vad gäller slutledningsförmågan.

Brennan inleder sin bok med att peka på ett antal mycket intressanta arkeologiska fynd, som till synes och enligt rådande vetenskapliga modeller torde vara helt omöjliga. Nämligen fynd som tyder på närvaron av vår egen art, homo sapiens, redan miljontals år innan vi enligt den rådande uppfattningen fanns till. De omfattar bl.a. fotavtryck, skoavtryck, mynt, skelett och skelettdelar, metallklot och metallrör, helt inbäddade i avlagringar som i till exempel metallrörets fall består av ett 65 miljoner år gammalt kalklager, på ett sådant vis att det enligt de forskare Brennan citerar är helt uteslutet att de skulle ha kunnat hamna där senare än då avlagringarna bildades. Vissa av avlagringarna är ännu äldre. Detta är i sig, tycker jag, naturligtvis oerhört spännande och tankeväckande, även om jag inte kan bedöma renommét hos de forskare Brennan citerar, och därmed också har svårt att bedöma hur trovärdig deras analys är. Hur det än må vara med den saken utgör allt detta onekligen fascinerande läsning som kittlar fantasin och väcker nyfikenhet.

Så långt är allt väl. Brennan drar dock sedan sin slutsats, och backar upp den med fysik. Han menar att förklaringen till dessa fynd är att vi människor i framtiden kommer att göra tidsresor tillbaka till även förhistorisk tid och att vissa av dessa tidsresenärer kommer att lämna fotspår, förolyckas, eller tappa saker. Fysiken har inte i sig någonting att invända mot tidsresor, vilket Brennan påvisar genom att förklara olika teorier om rumstiden. Så vitt jag kan bedöma stämmer det han säger i dessa avseenden. Tydligen är det dock så, att för att man skall lyckas kröka rumstiden på ett sådant vis att tidsresor skulle möjliggöras, krävs det en minst sagt ofantlig massa, motsvarande ett antal neutronstjärnor, och dess gravitation. Brennan ser det dock som en möjlighet att man i framtiden skulle kunna lyckas med att på något vis leta rätt på och samla ihop just ett antal sådana neutronstjärnor på lämplig plats i rymden och sedan utnyttja detta som en tidsmaskin, och det är där han tyvärr tappar mig som accepterande läsare.

Inom vetenskapen sägs det ofta att man skall söka efter den enklaste förklaring som beaktar samtliga observerade fakta. Personligen tycker jag inte att Brennans teori följer detta kriterium. Den enklaste förklaringen måste nog ändå vara att forskarna som ansett det omöjligt att dessa uppseendeväckande fynd kan ha hamnat i avlagringarna vid en senare tidpunkt helt enkelt har misstagit sig. Naturligtvis är det också så att det finns ett antal forskare som anser att just så är fallet, vilket Brennan nämner men menar att dessa åsikter beror på trångsynthet och en vägran att objektivt studera fakta. Vem som har rätt kan jag som sagt inte bedöma, men faktum återstår att misstag i dateringen vore den enklaste förklaringen. Det är också den tråkigaste, naturligtvis.

Han tar också upp möjligheten att människan i form av homo sapiens uppstod långt, långt tidigare än vad forskningen hittills gjort gällande, vilket också skulle förklara fakta. Han avfärdar dock detta, inte på basis av vetenskapliga rön (eftersom ju hans rön i så fall skulle kunna tyda på motsatsen) men på grund av att vi omöjligt kan ha samexisterat med de gigantiska dinosaurierna. Själv förstår jag inte riktigt just det argumentet, med tanke på att myror och andra småkryp överlever alldeles utmärkt som art trots vår, eller för den delen elefanternas, jämförelsevis gigantiska närvaro. Och jag får lov att erkänna att jag trots allt finner även den teorin troligare än Brennans hypotes. Att vi finns här, och att dateringen för hur länge vi har funnits här har fått uppdateras många gånger, är åtminstone observerbara och välbekanta faktum, medan detsamma inte kan sägas för tidsresenärer från framtiden. Till saken hör också att de artefakter som har återfunnits och visas på bild snarare ser ut som objekt från vår nutid eller forntid hellre än från vår framtid, vilket är ett observerbart faktum som Brennans teori inte förklarar. Om människan som art funnits tillräckligt länge för att ha varit med om alla de omvälvningar som vi vet har drabbat jorden i det förflutna (meteoriter och så vidare) och lyckats överleva dessa, skulle det dock innebära att arten fått börja om från början igen och att det mellan dessa katastrofer kanske hade kunnat uppstå ganska avancerade civilisationer vars spår har utplånats av tiden och av dessa omvälvningar, och detta skulle också kunna förklara de fynd som gjorts. Åtminstone låter det i mina öron som en rimligare förklaring än tidsresor från framtiden, med tanke på vad som enligt Brennan skulle krävas för att åstadkomma sådana resor och med tanke på hur fynden ser ut. För en sådan variant finns det till och med stöd i ett antal civilisationers mytologier och sägner, vilket mig veterligen inte är fallet vad gäller tidsresenärer. Brennan tar också upp, och avfärdar, möjligheten att fynden skulle ha kommit från besökare från andra planeter som också råkar vara av arten homo sapiens, och där är vi i alla fall helt ense. Till syvende och sist är dock möjligheten att ovannämnda forskare misstagit sig beträffande fyndens placering den absolut enklaste förklaringen, hur trist och grå den förklaringen än är. Forskare har misstagit sig förr.

Brennan tar också upp två andra aspekter av tidsresor, som med sin närvaro ytterligare bidrar till att ge boken ett rörigt och ostrukturerat intryck. Å andra sidan är dessa intressanta och utgör spännande läsning för den som fascineras av det oförklarade, den som utövar exempelvis shamanism eller meditation samt den som är nyfiken på en del av kvantfysikens märkliga men likafullt vetenskapligt belagda slutsatser. Han berättar ett antal historier om människor som ser byggnader eller befinner sig på platser som senare visar sig inte ha funnits där på många år, utan att just då förstår att det var någonting märkligt med det hela. Till exempel mannen som cyklar förbi ett par fascinerande gamla hus i en stadsdel han inte besökt tidigare, nämner dem för en vän som hävdar att det inte finns några sådana hus där, åker tillbaka för att finna att det nu mycket riktigt istället står moderna hus på samma plats och att de äldre hus han hade sett faktiskt hade stått där en gång i tiden men rivits för många år sedan. Brennan förklarar detta med tidsfickor i rumstidsväven, som helt spontant förvandlat dessa människor till tillfälliga och ovetande tidsresenärer. Utöver dessa historier talar Brennan också om möjligheten att färdas helt och hållet i medvetandet till andra tider och platser, via till exempel guidad meditation eller trumresor, för att nämna ett par varianter. I samband med båda dessa typer av tidsresor talar han en hel del om kvantfysikens rön vad beträffar tid och rum, och här finner jag hans argument betydligt mera övertygande. De tankegångar och slutledningar han tar upp är han inte ensam om, de finns representerade hos såväl fysikern Dana Zohar som hos Gary Zukav och Deepak Chopra, samtliga betydligt mer vetenskapligt lagda vad gäller slutledningsförmåga än jag anser att Brennan visar prov på i den tidigare nämnda delen av boken.

Tidsresor ur ett nytt perspektiv besitter således en kompott av såväl positiva som negativa egenskaper, i min mening. Hade den varit lite mera fokuserad och strukturerad i sitt upplägg hade slutbetyget blivit lite högre, eftersom den trots allt utgör intressant och spännande läsning för den som är villig att överse med att slutsatserna runt de arkeologiska fynden kanske inte är riktigt klockrena, logiskt sett. Det är fascinerande ämnen som tas upp, och man lär sig dessutom en hel del om såväl klassisk fysik som kvantfysik. Med ett stramare och mera välorganiserat upplägg, och tydligare avgränsningar mellan de olika aspekterna av potentiella typer av tidsresor, hade jag därför givit boken tre kaffekoppar trots allt. Som det är får den dock nöja sig med en tvåa.