Allas vår kära moster Tjabita
Av Carlos Vidales

Moster Isabel brukade gå långsamt, med vacklande och en smula flaxande steg.

Hon var en mer eller mindre obetydlig person.

Ingen kunde påminna sig om hur och när hennes namn, Isabel, blev Isabelita, och sen Shabelita, och sen Shabita, och slutligen Tjabita. Alla bara kallade henne Tjabita utan att fundera på saken.

Hon var liten, smal, blyg och klen. Hon tittade jämt ner, som om hela hennes öde hade fallit på marken och det var risk att någon trampade på det.

Hon diskuterade jämt med någon osynlig motståndare som tycktes finna nöje i att göra henne olycklig och ledsen. Det plågsamma ämnet i dessa diskussioner var ett mysterium, för moster Tjabita gestikulerade och gjorde sorgliga grimaser men höjde aldrig rösten. Då och då suckade hon och hennes magra axlar skakades lite patetiskt. Kära lilla moster Tjabita.

I allas ögon hade moster Tjabita stannat vid en obestämd utvecklingsnivå: hon var varken barn eller vuxen. Alla hennes syskon (åtta systrar och nio bröder) tyckte lite synd om henne och eftersom alla älskade henne så mycket försökte allihopa hjälpa henne på alla möjliga vis.

Det gällde förstås att hålla moster Tjabita oavbrutet upptagen. Hon skulle ha någonting att syssla med för att distrahera sin melankoliska själ, så att hon kunde tro att alla andra tyckte om henne, litade på henne och framför allt behövde henne.

Och så blev det. Om man kunde komprimera trettio år i ett par stycken skulle man kanske skriva så här:

Morbror Julio tillverkade åtta barn under sitt andra äktenskap och moster Tjabita fick passa dem alla i tur och ordning. Morbror Santiago var mycket äldre och hans barn behövde ingen barnvakt längre, men istället fick moster Tjabita ta hand om hans räkningar, posta hans affärsbrev och sköta flera diverse ärenden. Moster Valentina gifte sig vid trettionio och fick en pigg son som moster Tjabita passade med stor kärlek och omsorg. Moster Barbara, syskonens förhistoriska syster, befann sig inburad i klostret sedan 1915 men moster Tjabita hann i alla fall bli hennes budbärare och levande länk till alla andra syskon. Morbror Francisco hade begått självmord som nittonåring, efter att ha blivit våldtagen av en präst, men innan dess var moster Tjabita hans trogna sekreterare. Moster Maria var helt övertygad om att det fanns en begravd skatt av guldmynt och juveler från 1700-talet i sitt gamla hus, och moster Tjabita fick privilegiet att hjälpa henne med spaden under 45 långa och hoppfulla år.

Moster Matilde var jungfru till yrket och bestämde sig att bo tillsammans med moster Tjabita, som gengäldade äran med sina tjänster som hembiträde och kammarjungfru till en heltidsjungfru. Min mamma, den yngsta av alla systrarna, gifte sig med en kommunist och fick fyra charmiga barn som moster Tjabita kunde ta med sig och motionera och leka med i den närliggande parken, ty frisk luft var naturligtvis det bästa för moster Tjabita. Och alla andra mostrar och morbröder som skaffade barn under seklets stormiga lopp kunde lyckligtvis hjälpa moster Tjabita genom att låta henne leka mamma, barnvakt och fröken samtidigt och utan uppehåll. Tiotals, dussintals kusiner av alla storlekar och talanger tågade under perioden 1939-1969 igenom moster Tjabitas enfrökniga barnkrubba.

Men moster Tjabita blev inte gladare för det. Konstigt nog verkade hon vara trött. Och ledsen.

Oavbrutet diskuterande med den osynlige motståndaren, som tycktes finna nöje i att straffa henne. Kära lilla moster Tjabita.

Vi, barnen, frågade aldrig varför moster Tjabita samtidigt var så ledsen, så snäll och så hjälpsam. Vi skrattade lite åt henne för hon var en kvinnlig version av Charlie Chaplin, både klumpig och intelligent, generös och melankolisk, naiv och filosoferande, aktiv och tankspridd, stilig-fattig och vacker-ful. Vi älskade henne för hon var alltid så nära oss och samtidigt gav hon oss så mycket frihet.

Hon var en riktig väninna som lyssnade på oss, följde med i våra galna fantasier och diskret deltog i våra pippilångstrumpiga eskapader.

Hon dog 1969 av ett slaganfall. Då var nästan alla syskonen redan döda, förutom min mamma och moster Matilde. Och då började vi, några kusiner, att undra, fråga, förhöra, undersöka och spana.

Varför var moster Tjabita alltid så ledsen? Varför ville alla hennes syskon hjälpa henne att leka mamma? Vem var hennes grymma,  osynliga motståndare?

Först hittade vi några fragmentariska brev, anteckningar, spridda och lösa antydningar här och där. Bit efter bit började ta form en sorglig historia, en kärleksfull historia, en tragisk historia.

Moster Tjabita hade varit mycket vacker i början av sin glada ungdom. Hennes åtta systrar beundrade henne, kanske avundades de henne lite grann. När en av de vackraste unga männen i staden började uppvakta henne, blev systrarna förtjusta och upphetsade av den romantiska situationen.

Hemlighetsmakeriet gjorde det hela ännu mera spännande. Vacker, oskyldig och naiv, blev Tjabita kär i den unge herren. Paret lyckades uppleva några förbjudna träff. Tjabitas systrar var aktiva medhjälpare i detta syndliga äventyr.

Och Tjabita blev gravid.

Barnet, en pojke, togs ifrån henne redan några minuter efter förlossningen. Han skulle lämnas in på ett barnhem, ett av dessa hemska hem som på den tiden användes som skammens depå, något slags bårhus för oäkta barns ära och värde. Så skulle moralen och familjens heder återupprättas.

Det var förbjudet att tala om denna händelse. Ingen fick ens nämna barnet. Vänner och bekanta fick veta att Tjabita hade varit mycket sjuk och att hon behövde isoleras för att återhämta sig. När hon kom tillbaka två år senare, var hon en liten, blyg, smal och klen gumma med en osynlig gestalt som ville göra henne ledsen vid sin sida.

Vilken roll spelade systrarna och bröderna i detta straff? Försvarade de Tjabita eller dömde och fällde de henne? Vem var den grymma domaren som fastställde straffet? Ingen vet, och nu finns det ingen levande människa som kan besvara dessa frågor. Men under resten av syskonens liv var alla syskon mycket intresserade av att låna ut sina egna barn till moster Tjabita, att låta henne leka mamma, barnvakt och fröken.

Var befinner sig nu den oäkta sonen, Tjabitas son?

Vad heter han? Lever han? Är han lycklig, eller går han långsamt, med vacklande och en smula flaxande steg? Bor han i Colombia eller är kanske han i landsflykt? Är han arkitekt, polisman, mördare, knarklangare, författare eller krönikör? Skriver han krönikor i Colombia, eller kanske i något exotiskt land nära Nordpolen?

Ingen vet. Ingen levande människa kan besvara dessa frågor. Vi, de kusiner som ännu lever, undrar och funderar. Och vår andra mamma, kära lilla moster Tjabita, lever i våra hjärtan och ger oss värme och en smula sorglig glädje.

Det är verkligen fantastiskt att en så obetydlig person kan betyda så mycket.