Prosa
Varför sjunger inte fåglarna
Av Björn Gustavsson

I dag är det så högtidligt, för i dag börjar sommaren…

Solljuset silas som vit rök genom granarna när vi tar middagsrast inne i skuggan. De vuxna sitter kring elden och dricker kaffe. Vi har vandrat länge, men ännu är vi bara halvvägs...

Det är så rart uppå skogen nu när det somras, för då spelar fåglarna så starkt. Ni skulle höra hur de sjunger…

Vi småflickor vallar kor och getter. En dag ser vi hur de betar tillsammans med en älgkalv…

Och bäcken den brusar utanför sovrumsfönstret… Den brusar och brusar och brusar... Vattnet har del av evigheten, liksom solen och träden och de avlägsna fjällen, ännu vita av snö. Fjällen brusar de också, och blommorna.

Och människor som är lyckliga brusar.

Men inne i forsen av tid döljer sig något oåtkomligt, det räcker att se djurens ögon när det kvällas.

Vi kärnar smör och ystar, vi bakar kornmjölsbröd, vi samlar starrgräs. Andra dagar gonar vi oss kring en regnvädersbrasa. Gammelmormor brukar berätta om vittrorna, ett småväxt folk som bor strax under marken. Som ett dagligt offer häller hon en spann mjölk över stenröset i hagen.

Om lördagskvällarna täcks det nyskurade golvet med enris. Snart får vi besök från grannsätrarna. Skogen ljuder av rop och sånger.

Jag saknar de mjuka madrasserna, det lena, finstråiga myrhöet…

Men vad i allsin dar… har ni inte fått kaffe än? Hjälp mig upp, jag måste lägga på några pinnar och ställa i ordning med kaffe…

De magra händerna ryckte och slet i sänggaveln. Jag bände loss fingrarna och försökte lugna henne.

Lars ville veta varför kvinnor och djur skulle dra till skogs och vara hemifrån hela sommaren. Varför kunde inte korna ha stannat kvar hemma på gården?

Jag tror inte farmor uppfattade frågan. Hon somnade på bara ett ögonblick.

Lars betraktade fotografiet på nattduksbordet. Jag sitter i farmors knä och är kanske åtta år.

- Vad söt du var…

Han granskade fotot så ingående att man kunde tro att han hellre velat ha den där späda lilla flickan än mig.

- Låt henne sova. Jag krängde på mig skinnjackan. - Vi kommer ju tillbaka i kväll.

- Nej, inte i kväll, sade han.

Redan första gången jag föreslog att vi skulle resa hit några dagar hade han protesterat. Har man smekmånad skall man ägna sig åt varandra, inte åka runt och hälsa på släktingar, var hans uppfattning.

Men för mig är farmor viktig. Hon är den kanske viktigaste människan i hela mitt liv.

Näst efter Lars, förstås.

Vi provade den ena tvärgatan efter den andra, men ingenstans kunde man fortsätta upp mot höjden. Till slut träffade vi en man som vänligt nog gjorde en skiss över området.

I full fart for vi fram längs en dammig skogsbilväg. Vi parkerade i en dalsänka och fann den gamla stigen, som var märkvärdigt bred och jämn.

Efter bara några hundra meter kom vi ut på ett kalhygge. Stigen försvann under grenar och högt gräs.

Lars konstaterade att vi skulle gå miste om lunchbuffén om vi inte genast åkte tillbaka till hotellet. Han började fingra på mobiltelefonen. Kan jag få tala med hovmästaren, sade han.

Det var konstigt med Lars. Han kunde växla om och låta så myndig att jag nästan undrade vem som pratade.

Jag tog av skorna och prövade att gå barfota på den gröna mossan medan han diskuterade med hotellpersonalen. Stora blåa fjärilar fladdrade över gräset. Jag följde dem ett stycke. Det kittlade under fötterna, jag hade inte gått barfota på många år.

”No problems”, hojtade han in i apparaten.

Jag snörde på mig skorna igen. Han förklarade att vi måste återvända senast om en timma. Jag blev ledsen. Jag hade så gärna velat gå upp till sätern. Men jag sade inget. Jag ville inte göra honom besviken. Och han såg så fin ut i sin svarta sommarskjorta.

Vi fortsatte över hygget. Marken ångade i solhettan och jag mindes att jag någon gång faktiskt hade gått hela sträckan.

Himlen var matt blå, som om den täcktes av ett tunt dis. Ett flygplan skar fram högt där uppe, avgaserna formade en grå strimma, som efter hand breddades och flöt ut. Längre bort syntes fler mörka molnremsor efter flyget. Det var som om hela lufthavet råkat i olag. Jag var glad att farmor slapp se hur det hade blivit.

Så kom vi in i gammal granskog och luften blev svalare.

Vi satte oss och vilade i en uppförsbacke. Det var skönt att sitta och lyssna till tystnaden. För oss som kom från staden var allt detta så märkvärdigt.

Löven prasslade i träden bakom oss. Det var egendomligt för det blåste nämligen inte. Kanske var det den där trädsorten farmor brukade prata om. Jesus hade suttit under något speciellt träd när han greps i örtagården. Sedan den dagen känner träden hans ångest, och löven darrar även när det är vindstilla…

- Var är den där fantastiska fågelsången då? Lars lät kylig, som om det var mig han ville ställa till svars.

Jag hade glömt farmors begeistring när hon talade om fågelsången här uppe på höjderna. Jag lyssnade spänt, gång på gång, men hörde inte ett ljud.

Vi vände åter mot bilen. Jag funderade på om fåglar möjligen brukade tystna en stund mitt på dagen? Kanske tog de siesta? Eller hade vi varit för högljudda och skrämt dem?

- Verkligen misslyckat det här... Lars fnös och stövlade före över rishögarna. -Bara en massa myggor, grymtade han och fäktade kring sig.

På tillbakavägen sade vi oss att det ändå var bra underligt. Någon enda fågel borde vi väl ha hört, åtminstone på avstånd.

Men kanske var det så, nu för tiden.

Fågelsång…, nej, det var liksom inget man tänkte på.

- Hon överdrev nog, tanten…

Att han betraktade farmor som gammal var naturligt. Hon har faktiskt fyllt nittio. Men hans sätt att avfärda hennes prat som fria fantasier tyckte jag inte om.

När vi kom ut på en raksträcka drog han på så att vägen bakom oss försvann i ett vitt moln.

Han styrde med ena handen och smekte mig med den andra.

Det var när vi åkte där genom skogen som alltsammans kom tillbaka…

Hur jag än värjde mig var jag skyddslös, och snart satt jag med tårarna rinnande.

Jag tror inte ens han märkte något.

Kanske borde jag ha försökt förklara, men å andra sidan var det han som var orsaken till min rädsla; det var ju i själva verket han som gjorde mig så fruktansvärt rädd.

Dagen efter bröllopet for vi till den stora ön. Det var som att åka färja till Lyckan. Jag glömmer aldrig natten när vi följde stranden mot söder, och solen som väckte oss där vi låg gömda i sluttningen, glömmer aldrig hans ömsinta smekningar, aldrig hans leende blick när vi fantiserade om hur vi om tio år med varsitt barn i handen skulle återvända… Och vi låg där i det gyllene ljuset och lyssnade till vågorna och jag var tvungen att gång på gång vrida på ringen för att övertyga mig om att det var sant... Och han satt där så trygg och rökte och blickade ut över vattnet och jag kunde inte se mig mätt på hans ansikte, och jag visste att nu har mitt verkliga liv börjat, från och med nu är det bara vi, allt annat vill jag glömma…

Efter att ha ätit i hotellets ödsliga matsal gick vi upp till rummet. När vi klätt av oss ville han veta varför jag hade betett mig så konstigt när vi åkte hem från skogen. Jag svarade att farmors bräckliga hälsa oroade mig.

Min ängslan var dock större än så. Men jag ville inte yppa något. Inte för honom… Jag ville inte ens prata med honom. Jag ville inte prata med en mördare...

Själv verkade han ha glömt alltsammans. Han verkade ha glömt att han var ansvarig för mord!

Det var en mördares hand jag nu kände kring midjan; det var en mördares skugga som avtecknades mot väggen; det var en mördares mun som andades allt häftigare, allt närmre… Jag hölls fast av en mördares händer och skrek och försökte slita mig loss - jag kände i de främmande fingrarna en mördares lust och dödens kalla andedräkt…

Han satt avlägsen på sängkanten.

Jag var mer ensam än någonsin.

Ändå saknade jag honom… Jag saknade den Lars som såg mig, som lyfte mig… Jag saknade efter den Lars som likt en smekande hand kunde stryka över allt som är livet och säga: Jag vet.

Han tittade ut genom fönstret, bortvänd.

Jag undrade om vi någonsin mer skulle få uppleva nåden att vara på samma plats igen… Om vi någonsin mer skulle förmå vara öppna och varma och… ja, modiga… Jag befarade att vi aldrig mer skulle hitta tillbaka till den hemliga mötesplats där vi oavlåtligt vaskade fram oss själva… - den mötesplats som innebar tillblivelse och som fram till nyligen fyllt oss med sådan styrka och ömhet…

Jag tittade på honom, det var en saknad med stänk av sveda, och jag rördes till tårar vid minnet av hans närhet...

- Du har nog sovit för lite, gullet.

Han klappade mig uppmuntrande och krängde på sig kavajen.

Kontrasten mellan det pojkaktiga ansiktet och den sobra klädseln gjorde honom extra tilldragande.

Men till min förvåning kände jag ingen åtrå.

- Ligg kvar en stund du, sötnos. Han letade rätt på sin necessär och försvann in i badrummet.

Kanske älskade jag honom inte längre? Ju mer tvivlet ansatte mig, desto osäkrare blev jag. Hade jag över huvud taget någonsin älskat den mannen? Han var ju en mördare. Inte kunde jag väl älska en mördare?

Jag mindes när han kom tillbaka och sade: ”Nu är det över. Nu är det bara du och jag…”

Jag hade försökt glömma. Men nu kom alltsammans tillbaka...

När Lars stormade in i mitt liv tvekade jag inte en sekund. Att jag fortfarande var förlovad med Johnny betydde ingenting. Det var bara en formalitet.

Med Johnny hade det snabbt gått utför. Till en början höll han sig undan när han druckit, fortfarande hade han en viss värdighet, men mot slutet var han borta nästan jämnt. Ibland ringde han mitt i natten, eller stod där i trapphuset och gormade och skrek, han sparkade på dörren, krävde att jag skulle snabba på för han hade en taxi som väntade och nu skulle vi på en otroligt spännande fest, jag försökte förklara att klockan var fyra på morgonen och att jag skulle upp och jobba dagen därpå, men han godtog inga invändningar, hans infall måste åtlydas utan ifrågasättanden, spriten gjorde honom oresonlig och när som helst anklagade han mig dessutom för de mest fasansfulla brott, jag hade varit otrogen med den och den, jag hade flörtat med den och den, jag drömde om att få vara med den eller den killen, det spelade ingen roll vad jag än sade, han visste hur det låg till och det var ingen idé att jag försökte sätta mig upp mot honom och förresten hade han bevis, alltid hade han en massa bevis, det var ingen idé att jag försökte försvara mig, han stod där och vajade med hotfull uppsyn och nu var jag tvungen att sitta ned och lyssna för nu hade han ett och annat att meddela, nu fick det vara nog med undanflykter, nu ville han inte höra ett knyst mer, och för min egen skull var det nog bäst att jag samarbetade och inte försökte med några konstigheter för då kunde han inte ansvara för konsekvenserna, då kunde det hända tråkiga saker, hade jag det klart för mig, och nu krävde han att jag erkände, nu måste jag sluta upp med alla dessa lögner och undanflykter och rakt och ärligt säga vad som egentligen hade hänt eller vem jag i själva verket var mest attraherad av och vem jag i sanningens namn drömde om den där morgonen när jag vaknade så tidigt och hade slängt av mig täcket…

De där nätterna kom en Johnny jag inte kände. Det var en annan Johnny som kom; en främling som dolde sig i ljuset av det välbekanta.

Lars och jag hade slagit oss ned i hotellbaren med varsin drink och genom perspektivfönstren föll ett mörklila skymningsljus, som befann vi oss vid randen av ett mörknande, ärggrönt hav.

Jag hade sminkat mig noggrant och klätt mig i den svarta dressen som jag visste att Lars tyckte så mycket om.

Alldeles nyss hade jag ringt sjukhuset och bett dem meddela att vi skulle besöka farmor först följande dag. Lars ville tillbringa kvällen på hotellet.

Han ville rå om mig ensam, förklarade han.

Något liknande hade han sagt också den gången - strax före mordet…

Han drog mig ut på dansgolvet, jag ville inte alls dansa, jag försökte avstyra det, men han var ivrig och till slut fann jag mig omsluten av hans armar och han höll mig så hårt så hårt och jag andades mot hans hals och jag kände styrkan i hans kropp och vi kysstes inne i de mörka hörnen, snabbt, intensivt, och jag ropade genom musiken att det var så härligt att dansa med honom, men varför ljög jag och påstod att det var härligt, för jag måste väl ha ljugit; inte kunde jag väl dansa med en mördare och tycka att han var snygg; att han var den mest fantastiska kille jag någonsin mött?

Tillbaka på rummet hindrade han mig att tända sänglampan, det blir mer spännande så här, väste han, och jag fick kväljningar av den där spritstinkande andedräkten och försökte vända bort huvudet men han tog tag i mig och kysste mig hårt. Så tryckte han ned mig i sängen och höll fast kring mina handleder, och på nytt bökade han och stånkade och pustade, jag försökte komma undan men han hittade fram och han sade att jag var så fin att kyssa och att jag hade en så underbar mun. Han blev mer och mer hårdhänt, jag låg som förlamad, han fick göra vad han ville, jag var inte längre där, och i mörkret såg jag åter den ensamma parkbänken och den stålgrå himlen över de öde hyreshusen och så här såg det alltså ut i samma sekund som ett liv släcktes och försvann.

Som hade det varit en alldeles vanlig grå sommardag längs denna övergivna gata i livet.

Handen darrade när jag satte nyckeln i tändningslåset och vred om.

Trots att klockan inte var mer än halv sju var det redan fullt dagsljus. Jag parkerade på samma ställe som dagen innan, drog på mig stövlarna och började gå. I en brant uppförsbacke kände jag igen platsen där Lars och jag suttit. Jag var svettig och behövde vila nu också, men något sade mig att det innebar fara att sätta sig just där. Övertygad om att jag var förföljd skyndade jag vidare längs en stig som smalnade och ute på myrarna blev allt svårare att återfinna.

Äntligen syntes de gråa byggnaderna uppe på höjden, husen lyste så vackert i det flödande solljuset, och jag föll på knä i den blöta mossan och bad med knäppta händer: jag bad Gud att han skulle rädda mig.

Granarna hade börjat marschera mot boningshuset, täta buskage utbredde sig över hela fäbodvallen.

Villrådig banade jag mig fram genom meterhögt sly. Ett ihållande brusande hördes i närheten och strax hade jag funnit den gamla bäcken. Stenarna blänkte på bottnen av det klara vattnet; en guldgul, fint krusad sandbotten under strömmande ljus av sommar. Samtidigt som jag mindes hur jag lekt med båtar flätade av gräs hörde jag fågelsången. Jag lyssnade häpen. Det var som om jag första gången någonsin hörde fåglar sjunga, och för en sekund var jag någon annanstans, nästan lycklig.

På återvägen ringde jag på mobilen och förklarade att jag vaknat ovanligt tidigt och att jag inte velat väcka honom men att jag nu snart skulle vara tillbaka från min lilla utflykt.

”Du är väl inte arg på mig, älskling?” hörde jag mig själv säga.

Han försäkrade att han inte var det minsta arg. Han hade bara varit så förtvivlat orolig.

När jag närmade mig hotellet förstod jag att han ljugit och att han i själva verket var ursinnig…

Men han var så lugn och snäll, han kom till och med fram och kramade mig. Jag blev så överrumplad att jag började gråta. Han mumlade att han var lättad att inget hade hänt mig.

Han ville veta varför jag sov så dåligt. Han tittade mig djupt i ögonen. Hade jag något att förebrå honom?

Jag ruskade på huvudet. Absolut inte. Hur kunde han tro det?

Han frågade ut mig om fäboden - men jag visste ju att han inte var intresserad, inte på riktigt.

- Nå? Hörde du någon fågelsång?

Det var andra gången han frågade.

- Nej, sade jag till slut.

Men jag märkte att han inte trodde mig; kanske såg han i mina ögon att fåglarna faktiskt sjöng.

Vi hälsade på farmor ännu en gång och fortsatte sedan söderut. Vår smekmånad skulle avslutas i Danmark. Lars hade bokat rum på ett hotell i Ribe. Han var så entusiastisk, han pratade om de fantastiska sanddynerna och de milslånga stränderna.

Men nu satt vi tysta i bilen. Jag greps av ett allt djupare vemod inför det förbiilande sommarlandskapet. Jag tänkte på farmors starriga blick och tunga andning.

Efter att ha åkt länge på en motorväg svängde han av och stannade på en sidoväg.

Hjärtat bankade, jag vågade knappt andas.

Han tog min hand, kysste den och frågade hur jag egentligen mådde. Jag var mig inte riktigt lik, tyckte han.

Oförmögen att tala blickade jag ut över de gulvita sädesfälten.

- Det är väl inte katten du fortfarande tänker på?

Vad pratade han om? Jag förstod inte.

- Men vad skulle vi ha gjort? fortsatte han. Den skrek oavbrutet och tålde ju inte att åka bil. Skulle vi ha slängt av den i ett dike kanske? Vi var ju överens om att det var mest skonsamt att lämna den till veterinären…

Han påstod att vi faktiskt hade varit överens.

Det var lögn... Vi var inte alls överens. Jag hade velat behålla katten. Det visste han mycket väl. Han försökte bara freda sitt samvete… Det var fegt att skylla på mig. Det var han som ansvarade för beslutet. Det var han och ingen annan som var skyldig till detta mord…

Jag kunde inte längre stå emot utan började gråta.

Det var inte bara en katt det handlade om…

- Han var som mitt eget barn, fattar du inte? lyckades jag kvida fram.

Jag blundade och var tillbaka på den där ensamma parkbänken…

Lars gick in i huset bredvid, med korgen i handen. Jag försökte resa mig; jag ville rusa efter, säga att vi hade ändrat oss…

Men jag förmådde inte; som förlamad hade jag suttit kvar och låtit alltsammans ske…

Vi stod på soldäck och såg Helsingborg närma sig. Luften var högsommarvarm. Han lutade sig mot räcket. Det var bara han och himlen och havet. På nytt upptäckte jag hur stilig han var. Jag var tvungen att kyssa honom. Det blänkte i de bruna ögonen. Jag hade glömt hur fina de var, att det bodde en sådan innerlighet i dem. Och jag insåg att jag faktiskt älskade honom, och jag mindes vad jag förstod redan den där morgonen när jag ensam gick hem genom staden och det började snöa, det var stora, vackra flingor, och snön lade sig tung på grönskan och tulpanerna, och jag gick hela vägen hem utan att bli trött, och jag visste, jag visste redan då, att med honom blir jag vad jag drömde.