Läst
Goda avsikter och störande ambivalens
Av Lydia Duprat

Älskade Mikael Marja-Leena Tiainen Rabén & Sjögren 2001, 248 sidor ISBN: 91-29-65342-8

Älskade Mikael är en bok med goda avsikter och strukturella brister. Boken handlar om Mikael, en tonårspojke som i berusat och narkotikapåverkat tillstånd kör ihjäl sig på en stulen cykel. Bokens berättare är den döda grabben, som från andra sidan skildrar hur släkt och vänner reagerar på hans död och hur de så småningom, mödosamt men ändå pragmatiskt, börjar anpassa sig till en tillvaro utan honom.

Marja-Leena Tiainen har här skapat en berättelse befriad från pekpinnar och med ett språk som låter mycket naturligt i en tonårspojkes mun, om än väl käckt ibland. Mikael inser att han ensam bär ansvaret för det som hänt, han skyller inte ifrån sig. Problemet är att det i boken samtidigt skymtar en skiss till förklaring till hur det hela kunde ske; en förklaring till varför Mikael fastnat i en ond spiral präglad av låg självkänsla och självdestruktivitet. Ansatsen finns där, men i stället för att utveckla den väljer Tiainen att släta över hela problematiken. Detta är beklagligt då denna ambivalens får berättelsen att framstå som illa strukturerad. Antingen går man in på och analyserar de bakomliggande orsakerna till ett barns vilsenhet, en vilsenhet som kulminerar med hans tragiska död, eller också struntar man i att antyda att dylika finns för att i nästa andetag släta över det hela.

Den slutsats som den vuxna läsaren kan dra av boken är att Mikaels föräldrar delvis bar skulden till hans tragiska öde men att Mikael, när han väl var död, blivit mycket angelägen om att såväl förlåta som skydda dem från allt klander. Han tar på sig hela ansvaret så att ingen skugga må falla över mamma och pappa. Den unga läsaren, å andra sidan, kommer i bästa fall inte att kunna dra några slutsatser alls och i värsta fall att enbart bli förvirrad.

Ytterligare en besvärande aspekt är att berättaren och huvudpersonen, det vill säga Mikael, bleknar mer och mer allt eftersom berättelsen fortskrider för att till slut helt försvinna. I början är han ständigt närvarande genom sina kommentarer och sitt emotionella engagemang i vad som utspelas. Omärkligt intar han emellertid bakgrunden till förmån för de andra karaktärerna, och slutligen är han inte mer än en skugga - ett spöke, ett minne blott, hos de kvarlevande. Aldrig får läsaren reda på hur han har det och vad som händer honom på andra sidan. När de som har älskat honom löst alla sina problem och kommit att försonas med ett liv utan honom, då dör han - på riktigt och liksom slutgiltigt.

Det är ett kusligt slut som även känns fullkomligt meningslöst. Det tycks mig som om Tiainen har tröttnat på Mikael, ja tröttnat på hela berättelsen och vill sätta punkt så fort som möjligt. Det är synd, med tanke på de goda intentionerna.