ÅRGÅNG 3 NUMMER 2 -- MARS-APRIL 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I DECEMBER

A R T I K L A R
Naturvårdens allt-i-allo
"Det finns alltid något att vara arg på"
Här får berättelserna en röst
Välkommen till din framtid, Stockholm!
En glimt av paradiset
Björnben nytt hopp i kampen...
Vassa gafflar och heta knivar
Blev Ismannen dödad under en strid?
Tankar kring julevangeliet
Chanukka under julgranen
Timmarna: ett försvar för dataspelet
Kort rapport från Bali
Förlorad

R E C E N S I O N E R
Fullt sjå med ostyriga älgbrorsor
Träffande om elvaårig tjej
Inspirerande om mobbning
Seg historia om blyg kille
En något överambitiös samling
Fränt om livet i storstaden
Kärlek, konkurrens och andra krafter
"Trasfröken på Villagatan"
Ensamhet mitt i familjens hägn
En bildningsresa genom Europa
Sidor av inspiration och skönhet
Julklappar till älskare av barockmusik

I N T R Y C K
Jag är din vän

L Y R I K
Ravin

P R O S A
Mona-Lisa



Prosa
Bertil Näslund
Av Björn Gustavsson

Bertil Näslunds mage hade alltid väckt uppseende. Redan i tioårsåldern var den stor som en välpumpad fotboll. Några år senare hade magen nått sådana proportioner att skolkamraterna gav den lille tjockisen tillnamnet ”Klot-Bertil”.
   Den olycksaliga kulmagen, som därefter antagit rent fantastiska mått, gjorde sig numera ständigt påmind - även nattetid. Antingen väcktes den sextiosjuårige herr Näslund av hunger, eller så var magen helt enkelt i vägen när han skulle ändra sovställning. Och när han yrvaken skulle upp och kissa brukade dessutom magen kollidera med väggar och skåp, trots att han tände takbelysningen och försökte hålla säkerhetsavstånd.
   Den med åren allt trindare kalaskulan, fästad kring en även i övrigt allt mer bastant kroppshydda, framstod för denne pensionär som en beklaglig bromsanordning; han insåg själv att detta väldiga påhäng omöjliggjorde ett fartfyllt, aktivt liv.

   Hans livs drama utgjordes av en mage som aldrig slutade växa.

Bertil Näslund var medlem i en förening för främjandet av svensk matkultur. Flitigt deltog han i sammankomsterna, vilka enligt styrelsebeslut var ägnade att befordra kokkonstens allmänna utveckling. Tonvikten låg på avsmakning och allt vad detta krävde; vad gällde mera profana aspekter såsom råvaror och tillredning anlitades externa krafter.
   Under sällskapets magnifika middagsträffar hände det att den enstörige herr Näslund förvandlades till en fryntligt konverserande sällskapsbroder, och ju högre maten tornade upp sig på tallrikarna, desto vackrare syntes honom livet.
   I dessa stunder var han benägen att hålla med ordföranden, den kraftigt byggde herr Tallerås, vars livsvisdom inneslöts i ett enda axiom: ”Mat är kärlek. Kärlek är mat.”
   När den trevliga samvaron var slut, ofta mycket sent, hände det ibland att herr Näslund inte kom in genom hissdörren där hemma. Förra gången han rullades ut ur färdtjänstbussens innanmäte och skulle firas ned med den lilla lyftkranen tröttnade han på den omständliga proceduren. Glad och uppsluppen efter livande drycker tog han helt sonika ett skutt ned på asfalten. För att bevisa sin ungdomlighet linkade han snabbt iväg mot hyreshuset. Men trots att han med våldsam kraft försökte baxa sig in genom hissdörren fastnade han ohjälpligt. Färdtjänstpersonalen lyckades få honom loss och placerade honom (onödigt hårdhänt, tyckte han) åter på britsen. Stolt som en kejsare satt herr Näslund på sitt bräde och lät sig leende föras ända upp till sitt högt belägna gemak, för säkerhets skull med händerna i ett fast grepp kring den brant lutande britsen. Upprymd lyssnade han till sina stretande betjänters högljudda flåsanden medan entréhallen långt där nere förvandlades till en krympande rundel av ljus.
   Äntligen öppnades dörren till hans kejserliga gemak. Så snart de svettluktande betjänterna lämnat honom ifred hällde han upp några droppar cognac och sjönk utmattad ned i fåtöljen.
   Härifrån styrdes rikets affärer. Härifrån utgick alla påbud. Och med tanke på detta kunde han gott unna sig ytterligare några droppar. Det blev ett halvt glas till, men med tanke på hans ansvarsfulla position var det naturligt att han behövde koppla av efter en lång dags vedermödor.
   Drycken lyste guldgul när han höll upp glaset mot salongens kristallkronor.
   Färgen påminde om bärnsten..., om blonda hårsvall… Och strax anade han en ung flicka i folkdräkt, som med en korg i handen vandrade genom en allé av vårvita björkar…    Livet var med ens oändligt vackert; han var rädd att bröstet när som helst skulle sprängas av lycka.
   Med en högtidlig handrörelse, som passade så väl till hans förfinade vanor, inmundigade den trötte kejsaren ytterligare en djup klunk av slottsdryckens eldiga spänst.

Bertil Näslund älskade att släntra omkring i livsmedelshallen och plocka åt sig. Lika roligt som förr var det dock inte. På sistone hade en stor omorganisation genomförts och varorna hade placerats ut enligt en fullkomligt annorlunda ordning. Det nya hyllsystemet var svårbegripligt, för att inte säga obegripligt.
   Intet ont anande lurades man in i smala gångar, kantade av livsmedel i jättelika staplar. Särskilt sådant som såldes till extrapris hade placerats i dessa trånga utrymmen. Det fanns inte ens riktiga hyllor, utan matvarorna stod travade direkt på lastpallar.
   Han hade nu anlänt för sin sedvanliga veckohandling. Just som han svängt in i en smal passage - i tron att han faktiskt skulle kunna komma vidare - upptäckte han att han fastnat i ännu en återvändsgränd. Omgiven av skyhöga matstaplar försökte han backa, men att få med sig rullatorn var inte det lättaste i denna trängsel. Han pustade högljutt och vände sig om för att se hur långt det var kvar till huvudgången.
   I samma ögonblick kände han hur magen stötte mot hyllan tvärsöver. En dånande lavin utlöstes; när den röda plåtfloden äntligen stillnat fann han sig täckt av sardinkonserver ända till axlarna.
   En vänlig expedit från charkuteridisken, en herre som luktade korv lång väg, befriade honom ur detta berg av burkar. Herr Näslund stack till expediten en bingolott och bad sedan att få tala med någon ansvarig på kontoret.
   Butikschefen nickade förstrött när herr Näslund steg in i det inglasade rummet. Chefen förblev sittande bakom skrivbordet och följde uppmärksamt rullatorns färd bort mot besöksstolen. Herr Näslund berättade vad som hade hänt, beklagade sig över smärtorna och förklarade slutligen hur svårt det var att navigera med rullatorn i dessa - som han nu frankt deklarerade - ”evinnerliga blindgångar”. Butikschefen bet på en gul plastpenna och verkade oerhört bekymrad - som om det var han som hade ont.
   Herr Näslund undrade försynt om han kunde få något slags - han var tvungen att hämta andan innan han fick ur sig ordet: skadestånd. Butikschefen skrattade och spände ögonen i besökaren. ”Det är jag som borde få skadestånd”, utbrast butikschefen och tuggade vidare på sin penna. ”Ta det lite lugnare i fortsättningen och var rädd om inredningen”, förmanade han, varpå han demonstrativt lyfte mobiltelefonen och slog ett nummer. Med en viktig min satte han apparaten till sitt öra, samtidigt som han viftade avvärjande mot den misshaglige gästen. Herr Näslund insåg att han lika gärna kunnat vara en stor fet fluga som kommit inflygande. Han kunde redan ana med vilken triumferande min butikschefen skulle drämma till honom med sin flugsmällare.
   Telefonsamtalet drog ut på tiden. Butikschefen skrattade tillgjort i luren. Nu diskuterades den rätta tyngden på golfbollar. I senaste numret av Golfnytt testades tjugofem olika sorters klubbor. Herr Näslund vågade sig på att hosta. Butikschefen rynkade pannan och viftade avvisande mot dörren. Herr Näslund reste sig mödosamt från besöksstolen, grep tag i rullatorn och gav sig skyndsamt av. För en knapp månad sedan hade han varit på vårdcentralen och kvitterat ut sin nya rullator. Den var specialbeställd och ovanligt kraftigt byggd.
   Tekniker på landstingets rehabiliteringsavdelning hade dessutom försett den med en bred hylla, som svetsats fast mellan de extrastarka handtagen. På denna hylla placerade Bertil Näslund sin mage när han skulle ut och gå. Magen vilade i förnämlig avskildhet på denna specialritade avbalkning.
   Efter mycket om och men hade försäkringskassan accepterat att betala den nya rullatorn. Bertil Näslund kände stor tacksamhet gentemot det svenska socialförsäkringssystemet. I sin glädje hade han skickat ett fång rosor till den svenske statsministern. ”Jag ber att få uttrycka min obeskrivliga glädje”, skrev han på tillhörande kort, där han också klistrade fast en bild av sig själv, gående bakom det tyska underverket.
   Den nya gåvagnen hade gjort livet lättare att leva. Den tillät honom att promenera omkring med känslan av att magen var som försvunnen.
   Rullatorn var tillverkad i Düsseldorf. Bredvid fabriksmärket satt en vit lapp fastklistrad. ”Kontrolliert durch Nummer 43, Frau Jansson”, kunde han läsa. Det lät tillförlitligt. Frau Jansson hade besiktat detta fordon och funnit allt i sin ordning. Han såg framför sig en trind, tämligen bestämd kvinna, blond och blåögd, med fyllig barm. Hon var skarpögd och ständigt uppmärksam. Så fort någon detalj inte uppfyllde kraven slog hon larm. På den här fabriken var bara det bästa gott nog. Här accepterades inget slarv. ”Fleiss und Ordnung” löd Frau Janssons främsta levnadsregel.
   Han tyckte sig ana denna Frau Jansson sittande i en vit arbetsrock i lunchrummet. Under muntert samspråk med andra kvinnor på kontrollavdelningen tuggade hon i sig en rejäl wienerkorv. Vad drack hon till detta? Troligen en flaska mjölk. Frau Jansson ogillade moderna förpackningar. Hemma på gården satt hon tidigt om morgnarna och handmjölkade. Inne i lagårn rådde perfekt ordning. Korna var ovanligt bastant byggda - som vore de uppfödda på kött och korv snarare än på gräs och alpblommor. Ute på lagårdsbacken gestikulerade två glada bönder i tyrolerhattar. Plymer av röda och gula fjädrar stack upp kring brättena. Den yngre av dem joddlade högljutt och tog så ett lustfyllt språng upp på traktorn, som for iväg med små vita rökpuffar. Frau Jansson såg så snäll och präktig ut när hon nu vinkade adjö till den fortfarande sjungande bonden. Hon var en sådan kvinna som leende ställer fram varm mjölk till katten och som ideligen småpratar med gårdens alla djur. Nu kom det fram en katt och strök sig mot henne. Hon böjde sig ned och hällde upp mjölk på ett fat. Strax tassade en hel hop katter fram. Det kom katter från hela byn. De kom trippande i en lång rad mellan de vita korsvirkeshusen. Den joddlande bonden fortsatte mot vinfälten, solen flödade över de idylliska byarna uppe på bergssluttningen, och Frau Jansson satt kvar på huk och smekte tålmodigt katterna över ryggen.
   Herr Näslund blev ledsen när bilden tunnades ut och försvann.
   Han försökte trösta sig med att det kanske i själva verket var tvärtom.
   Kanske var Frau Jansson en riktig satkäring; en ragata som städade från morgon till kväll och som ilsket skällde på sin man, hur han än ansträngde sig för att vara henne till lags.
   Men som kontrollant på fabriken måste hon väl ändå ha varit tillförlitlig?
   Ett kort ögonblick fasade han. Tänk om hon hade slarvat just när hans rullator skulle kontrolleras...
   Nej, intalade han sig, det var knappast möjligt. Vad hon än var för slags människa: kontrollen skulle hon aldrig slarva med. På en tysk fabrik förekom nog inga hastverk. Han intalade sig att hans nya fordon var så sorgfälligt tillverkat som det över huvud taget var möjligt.
   Bertil Näslund vårdade kärleksfullt sin rullator. Om den blivit blöt torkade han den noggrant, och varje kväll putsade han lacken tills den blänkte. Flera gånger i veckan smorde han dessutom alla rörliga delar med litet symaskinsolja.
   Blotta anblicken av den nya rullatorn skänkte en stilla, högtidlig glädje. Han kunde sitta i timtal och beundra sin vagn.
   Rullatorn hade blivit mer än bara ett hjälpmedel. Den hade blivit hans bäste vän. Majsolen strålade över det myllrande höghusområdet. I sakta mak spankulerade Bertil Näslund längs parkens nysopade asfaltgångar. Under rullatorns blålackerade frontparti, inkilad mellan massiva stålrör, vilade magen tryggt - dold för människors illvilliga blickar; dold för en värld så illasinnad att den inga avvikelser tolererade.
   Med händerna stadigt om handtagen följde han de svarta slingorna genom parken. Asfalten var jämn och fin. Här fanns ingenting som kunde skada rullatorn. Kastanjeträdens sprängfyllda knoppar glänste i solen. Barn sprang omkring med ballonger i händerna. En samling ankor vaggade avvaktande under de kala ekarna.
   I slänten ned mot den lilla sjön mindes han barndomens lagårdsbacke och den stinkande gölen, övervuxen av alger, där han fiskat rudor.
   Han ökade stegen - som närmade han sig på nytt den öppna plan där hästarna spändes för och där hönorna ständigt sprang omkring och kacklade och där han en morgon som denna - mindes han nu med fullständig skärpa - hade täljt en vikingabåt ur ett stycke bark.
   Plötsligt en tvär kurva. Jesus, min herre… Han försökte svänga, men hjulen hade redan skurit ned i leran.
   Magen dinglade tungt medan han försökte räta upp sitt fordon. En grupp stojiga lekskolebarn passerade. Herr Näslund drog sig undan, för att inte störa deras muntra framfart. Barnen tittade ogenerat på honom och pekade finger. Till och med de vuxna rycktes med och skrattade högljutt. En av fröknarna tog en småtting i handen och kom klivande som skulle hon peka ut ett underligt djur.
   När gruppen avlägsnat sig tryckte han på nytt in magen mellan de heta plåtarna. Den låg inskjuten som i en ugn.
   Avbördad magens tyngd fortsatte han långsamt sin färd.
   Luften svirrade av fågelsång, jorden ångade…
   Han bestämde sig för att ringa sin socialsekreterare och be om ett säkerhetsbälte, så att magen i fortsättningen inte halkade av. Annars var rullatorn utomordentlig. Det tänkte han säga henne. Att han var synnerligen belåten. Att den beredde honom största tänkbara glädje. Det måste jag inleda med, tänkte han. ”Jag är fylld av den allra som största tacksamhet och är djupt rörd av all hjälp ni så välvilligt bistått mig med…” Bäst jag försöker lära mig det här utantill, tänkte han.
   I höjd med tulpanodlingen smalnade vägen till en stig. I den branta uppförsbacken vaggade magen olycksbådande av och an, trots att han masade sig fram med stor försiktighet.
   Svetten rann kring dubbelhakorna.
   Uppe på den lilla platån satt ett ungt par och pussades, mitt i solgasset. Det såg trevligt ut. Jojomen, här satt ungdomen och vänslades. Det var som det skulle. Det var bra. Det var dem väl unt.
   Herr Näslund kastade en förstulen blick på ynglingens mage: platt som en planka.
   Helst hade han velat sätta sig på bänken intill, eftersom utsikten var så enastående vacker, men han skämdes för sin mage, som han i så fall inte skulle kunna dölja.
   Bäst han stod där och pustade, klibbig av svett och kroppen tung och värkande, blev han sorgsen till mods. Den vackra försommardagen beskuggades, blev grå och otrivsam. Han svalde, men det hjälpte inte, och strax kom tårarna. Han halade upp näsduken och torkade sig kring ögonen. Med ansiktet bortvänt fingrade han i byxfickan efter sin choklad. Han fick fatt i en bit, slet av papperet och stoppade hela stycket i munnen.
   Ungdomarna hade slutat pussas och betraktade honom oavbrutet, med ett uttryck som tydligt visade att han snarast borde ge sig av.
   Han vände rullatorn för att ta sig hem samma väg han kommit, trots att han var rädd för nedförsbacken och att det skulle bli en stor omväg. Ungdomarna flinade hånfullt. Han fick så bråttom att han inte ens gav sig tid att baxa in magen på dess hylla.
   Glåporden haglade efter honom. Vad var han rädd för? Ville han ha stryk? Varför ska en gubbjävel som du leva?    Ropen träffade i ryggen, de skar in djupt.
   Han fingrade efter mer choklad, men nu, när han verkligen behövde en bit, fanns ingen.

Sextioåttaårsdagen blev en besvikelse. Inte en ens syskonbarnen hörde av sig. Djupt sårad gick han om kvällen ut och köpte några chokladkakor och en presentkartong med praliner.
   Hösten kom, och de långa dagsregnen. De få gånger han trotsade gråvädret kände han sig utlämnad åt ett gränslöst förakt. Folk tittade så underligt. Det verkade som om nästan samtliga baktalade honom. Mer och mer förstod han att människorna hatade honom.

   Inne på varuhuset upptäckte han små gula plastmärken med texten ”Tyck om mig”. Han köpte ett märke och bad expediten att fästa det på rockslaget. Strax tittade de mötande ännu konstigare - som om det i stället hade stått textat ”Hata mig”.
   I november kände han sig så illa till mods att han vägrade lämna sin säng. Hemtjänsten besökte honom tre gånger om dagen, men personalen var demonstrativt ovänlig och hade tydligen ingått en sammansvärjning, i avsikt att knäcka honom.
   En dag i december, när en stressad kvinna slängt åt honom en matbricka och just skulle till att ge sig av, var han tvungen att få besked.
   - Vänta lite! ropade han ut mot tamburen.
   Motvilligt återvände kvinnan till dörröppningen, där hon blev stående med armarna i kors.
   - Ja, fort, vad är det? Hon såg jagad ut.
   
Han förblev tyst.
   - Men kläm ur dig vad du vill då, befallde kvinnan, än skarpare.
   Han valde att tiga.
   - Jag kan väl inte stå här hela dan! skrek hon.
   Han svalde hårt.
   - Förresten borde du äta lite mindre, så man slipper ränna här med en massa tunga matbrickor. Hon trummade mot dörrkarmen och stirrade fientligt på honom.
   Egentligen vågade han inte fråga, men till slut fick han ur sig det: skulle hon kunna vara så vänlig och köpa några chokladkakor till kvällen. Naturligtvis skulle hon få några kronor för besväret.
   Knappt hade han fått ur sig denna bön förrän det började rista i bröstet. Han kämpade för att hålla tårarna tillbaka.
   - Är du inte klok, vad är det med dig? ryade kvinnan, flammande av ilska. Tror du jag är nån slags privat betjänt, eller vad?
   Han drog över sig extrafilten och vände sig in mot väggen.
   - Du äter som en flodhäst, sade hon hårt. Du borde banta. Fattar du?
   Han låg orörlig.
   - Inbilla dig inte att jag dessutom tänker släpa hit en massa choklad, skränade hon. Blir du aldrig nöjd? Tänk på dem i Afrika hörru du. Tänk på dem som svälter. Var glad att du inte ligger i öknen och tynar bort.
   Med en hård smäll slog hon igen dörren efter sig. Första söndagen i Advent iklädde han sig svart kostym och slips. Hur eländig han än kände sig ville han inte gå miste om föreningens stora adventsmiddag, som brukade vara årets bästa tillställning.
   När han pressat in lackskorna i bottinerna drog han slutligen sin poncho över huvudet. Denna yllefilt använde han i stället för överrock. Normala ytterkläder av hans storlek fanns inte i affärerna. Filten hade dock fördelen av att smidigt anpassa sig efter magen och inte tynga på den.
   Han låste dörren och hasade fram mot hissen.
   Det knarrade oroväckande i hisskorgen under nedfärden.
   I entréhallen väntade fastighetsskötaren, röd av ilska och högt blodtryck.
   - Som jag tidigare påpekat är du för tung för denna hiss! yttrade den ovänlige mannen och trängde sig förbi.    I sin mörkgula poncho fortsatte Bertil Näslund mot tunnelbanestationen. En pinande kall vind svepte över torget. Ett skrangligt plåtskelett som väl skulle föreställa konstverk gnisslade högljutt, så att det öde torget blev än mer kusligt.
   Människorna i tunnelbanevagnen stirrade elakt. Magen tog sådan plats att den nådde sätet mittemot. Vid Östermalmstorg steg han av. Nu var det nära till den efterlängtade julbuffén.
   Garderobiären, den alltid lika sympatiska fru Östlund, lyfte av honom filten och lotsade honom sedan till det förbeställda fönsterbordet. Det gick en susning genom lokalen när han kom in. Eftersom han inte vågade möta alla blickar koncentrerade han sig på rullatorn. För att få plats med magen vid det lilla bordet drog han tillbaka stolen ett långt stycke. Det var minsann inte lätt. Hans ansträngningar med stolen tycktes intressera varenda person och snart hade det trivsamma sorlet övergått i en gravlik tystnad. Stolen knarrade och gnällde när han satte sig, som om till och med den var tvungen att göra saken värre än den redan var. Herr Näslund konstaterade att han fortfarande var iakttagen. Han såg inga bekanta ansikten och rodnade kraftigt. Som en avledande manöver låtsades han få ett hostanfall. Gästerna sträckte på sig än mer. Ni tror väl att jag hostar bara för att magen är så stor, tänkte han. Och visst är det så. Men min mage är min, tänkte han upproriskt. Ät och tänk på era egna magar! I ett fåfängt hopp om att rodnaden skulle ge vika hostade han ytterligare några gånger. Med sträckta halsar såg gästerna åter upp från sina tallrikar. Herr Näslund återkom med en serie korta, gälla hostningar. Han försökte få det att låta som om han hade satt i halsen. Men så förstod han att gästerna inte skulle låta sig luras. De ser naturligtvis att jag inte har nån mat på bordet och inser att jag bara låtsas, tänkte han uppgivet. Mitt i allt kom garderobsfrun störtande och undrade om hon skulle tillkalla läkare.
   Han viftade avvärjande.
   - Hjälpen finns där borta, brummade han och nickade bort mot buffén.
   - Ursäkta, var? Den vänliga damen lutade sig närmre.
   Himmel, vilken parfym…
   - Där, i karotterna! Matlukterna hade nu med full styrka nått honom. Hostningarna upphörde och glömsk om rodnaden halvsprang han med rullatorn framför sig. Gästerna makade på sig så att vägen fram till buffén blev ännu bredare.
   Kökschefen kom springande med matbrickan, som i vanlig ordning hakades fast längst fram på rullatorn.
   Till och med fästanordning för en rejäl matbricka hade de där förutseende människorna i Düsseldorf tänkt på.
   Med restaurangens specialbricka på plats närmade sig herr Näslund den jättelika buffén, som belyst av takstrålkastare fullkomligt badade i ljus.
   Andaktsfullt gick han ett varv runt det vidsträckta smörgåsbordet. Innan han tog för sig av maten ville han som vanligt först skaffa sig en överblick av utbudet.
   I mitten av det kanske tjugo meter långa bordet tornade rätterna upp sig i prydligt dekorerade avsatser. Enbart för ostarna hade ett formidabelt höghus skapats. Överst syntes en hel vindsvåning med gorgonzola. Desserterna längst bort bildade ett vidsträckt förortsområde, vars förgreningar han inte ens kunde överblicka.
   Hänförd betraktade han allt detta överflöd, prunkande av färger. Han böjde sig fram över anrättningarna, (förföriska som små prinsessor, tänkte han), blundade och andades in av de sagolika ångorna. Här och var snappade han åt sig en läckerbit och stoppade direkt i munnen. När han närmade sig julskinkan och lutfisken var händerna så flottiga att han knappt fick fäste kring rullatorns handtag.    Han fortsatte längs varmrätterna. Kalkon och marinerad lammstek flimrade förbi, liksom oxrullader, kalvjärpar och griljerad oxbringa… Han smackade belåtet vid anblicken av de kostliga frikadellerna, sida vid sida med fläskkarrén…
   Nu kunde han inte hålla sig längre… Han placerade ut tre stora tallrikar på brickan och började ta för sig. Den första lastade han med sallader av olika slag; nästa fick ge plats för syltor - pressylta, rullsylta och kalvsylta, grissylta och isterband. Det återstående utrymmet på denna tallrik fyllde han med prinskorvar och prinsesskorvar - sammankastade som till ett jättelikt bröllop. Ovanpå alltsammans staplade han medisterkorv, fläskkorv, leverkorv, wienerkorv, stångkorv, gåsleverkorv, bräckkorv och svampbräserad falukorv. Överst på sin alptopp lade han en rökt medwurst, men också en klick leverpastej. För att förhindra att berget störtade konstruerade han en stödjande ringmur av Hasselbackspotatis. Denna ringmur dränkte han sedan med brunsås. Den feta såsen skulle förmodligen, gissade han, ha en cementerande inverkan på bygget.
   En tallrik återstod. Han tog sikte på nästa avdelning - men knappt halvvägs var han tvungen att tvärbromsa och rycka åt sig några oemotståndliga kanapéer, som han bums slukade. Även mot köttbullarna gjorde han en hastig framstöt. Han plockade åt sig en näve, men knappt hade han börjat mumsa förrän en servitris dök upp och bryskt förklarade att gästerna helst inte borde äta direkt från faten.
   Så snart den påflugna servitrisen försvunnit lommade han vidare. Framåtböjd över ett doftrikt slättlandskap tog han för sig av de många sillinläggningarna. Han valde skånsk kryddsill, senapsgraverad sill, glasmästarsill, halstrad salt sill och senapssill, liksom inlagd sill och gratinerade sillrullader. Som en extra souvenir lade han på litet Janssons frestelse, och en sked sillpudding.
   Med brickan fullastad rullade han långsamt åter mot matsalen. Innan buffén försvann ur sikte blickade han längtansfullt mot den hägrande kustremsan av efterrätter. Han såg ostkakorna och kalvdansen; han såg kompotterna och frukterna; han anade mängden av puddingar och suffléer… Än längre bort skymtade uppläggningsfat med pannkakor och plättar, kring vilka ett helt hov av syltburkar stod redo. Allra längst i fjärran vidtog bakverk och gotter; han upptäckte bananbåtar; han tyckte sig se glass och radiokaka…
    Saknaden efter allt detta upphörde inte förrän han kommit i ordning vid sitt fönsterbord. Med de tre tallrikarna på plats klämde han in servetten under skjortlinningen och drog ett djupt andetag.
   Äntligen var det tid att äta. Han grävde sig in under alptoppen och lyckades med visst besvär få en prinskorv att fastna på gaffeln. Triumferande förde han sin efterlängtade last till munnen.
   När han tre timmar senare ätit sig så mätt att magen värkte och han började få svårt att hålla sig vaken upptäckte han att övriga gäster redan lämnat lokalen. Men som vanligt satt han kvar på dispens; sedan många år hade han sin särskilda överenskommelse med den alltid lika tillmötesgående restaurangchefen; en förstående dalmas med varmt hjärta.
   Julskyltningen strålade i gatumynningen där ute, folk passerade med julklappspaket under armen, en ung kvinna i pälsmössa drog två små barn efter sig på en kälke.
   Ovanför smörgåsbordet, som var avdukat, lyste ännu adventsljusstaken. Herr Näslund kisade mot det ensamt brinnande ljuset och gladde sig innerligt åt det faktum att det nu var Första söndagen i Advent.
   ”Bereden väg för Herran”, nynnade han för sig själv.
   Fattas bara adventsstjärnor i fönstren, tänkte han. Det måste jag ta upp med kökschefen.
   Han lyfte den lilla bordsklockan och pinglade.
   Kökschefen, herr Artagnan från Paris, skyndade fram, insvept i ett moln av fisklukt, av allt att döma sjötunga, lyfte på sin meterhöga vita huvudbonad och undrade förekommande om han kunde vara till någon hjälp.
   Klockan närmar sig midnatt, han vill förstås hem, frun blir väl otålig, men ändå står han här och spelar gentleman, tänkte Bertil Näslund, som ivrigt vädrade den starka fisklukten.
   - Först och främst vill jag understryka att maten smakade… Han sökte förtvivlat efter ord som kunde uttrycka hur fantastiskt det hade smakat.
   - Maten… Han tystnade åter.
   Herr Artagnan bytte fot och tvinnade - under lojal tystnad - sin svarta mustasch.
   - Maten, fortsatte herr Näslund, som emellertid inte kunde låta bli att betrakta kockens arbete med mustaschen och på nytt lamslogs av ordfattigdom.
   - Maten, återtog Bertil Näslund, har varit så delikat att den inte språkligt kan beskrivas.
   Kökschefen bugade djupt.
   - Tack, det var stora ord, svarade han på bruten svenska.
   Bertil Näslund rättade:
   - Det var små ord - men stor mat.
   - Tack än en gång, yttrade kökschefen och bugade på nytt.
   - Tack själv. Herr Näslund svepte ut med armen i en vid gest, som innefattade hela köksregionen.
   - Ni är så duktiga allesammans, sade herr Näslund och var tvungen att svälja för att inte börja gråta av rörelse.    Herr Artagnan avgav en hel liten serie bugningar, varpå han hastigt önskade god natt och försvann.
   Bertil Näslund satt kvar, smuttande på en god bourgogne. Stora snöflingor singlade genom gatlyktornas ljusfält. Enstaka nattvandrare stannade till vid de upplysta skyltfönstren. Det var som att se en vacker film. Han tände en cigarr, blåste ut små moln och försjönk i tankar.
   Den förestående julen fyllde honom med en stilla glädje.    Medan han som bäst avnjöt likören förklarade kyparen att den återstående kökspersonalen nu skulle ge sig av och att lokalen tyvärr måste stängas.
   Som väckt ur en behaglig slummer rätade herr Näslund motvilligt på sig i den mjuka fåtölj som hade ställts fram lagom till kaffet.
   Mödosamt sträckte han sig efter den lilla bordsklockan och pinglade likt en ivrig gammal folkskollärare.
   Den alltid lika vänliga garderobsdamen, fru Östlund, uppenbarade sig.
   - Har kvällen varit till belåtenhet? frågade hon mjukt, samtidigt som hon med vänsterarmen drog till sig rullatorn och med den högra om hans rygg hjälpte honom upp.
   Bertil Näslund reste sig på ostadiga ben. Han längtade tillbaka till fåtöljen på samma sätt som han längtade tillbaka till badkaret när han legat där och nästan somnat. Med ens var alla rörelser besvärliga. Tungt lutade han sig mot fru Östlund. Parfymen doftade fantastiskt. Han sökte sig med näsan mot det guldgula håret, som var löst i ett lockigt svall. Möjligen var han en smula berusad, men det var i så fall knappast märkbart, trodde han.
   - Jag är till fullo belåten, svarade han och försökte låta neutral.
   Fru Östlund ringde färdtjänst men fick beskedet att det skulle dröja innan det fanns någon ledig bil. Den älskvärda damen talade då med kökspersonalen och erbjöd sig att ensam vänta i restaurangen med herr Näslund, tills dennes bil anlände.
   Skenet från gatlyktorna föll in i den nedsläckta lokalen och fick kristallkronor och väggspeglar att glimma. Fru Östlund satt med sin stickning på stolen intill. De talade om jultraditioner. Även fru Östlund betonade hur viktigt det var med traditioner. Gång på gång föll han henne i talet och förklarade hur djupt det gladde honom att hon satte så stort värde på just julen. Det gladde honom innerligt. Hon berättade om jularna i sitt barndomshem, om långdanser genom rummen anförda av en livlig farfar, och om tomten som kom pulsande med lykta och säck. Det lät vackert. Det lät verkligen vackert. Han blundade och försökte föreställa sig fru Östlund som tioårig flicka med hästsvans och glada spring.
   Ideligen måste han se på hennes flinka händer… Ljudet av stickorna spred trygghet och trivsel. Han funderade på vad hon stickade. Kanske julstrumpor till barnbarnen… Han blev allt mer nyfiken. Han försökte föreställa sig hennes vardagsrum. Kring det rustika matsalsbordet med vit linneduk och en gjutjärnskandelaber i mitten såg han höga, ranka stolar med pärlgrå sittdynor…
   Vad gjorde hon om kvällarna? Fanns där en hemlig saknad i hennes liv?
   I åratal hade han hyst varma känslor för denna stillsamma kvinna; först nu förstod han hur starka. Ensam vid hennes sida insåg han hur högt han faktiskt värderade henne. Hon var en klippa i livets storm…
   Fortfarande fanns ingen färdtjänstbil ledig. Snön föll allt tätare där ute. Ur högtalarna strömmade operamusik. Tydligare och tydligare urskiljde han den smäktande sången. Han funderade på vad det kunde vara. Kanske Purcell? Nej, snarare Monteverdi. Eller hade möjligen Bononchini komponerat denna klangtäta senbarock, flammande röd som höstfärgat vildvin i sol.
   Han lyssnade och tittade på snön och på kvinnan som satt här tätt intill och var så vacker och stilla. Hänförd betraktade han ansiktets mjuka rundning… Hon log ömt och lade ifrån sig stickningen. Det var märkligt. Detta var synnerligen märkligt. Han mötte hennes blick och såg djupt in i hennes väsen. Ögonen tindrade som de klaraste källor. Nu kunde han inte bärga sig längre. Han for upp ur fåtöljen, bugade sig chevalereskt, och frågade om de skulle dansa. Hon nickade leende, och han tog hennes hand, han förde henne världsvant förbi stolar och bord, det fanns inga hinder längre, allt gick så lätt, och han förde henne kavaljersmässigt ut till dansgolvet, och musiken spelade högre och högre, och de dansade, de dansade tätt tätt tillsammans, de dansade av och an djupt inne i dessa böljande melodier, och mitt i allt detta känner han hur hennes hand smekande rör vid hans kind…    Underligt, men allting hade förändrats. Han rörde sig lätt och smidigt, svängde runt med säkra steg och eleganta svängar. De dansade svävande lätt och han borrade in ansiktet i hennes hår, som doftade så starkt och som dolde så underbara hemligheter. Han slöt henne i sin famn och lät sig blundande föras till en annan värld; fjärran och förunderlig; fjärran och underbar.

 

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat