Fattigdom tar tid
Av Lydia Duprat
Illustration: Anna-Maria Törnblom

För någon vecka sedan var jag i en större livsmedelsaffär och handlade. Det var en torsdagskväll och det var rätt mycket folk i affären. När jag väl hade plockat åt mig vad jag skulle ha gick jag med min korg mot kassorna.

Jag har alltid bråttom när det är dags att betala. Jag avskyr att stå i köer och blir otroligt rastlös av att behöva vänta. Så när jag hamnade som trea i kön vid ena kassan kändes det litet som att vinna på lotto.

Framför mig stod en ung man vars varukorg innehöll en flaska läsk och en påse chips. Framför honom stod en gammal tant som redan var i färd med att betala för sina varor. Kan man ha större tur vid val av kassa? Jag såg på mina köfränder med ett godmodigt leende på läpparna och tänkte att livet ändå var gott när allt kommer omkring.

Eftersom jag hade räknat med att det här skulle gå fort, riktigt fort, slappnade jag av i stället för att som vanligt snegla på klockan upprepade gånger och riva mig i håret. Jag tänkte på dagen som varit… på veckan som varit… På dagen som skulle komma… på veckan som skulle komma… På allt jag skulle göra och allt som jag skulle försöka slingra mig från att göra.

Plötsligt vaknade jag till och insåg att kön inte rörde på sig. Alls. Den unga mannen stod fortfarande framför mig med sin läsk och sin påse chips, och den gamla tanten… Den gamla tanten grävde i plånboken, grävde och grävde efter mynt, efter små mynt, efter den på 50-öringen exakta summan som gamla tanter brukar.

Det var uppenbart att tanten såg dåligt, för kassörskan försökte hjälpa henne, "ett sånt här ja…", "ja, två såna där", "nej, inte den". Mynt valsade fram och tillbaka mellan kassörskan och den gamla damen åtskilliga gånger, mynt åkte in och ut ur börsen, fingrar petade och grävde, gamla och knotiga fingrar som krockade med yngre och slätare strax innanför portmonnäns mörka öppning. Summan som redan låg på bandet framför kassörskan gicks igenom ännu en gång, tanten log mot kassörskan och kassörskan log mot tanten och jag höll på att drivas till vansinne!

Bredvid kassörskan låg en hög nyligen framräckta rabattkuponger. Erbjudanden om billigt kaffe, bara den här veckan! eller, köper du tre burkar tonfisk får du en på köpet!, extrapris på smörgåskaviar, bara just nu! Tanten fortsatte att gräva i portmonnän med kassörskans pigga bistånd. Faaan, varför måste alla gamlingar vara så gnidiga!! Det är väl bara att slänga fram en femhundring och sticka sedan. Det är ju för fan inte så noga, tid är också pengar för sjutton! Raska på, tant, varför är du så sniken?

Därför att hon är pensionär, viskade en röst inne i mitt huvud. Och pensionärer är fattiga.

Mig veterligen är pensionärer fattiga precis överallt i världen. Efter ett långt liv av slit i utbyte mot en anspråkslös liten lön blir den genomsnittliga medborgaren på livets höst utfattig som tack för besväret. Den lilla lönen blir avsevärt mindre och levnadsstandarden måste därför justeras - eller rättare sagt strypas. Nu måste alla utgifter planeras in i minsta detalj, man kan inte längre unna sig samma saker som förr, och för att det hela över huvud taget ska gå ihop måste man vara snål. Sniken. Gnidig. Inte betala en krona för mycket, för just den kronan kan vara avgörande i morgon.

Till slut hade den gamla damen lyckats få ihop den exakta summan, på 50-öringen räknad. Men en darrande hand stoppade hon plånboken djupt ner i handväskan varpå hon förenade sig med gubben sin som höll på att packa ner varorna - i en medhavd tygkasse, förstås.

Den unga mannens köp var avklarat på 10 sekunder. Nu var det min tur. Jag betalade med mitt rosa kort och lämnade affären.

Och ägnade inte längre den gamla tanten en tanke.