Pietetsfull tolkning
Av Björn Gustavsson

Bild: Nationaltheatret, Oslo

Nationaltheatret, Oslo
HEDDA GABLER
av Henrik Ibsen
Regi: Kjetil Bang-Hansen
Scenografi: John-Kristian Alsaker
I rollerna: Trond Hövik, Marit Adelaide Andreassen, Merete Moen, Görild Mauseth, Björn Skagestad, Per Egil Aske och Tone Schwarzott.
Premiär 27 april 2002

"Hedda är vi allihopa" utropade 1890-talets radikala europeiska kvinnor, som i Ibsens drama såg det borgerliga äktenskapet tydliggjort: ett fängelse där kvinnor andligt förtvinade och hölls ungefär som inburade sångfåglar (i detta sammanhang kan nämnas att i Strindbergs Fröken Julie föregås självmordet av det faktum att huvudpersonen redan tidigt i pjäsen tar livet av en burfågel: en sinnebild för hennes egen belägenhet; över huvud taget finns synnerligen intressanta paralleller mellan Hedda Gabler och fröken Julie).

Kjetil Bang-Hansen, som genom åren regisserat på en hel rad norska teatrar, gör nu sin tredje Ibsenuppsättning för den norska nationalscenen Nationaltheatret. Hans Hedda Gabler är i det stora hela utomordentligt välgjord och sluter nära an till traditionella Hedda Gabler-uppsättningar, samtidigt som den i sin estetiskt sofistikerade form signalerar känslighet för atmosfärer och rörelser på scenen. Gång på gång kom jag att tänka på Andrea Breths vidunderliga Hedda på Berlins Schaubühne, i början av 1990-talet.

Nationalteatrets nya Hedda Gabler är gjord med påfallande pietet gentemot originalet - samtidigt som den på flera sätt känns välgörande modern. Scenbilden återskapar pietetsfullt ett burget hem i slutet av 1800-talet - men samtidigt finns här, allra längst fram på scenen, ett modernt soffmöblemang som hämtat ur ett Noréndrama: med denna sceniska anakronism markeras samtidigt hur aktuell pjäsen faktiskt är.

Henrik Ibsen skriver om sitt drama i några efterlämnade anteckningar: "Heddas fortvivelse er den forestilling at der visst findes så mange muligheter till lykke i verden, men at hun ikke kan få öje på dem. Det er mangelen på livsmål som piner hende."

Nu, mer än hundra år senare (pjäsen skrevs 1890) framstår Hedda Gabler som ytterligt modern: frustrerad, rastlös, distanserad.

Men på ett annat plan är hon kanske mera tidsbunden: hon är ingen Simone de Beauvoir, ingen Suzanne Brøgger och hon vågar näppeligen utmana konventionen. Till stor del döljer hon sitt inre. Hon kapslar in sina drömmar. Följden blir ett slags andligt förtvinande. Hedda Gabler, generalsdottern, tål egentligen inga kompromisser. Det skall vara allt eller intet. Hon föraktar de kompromissande människorna i sin närhet. Hedda är en andlig syster till Brand, men till skillnad från denne har hon ingen religion att ty sig till. Hon är övergiven av alla: en vildand som går till botten utan att omgivningen ser vad som händer.

Hon syns inte eftersom hon döljer sig i ljuset, för att tala med Lars Ahlin.

För tio år sedan såg jag Hedda Gabler iscensatt av den på senare tid allt mer omskrivne Terje Maerli; den gången framhävdes Hedda Gabler som utsatt för en komplott. Och den svenske översättaren, Klas Östergren, skrev frankt i programbladet: "Hon begår inget självmord. Hon faller offer för ett attentat, utfört av en manlig sammansvärjning." En så könspolariserad och hårddragen tolkning är Kjetil Bang-Hansen främmande. Här framstår karaktärerna som ganska vardagliga, vilket gör problemet än mer allmängiltigt. Nationaltheatrets föreställning ger en nästan litet nedtonad bild av de våldsamma krafter som driver personerna mot våldsamma öden. Marit Adelaides Hedda är vardaglig ungefär som i en vanlig TV-såpa; hennes make, Tesman, görs återhållet av Trond Hövik - på ett sätt som framställer denne man i en ovanligt positiv dager. Per Egil Aske gör Ejlert Lövborg precist men med för litet karaktär. Historieforskaren Lövborg är något av huvudperson vid sidan av Hedda. Hans ambition består i att överblicka hela vår kultur; tragiken består i att han är oförmögen att överblicka ens sig själv. Hedda lockar fram hans destruktiva sida; Thea hans konstruktiva. Görild Mauseth är ypperlig som denna lugna, samlade kvinna; kanske emanerar hennes namn just ur ordet "Gud".