Gnostika katoliker — en självmotsägelse?
Av Anna Southerington

Gnosis - kunskap - var en gång i tiden ett tämligen populärt koncept i kristna kretsar. För sådär en 2000 år sedan. Eller fram tills för ca 1650 år sedan om vi ska vara en aning mer exakta i tidsbegreppen. Gnostikerna var en av de tidiga falangerna inom den ursprungliga kristendomen, och den kunskap de syftade på var kunskap om Gud via direkt upplevelse, utan mellanhänder, utan prästerskap. Det de eftersträvade var det vi idag kanske skulle kalla för upplysning, i dess andliga bemärkelse. Det fanns inga hierarkier inom församlingarna, alla turades om att leda andakter och gudstjänster och betraktades som jämbördigt behöriga att så göra. Ja, kvinnorna också. Separation mellan Gud och människan ansågs vara illusorisk, och den eftersträvade direktupplevelsen av Gud skedde inombords och förde med sig insikten att var och en av oss människor faktiskt är en bokstavlig del av Gud. De hade fog för sin tro. Jesus egna ord om den saken - "Guds rike finns inom dig" - finns bevarade än idag i Bibeln (Lukas 17:21).

Den falang som sedermera skulle utvecklas till Romersk-katolska kyrkan betraktade dock läror av det här slaget som minst sagt livsfarliga för deras egen struktur och organisation. När denna falang så småningom lyckades med det politiskt lysande draget att bli statsreligion i det romerska riket såg de därför till att så snabbt som möjligt döma ut de gnostiska lärorna, tillsammans med ett antal andra kristna grenar, som kätterska. Snart stod de som ensamma segrare i den kristna arenan. Vore det då inte ödets ultimata ironi om katoliker en dag, århundraden senare, skulle börja anamma gnosticism? Omöjligt? Löjligt? Störtlöjligt till och med? Eller…?

När jag var 17 år valde jag att konfirmera mig inom katolska kyrkan. Jag upplevde skönheten i ceremonierna och ritualerna som djupt tilltalande och andligt stimulerande. Jag upptäckte dock snart att för min egen del saknades det något. Kyrkan började kännas som ett träd som hade förlorat stam och rötter och numera enbart bestod av grenar som hängde löst i luften. Jag ville ha djupare kunskap, om vad alla dessa symboler och ritualer egentligen stod för, men fick bara välbekanta bibelfraser till svar. Djupt inom mig kände jag att denna yttre manifestation av trosutövningen, exoteriken, egentligen vilade på en grund av djupare kunskap och visdom, esoterik, för vilken den yttre formen enbart var ämnad att vara en symbolisk representation och påminnelse. Och jag erfor att, om så var fallet hade den djupare kunskapen för länge sedan fallit i glömska. Kvar fanns bara det yttre skalet. Till frågorna jag ställde fanns i bästa fall inga egentliga svar. I sämsta fall avråddes man å det bestämdaste från att ställa några frågor överhuvudtaget och skickades raka vägen hem för att göra bot för allt man var värd. Jag blev inte långvarig som katolik.

Istället vände jag mig till ett otal källor som är välbekanta för den andlige sökaren; buddhism, taoism, zenmeditation, yoga, Shirley MacLaine, Ambres, den kunskap som finns bevarad om gnosticismen, Richard Bach, Sethböckerna, Dalai Lama, A Course in Miracles, Deepak Chopra, Neale Donald Walsch, Rosenkorsorden och så vidare. Det fascinerande mönster som gradvis framträdde var slående. Alla dessa olika andliga budskap och läror från olika kulturer och källor hade enormt mycket gemensamt, visade det sig. Här fanns den sorts esoterik jag hade sökt inom katolicismen och kristendomen och inte funnit. Och med den esoteriken i bagaget började Bibeln framträda som en helt annan bok än den jag en gång hade läst. Jesus predikningar fick en helt annan innebörd, och min personliga förståelse och tolkning av Bibeln förändrades radikalt. Den skilde sig också tämligen markant från kyrkans traditionella doktriner. Det var bara att inse att hos Katolska kyrkan kunde jag aldrig mer känna mig välkommen och hemma. Med tanke på den skönhet och frid jag ändå upplevde där, bar den insikten med sig ett visst mått av sorg. Men en söndag i maj omfamnades jag av en katolsk präst som sa "välkommen hem" - utan att jag har vänt tillbaka på min andliga väg. Han var präst i Liberala katolska kyrkan. Och där fanns inte bara trädets grenar, utan även stammen och rötterna.

Mässan bär till det yttre många likheter med de mässor jag en gång deltog i. Skönheten, sången, rökelsen, liturgin, känslan av frid och andlig närvaro är alla intakta. Men ställer man samma frågor till en liberalkatolsk präst som jag en gång ställde till de romersk-katolska kollegorna, och även till protestantiska dito, ja då får man helt plötsligt svar. Rejäla, uttömmande och djupt esoteriska svar. Varje liten ritual och symbol har gedigen och konkret bakgrund och esoterisk innebörd, och för mig var dessa innebörder mycket välbekanta från den andliga väg jag hade vandrat sedan jag lämnade katolska kyrkan. Här fanns plötsligt den länk till alla dessa andra andliga traditioner som jag hela tiden hade känt måste ha funnits där en gång i tiden. Katolicismens ceremonier och ritualer kunde nu förmedla den mysticism och esoterik vars känsla de så perfekt förmedlar, den känsla som en gång i tiden fick mig att söka mig dit, i mitt sökande efter djupare andlig förståelse och insikt som penetrerar bortom symbolerna. Som låter symbolerna vara just symboliska, påminnelser om och representationer av den djupare sanning och Gudsupplevelse de representerar, hellre än ett självändamål.

Har då en katolsk kyrka anammat gnosticism, och har begreppen katolik och gnostiker upphört att vara motsägelser? Har den ultimata ironin utspelat sig? Låt mig säga så här: inom Liberala katolska kyrkan uppmuntrar man till kunskap om Gud via direkt upplevelse, utan mellanhänder, utan prästerskap om man så vill. Det de eftersträvar är det vi idag kanske skulle kalla för upplysning, i dess andliga bemärkelse. Predikan sköts inte nödvändigtvis av prästen, den lämnas minst lika ofta över till någon annan med extremt kort varsel (20 sekunders varsel förekommer!) - ja, till kvinnor också. Separation mellan Gud och människan anses vara illusorisk, och den eftersträvade direktupplevelsen av Gud sker inombords och för med sig insikten att var och en av oss människor faktiskt är en bokstavlig del av Gud. Och den välkomnande prästen hade gärna velat kalla sin kyrka Gnostiska katolska kyrkan. Tänk att det finns människor som tror att Gud inte har sinne för humor!

För mer information om LKK:
www.lkk.se
The Cross and the Grail, av Robert Ellwood (finns på biblioteket)