ÅRGÅNG 3 NUMMER 3 — 20 MAJ 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Infallsvinkel
Kollektiv kärlek
Av Åsa Jonsson

Precis som mannen som älskades av regnet älskas jag av SL och Connex. Denna kärlek yttrar sig i att de alltid försöker behålla mig i sin ömma vård så länge som det bara är möjligt. Jag måste erkänna att jag är smickrad.

För andra människor kan det ta tjugo minuter från Brommaplan till T-centralen; för mig tar det sällan mindre än tjugofem. Om jag i min morgonseghet bestämmer mig för att bara ha tio minuters marginal så kan jag nästan garantera att jag blir älskad åtminstone tjugo minuter mer än jag hade tänkt mig. Om jag däremot planerar att tillbringa en längre tid i kollektivtrafiken så är den nöjd. Då går allt som på räls (förlåt) och jag kommer fram långt innan utsatt tid. Då har jag bevisat att jag vill vara tillsammans med kollektivtrafiken och den känner sig trygg och stärkt. Om den som älskar får sådana små bekräftelser kan den klara sig utan sin älskade längre stunder.

Bussarna är också en del av detta älskande system. Kliver jag på en buss kan man genast lägga till ett par minuter till dess färdtid. Senast så frågade jag misstänksamt innan jag klev på bussen: "hur lång tid tar det innan vi är framme vid xx?". Det käcka svaret var "cirka tjugo-tjugofem minuter". När dessa hade gått och vi fortfarande cirklade omkring ute i obygden började jag ana oråd. En ny liten pratstund med busschauffören fick mig att sätta mig ner igen. Han försäkrade nämligen att det bara var cirka fem-tio minuter kvar. Självklart tog hela resan nästan en timme. Till min förvåning så behövde jag sedan inte vänta på tunnelbanan, ej heller sitta i en tunnel medan tågpersonalen letar efter sätt att förklara varför stoppet i trafiken bara är en störning och inte ett stopp. Då hade jag väl redan fått dagens ranson.

Det som känns skönt är att kollektivtrafiken är mäktig en sådan enorm kärlek att den inte bara omsluter mig utan att det är så många som får njuta av den. Man måste beundra en kärlek som vill växa och omsluta hela Stockholms befolkning och som dessutom rent praktiskt är kapabel till det.

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat