Läst
Mellan pölsan och lungsoten formas livet
Av Andreas Potratz

Pölsan Torgny Lindgren Norstedts Förlag 2002, 221 sid. ISBN: 91-1301-044-1 Cirkapris: 259 kr

I Torgny Lindgrens nya roman Pölsan balanserar berättelsen mellan skröna och realism. Läsaren möter ett efterkrigssverige där jakten på den ultimata pölsan står i förgrunden. Prosan är sensuell, det märks att historien står författaren nära. Under läsningen vattnas det i munnen även på en person som inte tycker om pölsa.

Vissa böcker får stort genomslag redan innan de nått bokhandelsdiskarna. Så är fallet med Pölsan. Förhandsintervjuerna har duggat tätt. Kanske är det så att Lindgren denna gång skrivit en historia som når den svenska folksjälen, om det nu finns något sådant. I vilket fall som helst har han lyckats beskriva villkoren i efterkrigstidens Västerbotten väl, något som verkar beröra många. Det allmänna i det specifika således.

I Lindgrens berättelse ligger verkligheten och fantasin nära varandra. I inledningen berättas om en man som får sparken från sitt jobb som notisskrivare eftersom han hittat på sina notiser, något chefredaktören motsätter sig å det bestämdaste. I tidningen ska bara sådant stå som är sant. 53 år senare, när chefredaktören lämnat jordelivet, tar notisskrivaren upp sitt skrivande igen 107 år gammal. Notisen som han påbörjat när han avskedades måste avslutas.

Vi får sedan genom romanen parallellt följa mannens vedermödor jämte notisens framåtskridande. Notisen växer till en lång berättelse, vilken blir till huvudtemat i Torgny Lindgrens roman. Ramhandlingen fungerar som kommenterande bitema. I slutet, ska det visa sig, går temana ihop till ett.

Genom romanen finns det allehanda till huvudtemat kommentarande berättelser och utvikelser. I mitten av romanen känner sig en av notisskrivarens skötare tvungen att rapportera till kommunen vad som händer, att en av de som bor på ålderdomshemmet tar kommunens material, papper och pennor, i anspråk. Mot slutet kommer detta att innebära att notisskrivaren ånyo förbjuds att skriva.

Under femtiotalet beläggs han med skrivförbud för att han fabulerar och under det första decenniet på det nya årtusendet får han inte skriva för att det tär på kommunens ekonomi. Är det så att fantasin kostar för mycket i tjugohundratalets Sverige? Det är en av de frågor läsaren har att fundera på. I romanen ges inga svar, det är Lindgren en alltför driven berättare för. Avsnitten om kommunpampen har skrönans form och tjänar som relief till det existentiella pussel Lindgren lägger.

I det pusslet har lungtuberkulosen en avgörande roll. En av romanens huvudfigurer, Lars Högström, har tidigare lidit av sjukdomen men har blivit frisk och därmed immun. Detta att vara immun verkar också gå att överföra till andra människor. Sålunda tillbringar Lars Högström en natt tillsammans med kvinnan han hyr rum av, Eva Marklund, för att hon inte ska insjukna. Det ger henne också anledning att vara otrogen, hennes man ligger nämligen på hospitalet lungsotssjuk som han är.

Lungsoten ligger och lurar runt hörnet genom hela boken, den verkar finnas överallt i Västerbotten. Alla personer i notisens berättelse har att tampas med eller emot denna sjukdom. Och vore det inte för immunitetens heliggörande skulle inte Lars Högström kunna genomföra sitt projekt, att provsmaka trakternas alla berömda pölsor.

För det är genom pölsan som passionen hos folket i Västerbotten kommer fram. Varje bygd har sin egen alldeles speciella pölsa. Och det är långt ifrån de pölsor som bjuds på i landets skolor och som kan köpas på burk på Konsum eller Ica. I dessa pölsor, som inte sällan serveras kalla, finns inte ett ända korngryn. Det är en kötträtt som tillreds med en stor mängd inälvor.

Dessa stycken beskrivs oerhört sensuellt av Torgny Lindgren. Även för en person som inte tycker om inälvsmat vattnas det i munnen när de olika pölsorna beskrivs. Att äta och laga mat tillhör livsvillkoren på mer än ett sätt. Det att fylla buken verkar vara det minst viktiga i efterkrigstidens Västerbotten.

Att äta pölsa blir nästan som en religiös ritual. Tiden stannar vid dessa måltider. Det är den andra företeelsen som spelar en avgörande existentiell roll i romanen. Det är mellan lungsoten och pölsan som livet blir verkligt. Bägge fungerar som sanningsförhöjare men också som något man kan gömma sig bakom. Så kan vardagens tristess livas upp genom jakten på den ultimata pölsan.