ÅRGÅNG 3 NUMMER 3 — 20 MAJ 2002 | ||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Strövtåg
bland vårens böcker [NAVIGATION:
KLICKA PÅ BOKENS TITEL FÖR SNABBARE TRÄFF.] RECENSERADE
BÖCKER Facklitteratur
Tillsammans med de utförliga och precisa kommentarerna ger denna volym en unik möjlighet att träda in i privatmänniskan Stig Dagermans tankevärld - en värld där han pendlar mellan raljant kåserande, antydd eller nästan stum livsrädsla och en längtan efter närhet och kärlek som gång på gång andas mellan raderna. Till sin förläggare dukar han upp det ena projektet efter det andra - mot slutet anar man att författarens skrivdrömmar ter sig allt ihåligare - även för honom själv: han tycker sig förlora både lusten och förmågan att skriva. Gång på gång tvingas han kontakta förläggare och redaktörer och förklara att han inte kommer att klara en utsatt deadline alternativt att hela projektet gått i stöpet. Och gång på gång skuldlägger han sig själv för denna oförmåga - brevet till Norstedtsförläggaren i april 1947 är symptomatiskt: "Broder. Förlåt mig mitt kontraktsbrott. Är det dödsstraff eller bara livstids? Jag föredrar en dödsdom." Tankar på självmord fladdrar förbi och anas i brev efter brev de sista åren. 1949 skriver han till Ragnar Svanström att han tvivlar på "att denna världen" för honom är den rätta. Och två veckor före sin bortgång skriver han till en skådespelerska: "Nu är allting bättre, även om det inte är särskilt bra. På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skall kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. Jag känner mig utanför hela spelet. /- - - / Jag vet inte varför jag lever. Jag ser inget slut på den här anhopningen av dumma dagar". [UPP]
Pappans relativt högt uppsatta skogvaktartjänst innebar en socialt och ekonomiskt gynnad position: likväl drar sig Carl-Göran till minnes påfallande många episoder som skildrar olika former av rädsla och skräck: ett slags ångest inför livet ("trots den trygga omvårdnaden hölls jag som barn medveten om ett ständigt närvarande dödshot"). Pappan älskade att jaga i skogarna och kom ofta hem med mat: förutom fisk och svamp till exempel hare, tjäder, orre, järpe, morkulla - eller nyfångade änder. Fadern var på många sätt genuint förankrad i det gamla - samtidigt som han klättrade socialt; symptomatiskt är att fadern ändrade efternamnet från Jonsson till det tagna Ekerwald. Carl-Göran Ekerwald, som förutom skönlitterära böcker även uppgivit uppmärksammade monografier om t.ex. Nietzsche, Goethe, Shakespeare och Voltaire, och som därtill varit verksam som föreläsare och över huvud taget som en folkbildare av traditionellt slag, skriver detaljerat och inkännande om världen som den tedde sig för hans barnaögon. Somligt är - ur ett nutida perspektiv - fascinerande: till exempel minnet av hur han tillsammans med ett 20-tal andra barn, samt byns pigor och drängar, i skymningen satt hopträngd och lyssnade till folkliga historieberättare - alltmedan potatisbollarna stektes i spiselglöden… Som tioåring skickades han till Östersund för att läsa på läroverket. Han bodde inackorderad och kände sig djupt ensam - något som å andra sidan ökade hans läslust. När han i tonåren kommer fram till den persiska poesin blir han så bländad att hans egna författardrömmar får sig en rejäl törn ("när det fanns sådant som persisk poesi skulle jag skämmas om jag försökte skriva /…/ jag kastade pennan. Och höll tyst i arton år"). Ett visst drag av naivitet återkommer. Sålunda berättar Ekerwald att han som 15-åring upplevde andra världskrigets utbrott som "enbart spännande". Vidare framkommer att författaren var medlem i Nordisk ungdom ("anblicken av våra uniformspersedlar skulle bli en trösterik syn för alla ute i samhället som drömde om nyordning, askes, disciplin") och anfäktades av nazism (detta faktum förbigår Ekerwald förvånansvärt snabbt och han kommenterar det knappt alls). Och när han som 21-åring går på kadettskolan i Karlberg. Mitt under brinnande världskrig, tycker han att det är viktigare att bli militär än författare ("vad världen behövde var soldater"). Bokens disposition är ytterst lös: minnena blandas huller om buller. Ekerwald använder samma princip som Montaigne i sina essäer: "jag tar sakerna i den ordning de dyker upp". Carl-Göran Ekerwald framstår som något av en dubbelnatur: å ena sidan frisinnad och artistisk; å andra sidan med ett slags nedärvd respekt för tradition och disciplin. Det senare framgår till exempel av hans vurm för kadettskolan: "En av de saker som tilltalade mig i det militära var just de genomtänkta formella reglerna för hur man skulle gå, stå, sitta, hälsa, ja till och med exercisen på kaserngården och alla rörelserna skedde på kommando och med samtidighet gillade jag. Det var ju en form av balett." [UPP]
Efterordet ter sig aningen torftigt ("Hölderlin tvingades aldrig så långt som till Tjotaheiti, litteraturens vansinnestopos, men väl över det konventionella förnuftets rand") men volymen i sin helhet är mycket läsvärd, inte minst därför att Hölderlin är svår att komma åt på svenska och dessutom förstås av det skälet att vi här har att göra med en diktare som blivit närmast en ikon för hela den litterära romantiken (i Sverige motsvaras han av Almqvist och Stagnelius). Det finns något både sinnligt överdådigt och stramt psalmlikt över Hölderlins flodbreda "sånger", som förenar en klassicistisk klarhet med dunkla, blixtlika infall. Apollon och Dionysos, dag och natt, exakthet och antydningar. En antik guldåldersmyt andas vid randen av dessa dikter, med dess guldglänsande bäckar, brusande skogar och skira strängaspel. Dikterna är som vittnesbörd efter något oerhört: "då stillheten återvänder finns även ett språk". [UPP]
Petrarca var kluven inför sin kärlek till Laura: å ena sidan åtrådde han henne; å andra sidan ville han göra sig fri alla jordiska lustar. I den dagboksliknande "Secretum" analyserar han sin ambivalens inför Laura och andra kvinnor - och han gör det genom att upprätta en fiktiv dialog mellan sig själv och kyrkofadern Augustinus (som ju också, tidigare, hade fört en liknande kamp). Man kan se det som att Petrarca här upprättar en dialog mellan överjaget (Augustinus!) och detet (hans begivenhet på jordiska nöjen). Augustinus figurerar som en sträng nästan gudsgestalt, en auktoritet som långsamt, i kapitel efter kapitel, talar Petrarca till rätta och lär honom att leva med sikte på det eviga livet. Den retoriska uppbyggnaden är tidstypisk. Augustinus lockar fram bekännelse efter bekännelse från Petrarca: det är ungefär som när Sokrates får sina motståndare på fall i någon av Platons dialoger. Annorlunda uttryckt: Petrarca lär i denna "hemliga" bok känna sig själv och släpper inte ämnet förrän han grundligt penetrerat sin själs skilda böjelser och tydligt ställt in siktet på ett andligt liv där han fortsättningsvis måste söka försaka många jordiska frestelser. Augustinus får framföra många varningens ord till den lyssnande Petrarca - som exempelvis dessa: "Begrunda alltså först och främst själens ädla natur, som är så storslagen att jag skulle behöva en hel bok om jag ville diskutera den. Begrunda samtidigt kroppens bräcklighet och vederstygglighet, till vars behandling materialet inte är mindre. Begrunda livets korthet, skildrad i böcker av stora män. Begrunda tidens flykt, som ingen kan beskriva på ett rättvisande sätt. Begrunda dödens visshet och dödsstundens ovisshet; den kan inträffa när som helst och var som helst." Efter avslutad självanalys skriver författaren, som avslutningsord: "Här slutar den tredje boken av herr Francesco Petrarcas skrift om hans hemliga inre konflikt." Som personligt och psykologiskt porträtt är det fascinerande - men också som stilkonst. I likhet med exempelvis den senare Montaigne demonstrerar Petrarca en djup förtrogenhet med det antika arvet och de romerska och grekiska författarna. [UPP]
Till en början kan denna roman, med sitt lätt arkaiserande språk, tyckas förrädiskt enkel, men ju mer man stiftar bekantskap med den, desto mer skall man finna hur raffinerat strukturerad den faktiskt är. Här skildras en uttråkad medelålders kvinna som i ett försök att fly sin prudentlige man och den trista vardagstillvaron flyr in i rosafärgade dagdrömmar; det dröjer dock inte länge förrän hon ger sig hän vidlyftiga amorösa äventyr och inleder ett dubbelliv som väcker extatiska drömmar och får henne att totalt tappa kontakten med sitt tidigare liv. Men när hon mot slutet av boken finner vad som under tiden försiggått i hennes eget hem, medan hon varit mentalt frånvarande, förändras situationen och hon kraschlandar i en verklighet långt grymmare än hon kunnat ana. Skildringen av en äktenskaplig vardag som förvandlats till ett stillastående bakvatten fyllt av tristess är utomordentligt genomförd, balanserande på gränsen till (men inte överskridande) det parodiska. Elke Schmitter skildrar huvudpersonens leda med sådant inkännande att de fortsatta äventyrligheterna ter sig som logiska, med tanke på utgångspunkten. Den kvinnliga huvudpersonen lever i ett händelselöshetens helvete, där rutinen blivit själva livets fiende (det är lätt att associera till den österrikiske filmaren Michael Hanecke). När hon så ger sig hän sina känslor för en annan man i den lilla småstaden tycker hon sig ha sluppit ut ur nästan ett fängelse - "De senaste tjugo åren framstod som ett blekt nästanliv". [UPP] Fanjunkaren i snön är en berättelse utan efterhandsperspektiv: författaren berör inte med ett ord det faktum att han deltog i nazisternas fälttåg mot Ryssland. Det är i stället en skildring där Stern mardrömslikt återupplever krigets verklighet och där han detaljrikt skildrar de fasansfulla januariveckor då krigslyckan vänder och de italienska och tyska trupperna tvingas retirera undan de framryckande ryssarna - samtidigt som den stränga kylan försvårar återtåget. Jämfört med exempelvis På västfronten intet nytt finns hos Stern en del romantiserande drag - eller ett slags återhållen kämpaanda som går igen stilistiskt, nu när författaren återerinrar sig hemskheterna. Men det är inte som i Hemingways krigsskildringar; i likhet med Remarque har Hemingway en mera naken och krass syn på kriget. Trots ett emellanåt aningen glättat tonfall bildar Sterns berättelse ett gripande vittnesmål om krigets ohygglighet. Rakt och okonstlat beskriver han ett liv som förmälts med döden och där skjutandet av fienden växlar med rädsla att själv bli skjuten. Skildringen av strapatserna i fyrtiogradig kyla förmedlar tydligt desperationen och infernot bland de flyende. Mitt i allt, som ett sätt att överleva: minnesbilderna från hemtrakten i Italien: minnen som ger kraft att överleva, medan granater kreverar och snöstormar rasar. "Och jag tänker på en stor måne som lyser upp sjön, på en gata kantad av doftande trädgårdar, på en varm röst, på ett klingande skratt och på vågskvalpet vid stranden." Vid ett annat tillfälle, medan ryssarnas vapen tillfälligt tystnat, sjunger han tillsammans med andra italienska soldater: "I skuggan av en buske låg en vallflicka och sov"… Dröm och verklighet. Krig och fred. [UPP]
Den med foton, kartor och sjökort rikt illustrerade och välstrukturerade volymen är en guldgruva inte bara för hugade kanalfarare och k-spanare av olika slag utan alltså även för kulturhistoriskt intresserade i allmänhet. Redan biskop Brask föreslog i början av 1500-talet en sjöled mellan Vättern och Östersjön, men det var först Baltzar von Platens förslag som kom att realisera projektet. Kanalen byggdes till stor del av indelta soldater och arbetena försiggick med militärisk disciplin. Uppåt 60 000 soldater hade kommenderats till bygget, och därtill medverkade flera tusen ryska desertörer samt privata hantverkare (månne de ryska soldaterna namngav gården Petersburg, några hundra meter norr om kanalen vid Söderköping?). Invigningsfesten ägde rum 1832. Förhoppningarna var stora: kanalen tedde sig som ett under av transportekonomi och transportmöjligheter. Men i själva verket var kanalen passé redan när den invigdes, ty samma år som den stod klar startade trafik med ånglok på Europas första järnväg. Och redan några decennier senare byggdes, i snabb takt, svenska järnvägar: trafiken på kanalen minskade i betydelse. [UPP]
T S Eliot var även verksam som dramatiker och essäist - och därtill inte minst som kritiker. Den senare verksamheten uppmärksammas i en nyutgiven volym som innehåller texter som översatts från en rad teoretiska Eliot-verk, alltifrån The Perfect Critic (1920) till The Frontiers of Criticism (1957) och To Criticize the Critic (1965) - alltsammans i urval av litteraturdocenten Mats Jansson, som för övrigt doktorerat på en avhandling som behandlar den svenska introduktionen av T S Eliot och hans påverkan inte minst på 40-talets svenska kritik. Mats Jansson betonar i sitt förord Eliots "genomgripande inflytande" på den moderna litteraturkritiken och hans avgörande betydelse för den nykritiska skolans framväxt. Gång på gång återkommer Eliot till sin tes, att diktande och kritikerverksamhet är två sidor av samma mynt. En författare som axlar kritikersysslan får helt enkelt ett gyllene tillfälle att "reflektera över sin egen sysselsättning". Mats Janssons urval ur Eliots omfattande produktion av texter i ämnet ter sig aningen nyckfullt; hur som helst är det intressant att ta del av Eliots tankar - även om han i vissa av essäerna ter sig mera pratig än väsentlig. Det är emellertid synd att Mats Jansson inte tagit tillfället i akt att ge en mera översiktlig bild över Eliots kritikerverksamhet och att närmare belysa "det genomgripande inflytande" han haft (på den akademiska kritiken, vill säga). [UPP]
Magnus Haglund, musikkritiker i Expressen, tycks hålla med om uppfattningen att samtida musik mer och mer håller på att bli "hybrider av hybrider", samtidigt som han låter ana en viss skepsis gentemot tonsättare "för vilka tonalitet och harmoni blivit fula ord". DN:s musikkritiker Martin Nyström bidrar med en teoretiskt genomtänkt och strukturellt ganska raffinerad essä, där han samtidigt tecknar sin egen väg mot en musikalisk estetik och en bild av samtidens musikaliska problem. Här vimlar det av referenser till populärkultur, film och popmusik: Nyströms musikförståelse bildar en vidöppen horisont, där hela vår samtid tycks relevant. Sara Norling, också DN-kritiker, samtalar om tolkning och musicerande med gitarristen Magnus Andersson och violinisten Maria Lindal: det är intressant men spretigt. [UPP]
Ett citat som beskriver Greiders utgångspunkt är följande passage: "Varför tycker jag överhuvudtaget att det betyder något att fundera över landsbygden? Jag är ingen landsbygdsromantiker, men jag har mer och mer märkt att det i mitt urbaniserade sätt att vara finns ett hålrum: när jag stiger in där ser jag saker jag inte sett förut. Några års kringflackande på landsbygden, i byar och småorter - inte bara i Dalarna - har fått mig att se lite annorlunda på saker och ting. Det går, menar jag, att uppbåda en lång rad skäl till att tillvaron på landsbygden borde lyftas fram och ett av dem är helt enkelt civilisationskritiskt: i en mycket konkret mening framträder vissa drag i det nuvarande marknadsekonomiska systemet så mycket tydligare utanför storstäderna." Så formar sig Göran Greiders resa dels till en resa där han upptäcker mycket om sig själv och sin hemmahörighet i något större och annorlunda än enbart Stockholm; dels lär han känna områden i Sverige som halkat efter i utvecklingen: han vandrar runt i ödsliga bruksorter och filosoferar över folkhemmets försvinnande, samtidigt som han möter människor som representerar en ny trend: flyttningen bort från storstäderna. Han träffar både människor som valt att stanna kvar på småorterna och sådana som i ett slags ny gröna vågen-rörelse söker sig ut på landsbygden. Göran Greider upptäcker ett Sverige han kanske inte hade en aning om fanns. "När en människa tar ett steg utanför det människogjordas trollkrets kan hon också se sitt samhälle, sin civilisation, på viss kritisk distans. Den kritiska distansen skärper blicken så att vi lättare anar de större ekologiska sammanhang vi i sista hand ingår i." Göran Greider skriver (med rätta indignerat) om skövlingen av skogarna, om hatet mot vargar och rovdjur och om annat som hotar naturen och den ekologiska balansen. Han beskriver människorna och naturen han möter - samtidigt som han emellanåt är mera igenkännbar: det vill säga då han träffar företagsledare och andra och ikläder sig den politiskt väloljade retorik som han i breda sammanhang blivit så känd för. Sammantaget en spännande bok: författaren upptäcker (uppenbart livad av bekantskapen med Dalarna) ett landskap och landsbygdsbor som kommer i hans väg - samtidigt som han lär känna nya områden av sig själv. [UPP]
Som en introducerande guide fungerar den dock utmärkt - i synnerhet om man vill ha hjälp att hitta till naturreservat etcetera. Man måste dock vara på det klara med att urvalet är begränsat, och litet nyckfullt. Beskrivningarna av de olika sevärdheterna är koncisa men en smula kortfattade - texterna skiljer sig knappast från turistbyråernas gängse broschyrtexter. I det stora hela rejält - men en smula rutinmässigt. Dessutom framskymtar hos författaren ett märkligt perspektiv på den landsbygd han är så intresserad av; om Breven bruk skriver han sålunda: "I Närkeskogarna bortom all ära och redlighet ligger Brevens brukssamhälle"… Kanske är det ironi - i så fall kapitalt malplacerad. [UPP]
Ann Katrin Pihl Atmer, som 1987 disputerade på en avhandling som handlade om stockholmarnas sommarnöjen och som därefter givit ut en bok om den svenska sportstugerörelsen, förmedlar breda och insiktsfulla perspektiv på ämnet. Hon fördjupar sig i olika infallsvinklar på ämnet och skriver om bland annat havsbadorter längs västkusten och Östersjön och redogör för olika aspekter på denna utveckling, vidare skildrar hon det förra sekelskiftets nationalromantiska vurm och besöker åtskilliga av de storstilade sommarvillor som vid den tiden anlades i bland annat Stockholms skärgård - men också kring Siljan, och senare längs Norrlandskusten och i Jämtlandsfjällen. Sommarnöjen är intimt förknippade med den svenska medelklassens tillväxt, konstaterar hon, liksom med brunnskulturens utveckling under 1800-talet, de förbättrade kommunikationerna och över huvud taget med de ideal som inte minst under 1800-talet vann spridning. En stor del av de sommarnöjen som här beskrevs tillkom under den oskarianska tiden. Och den byggnadstyp som främst kommit att förknippas med den tidens sommarnöje är just den stora trähusvillan. De stora villor som tillkom vid denna tid berättar inte bara om den tidens överklassideal utan också om dåtidens estetiska ideal: nationalromantik, jugend och vurm för fornnordiska accenter (inte minst i de konstnärshem som tillkom vid denna tid. Pihl Atmer skildrar också ingående bland annat pensionatsrörelsen och brunnsorternas utveckling. Förutom ingående skildringar av välbevarade sommarvillor från denna tid rymmer boken små översiktliga kapitel av närmast idéhistorisk karaktär. Det är mycket intressant att läsa om exempelvis vardagslivet i dessa välbeställda sommarmiljöer, inte minst om kombinationen av en patriarkalisk, ritualiserad ordning och en dragning mot den rena lättjan ("Vackra dagar vistades damerna på verandan, där de skyddades från solen av gardiner. Att handarbeta var mycket vanligt. Herrarna kunde vistas på sjön, där de metade abborre eller pysslade med båten. /- - -/ På trädgårdens grusade gångar företog sommargästerna promenader eller ´spatserade´, som det kallades. På vissa sommarnöjen var det fastlagt att de promenerande alltid skulle gå rundan åt samma håll. Promenader kunde ställas till smultronstället eller till ett utsiktsberg." [UPP]
Pernilla Romare skriver: "Som journalist har jag ofta funderat på den mörka bild av världen som media målar upp. Därför är det härligt att skriva om två människor som tar ansvar, inte bara för sig själva utan för helheten, och som aldrig skulle sälja ut sin moral för en snabb förtjänst." Familjen vid Hallandsåsen lever alltså ett liv som på ytan skiljer sig från de flesta andras i samtidens Sverige. När de skall iväg någonstans ger de sig ofta av med häst och vagn. Hela deras livsfilosofi utgår från ett ekologiskt tänkande. Mannen i familjen, John-Erik, säger: "Jag började sakta se ett större sammanhang och insåg att jag själv är en pusselbit i det stora hela. Att jag måste börja med att leva mitt eget liv på ett miljömässigt hållbart sätt." Det handlar om ett i dag annorlunda livsval. John-Erik förklarar: "Jag tror att livslusten kommer när man vågar följa sin inre känsla och göra det man tror på. Är man överens med sig själv så blir livet mycket lättare och arbetet roligare, även om det förstås också kan vara slitsamt. Att plöja en åker med hästar innebär mer arbete och tar mycket längre tid, men jag mår väl av det, det har också ett värde." Och vid ett annat tillfälle säger han: "Vi har inte mycket statusprylar, men vi trivs med det vi gör, och vi tar det lugnt om vi känner för det och kan för vädrets skull." Familjen tillhör inte någon modern gröna vågen-rörelse utan är snarare förankrad i gammal småbrukarmiljö och har kommit fram till att den livsformen är för dem den bästa. De så att säga renoverar en gammal livsform som i stort sett dött ut: kvar finns bara enstaka gamla småbrukare i Småland och annorstädes som fortfarande använder sig av gamla tiders metoder. Härutöver finns förstås alla gröna vågen-projekt från 1970-talet och framåt; kollektiv och enskilda som målmedvetet gått in för alternativa livsformer. Låt mig nämna "Skogsfolket" i Värmlandsskogarna, liksom kollektiven Torfolk och Skogsnäskollektivet. Dylika företeelser nämner inte ens Pernilla Romare, vars yviga text i slutändan ter sig aningen urvattnad i sin brist på perspektivgivande utblickar. [UPP]
Denna granna bok har för avsikt att dokumentera ett antal författares vardag - men så värst mycket "vardag" märks inte i denna volym. Några snitsiga formuleringar och några snygga porträttfoton - voilà! Jag förstår heller inte hur urvalet gått till eller varför avlidna författare som Ivar Lo, Werner Aspenström och Göran Tunström medverkar i boken. Månne endast av det skälet att Ulla Montan tidigare fotograferat dem? Märkligt dessutom att purunga författare som knappt hunnit debutera (Joakim Forsberg, Johanna Nilsson m.fl.) infogats i detta sammanhang. Åtskilliga av författarna verkar - frapperande nog - inte särskilt intresserade av staden de bor i. Flera av dem tycks inte det minsta intresserade av att skildra den litterärt. Många kända diktare passerar här revy. Somliga kan tyckas ha litet märkliga åsikter. Liza Marklund hävdar att man skall "bygga bostäder överallt", också i reservatsskyddade Hagaparken och på Gärdet, och gärna "mycket motorvägar". Vackraste arbetsrummet har Per Wästberg, med stilfulla bokhyllor ända upp till taket i den sobra våningen (vilket minner om en bokhylletillverkares annonser i BLM på 1960-talet: "Bokhyllan skall tiga, böckerna tala"). Roligast är Kristina Lugn, knepigast Beate Grimsrud ("Jag har som mål att skriva minst tjugo minuter om dagen. Sedan tar jag det väldigt lugnt"). Mest anakronistisk ter sig Sven Lindqvist, som skriver vid en ståpulpet, "precis som Goethe och Kierkegaard. De gamla grabbarna fick ju hemorrojder av att sitta". [UPP]
Bokens omfattande dokumentation ger sammantaget ett brett och intressant perspektiv på just trämaterialets användning i olika former av funktion och arkitektur, samtidigt som det här blir något av sinnebild för svensk byggnadskultur (eller som det heter i förordet: "trähusbyggandet är ett grundläggande karaktärsdrag i den svenska kulturhistorien. Därför är det inte så konstigt att själva svenskheten kommit att förknippas med just ett hus"). Boken kan rekommenderas just för sina kulturhistoriskt givande utblickar på vårt lands gamla byggnadskonst. Ett spännande faktum är att det finns ett hundratal bevarade träbyggnader från tidigt 1500-tal eller ännu äldre. [UPP] |
|
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||
|