Nummer 11 - 25 juni 2001

Genom det förflutnas dimslöjor
Av Anna Southerington

Nicholas Reeves
Akhenaten: Egypt’s False Prophet
Thames & Hudson
ca 193 sidor - 438 kronor på Akademibokhandeln

Akhenaten, hans gemål Nefertiti och deras döttrar välsignas av Solguden Aten

Att försöka bringa klarhet i det forntida Egyptens historia kan många gånger utgöra en rejäl utmaning för egyptologerna. Faraoner övertog tidigare regenters monument och raderade den tidigare informationen för att ersätta den med sin egen; de hade fem olika namn som användes i olika sammanhang och bytte dessutom gärna namn lite då och då för att uppmärksamma olika större händelser under deras regim; mumier flyttades runt till helt andra gravar än deras egna, och tideräkningen kunde ge vem som helst gråa hår. Varje gång en ny farao tillträdde sitt ämbete, började tideräkningen om från början med år 1. Inte nog med det, många faraoner samregerade under en längre eller kortare tid med den föregående regenten, och i vissa fall började tideräkningen om från samregerandets början, medan man i andra fall väntade tills den nye faraonen ensam tog över tronen. Har man då som forskare inga andra referensramar till sin vägledning blir en kronologi enligt vår egen tidräkning i princip omöjlig. Det är nästan snudd på ett mirakel att vi idag vet någonting alls om vare sig kronologin eller de historiska händelser som utgör detta rikes brokiga och mytomspunna historia.

I vissa fall lades det ännu större hinder i vägen för oss efterlevande som vill forska i Egyptens forntid. Vissa faraoner väckte sådan extrem anstöt hos sina efterföljare, att de sistnämnda gjorde sitt bästa för att helt utplåna alla spår av sina föregångare. Så var fallet med den kvinnlige faraonen Hatshepsut, och samma öde drabbade den gåtfulle och mytomspunne Akhenaten, Egyptens första (så vitt vi vet idag) monoteistiske regent. Han glorifieras och hyllas av många idag, i vår huvudsakligen monoteistiska värld, men för Akhenatens samtida var hans regim katastrofal - för Egypten som nation och stormakt, för det tidigare så mäktiga prästerskapet, och för många av faraonens underlydande. Det är denna, mera nyanserade och förmodligen mer korrekta, bild av Akhenaten som Nicholas Reeves presenterar i sin bok Akhenaten: Egypt’s False Prophet, som kom ut i april 2001.

Besynnerligt utseende

Akhenaten, eller Amenhotep (eller Amenophis) IV som han hette innan han bytte namn för att hylla sin ende gud, var make till den legendariska skönheten Nefertiti, och (förmodligen) far till Tutankhamon. Han skildras i de flesta kvarlevande avbildningar med ett mycket besynnerligt utseende, varom de lärde tvista oavbrutet. Hans kranium var missbildat och utsträckt, ansiktet smalt och avlångt med fylliga läppar och sneda ögon, hans ben och armar var snudd på

Stiliseringsteknik eller sjukdom?

utmärglade medan hans höfter och mage var rundade och yppiga och snarast ser feminina ut. På en staty ser han till och med ut att ha bröst. Vissa forskare menar på att detta utseende endast är en stiliseringsteknik som används i den nya konstform, Amarnaskolan, som utvecklades under Akhenatens tid, medan andra menar på att dessa avbildningar är relativt naturtrogna och att Akhenaten, och hans familj, led av någon genetisk defekt eller en sjukdom, förslagsvis Frölichs syndrom eller Marfans syndrom som ger missbildningar som påminner mycket om de märkliga bilder vi har av Akhenaten.

Man vet inte exakt hur gammal Akhenaten var när han besteg tronen, men man vet att tidpunkten låg någonstans runt 1350 före Kristus. Han lär också ha samregerat med sin far, Amenhotep III, under en period. Fram till denna tidpunkt i Egyptens historia hade det religiösa livet präglats av ett stort antal olika gudar, med olika funktioner och egenskaper. Välkända sådana för den breda allmänheten är till exempel Ra, Isis, Osiris, Horus och Anubis, för att bara nämna ett fåtal. Olika gudar blev mera prominenta än de andra vid olika tidpunkter, men de andra fanns alltid med i ekvationen. Under den period som föregår Akhenatens regim var det guden Amon som betraktades som den främste guden, och Amonprästerskapet var mycket mäktigt, både i Egyptens religiösa liv och som en stark politisk faktor. Religion och politik var inte skilda företeelser i det forntida Egypten, de gick i oerhört stor utsträckning hand i hand. Religionen spelade också en väsentlig roll i det dagliga livet, med olika personliga gudar och husgudar som man tillbad för framgång i skörd, kärlek, affärer, eller vad det nu må vara, och med tron på det eviga livet efter döden som en ljuspunkt och ett hopp i tillvaron. Mot denna bakgrund trädde så Akhenaten till makten.

Inte långt efter det att Akhenaten tagit plats på den egyptiska tronen, började de religiösa, och därmed alltså även politiska, reformerna. Och det var radikala reformer. Nu deklarerade farao att det endast fanns en gud, solguden Aten. För att komma ifrån de intrigerande, och man får förmoda rasande, Amonprästerna byggde han en helt ny stad, numera känd som Tell El-Amarna, som skulle bli Egyptens nya huvudstad och centrum för landets religiösa makt. Han begick dock en hel del fatala politiska misstag. Han försökte genomföra denna mycket radikala reform i ett svep, utan någon förvarning eller förberedande lobbyverksamhet. Han skaffade sig farliga fiender i det mäktiga Amonprästerskapet. Han berövade folket den tröst och tillförsikt som deras personliga gudar och tron på livet efter döden innebar. När han stötte på motstånd påbörjades en regelrätt religiös terrorregim, där avbilder av andra gudar utplånades och raserades, till och med i befolkningens hem. Detta gjorde honom knappast populär, och även om faraos makt inte var demokratiskt betingad, var detta ändock en klar nackdel. Det en demokratisk process inte kunde åstadkomma, togs ofta om hand av lönnmördare, och Akhenaten hade skapat sig sällsynt goda förutsättningar för att råka ut för just detta. Knappast en trygg och harmonisk existens.

Akhenatens solkult

Det är oklart om Akhenaten faktiskt störtades och mördades, eller om hans regim fick ett mera naturligt slut. Vi vet dock att hans son Tutankhaten (de flesta forskare är ense om detta släktskap, men inte alla) väldigt tidigt i sin korta regeringstid ändrade sitt namn till Tutankhamon, och återskapade Amonprästerskapets forna ställning och inflytande, dock utan att försöka rasera den Atenkult som nu också fanns. Men Akhenatens huvudstad övergavs, och maktens centrum flyttade tillbaka till Thebe. Tutankhamons efterträdare Ay, som även han regerade under endast en kortare tid, bibehöll Tutankhamons balansgång mellan de olika trosfaktionerna. Sedan kom dock den forne generalen Horemheb till makten, och då visades inte längre någon pardon. Horemheb hade kommit till tronen för att stanna i många år, och då var en kraftfull allians med Amonprästerskapet, samt folkets breda stöd, ett måste. Akhenatens monument, statyer och inskriptioner förstördes, och Horemheb gjorde sitt bästa för att helt utplåna minnet av den kätterske faraonen för evig tid.

Detta lyckades nu inte, och förvånansvärt många rön har kunnat göras av egyptologerna och arkeologerna. Det råder dock mycket oklarhet och många akademiska tvister runt ett stort antal olika detaljer rörande Akhenatens liv och denna epok i historien. Nicholas Reeves berättar i sin bok om den sociala, politiska och religiösa arena som beredde vägen för Akhenaten, och redogör på ett lättläst men ändå initierat och empiriskt sätt för de olika indicier, rön, fynd, och teorier som finns i detta ämne. Han redogör för sina egna slutsatser och teorier, baserat på det bevismaterial som finns, men han gör så på ett mycket ödmjukt sätt som villigt erkänner att det finns stora luckor i vår kunskap idag. Han slår dock definitivt hål på den välbevarade myten om Akhenaten som någon sorts monoteistiskt religiös visionär med ett budskap som var före hans tid, och framställer istället en mera realistisk och jordnära version av denne mytomspunne farao. Det porträtt han visar upp skildrar en nybliven, ung regent som finner sig dela sin faraoniska makt med prästerskapet, och beslutar sig för att råda bot och bättring på detta och återbörda makten till tronen. Under den nya Atenkulten är farao gudens ende budbärare och bundsförvant, och därmed blir han också envåldshärskare. Reeves bok har klara akademiska meriter, samtidigt som den är spännande och tillgänglig för den betydligt bredare publiken utanför de egyptologiska institutionerna. En sorts akademiskt betingad såpopera alternativt politisk thriller som utspelar sig i det forntida Egypten!