Nummer 11 - 25 juni 2001

Forza Italia!
Av Hans Aili

Alla längtar vi väl till Italien wo die Zitronen blühn: det är en längtan som verkar finnas inbyggd i själen på alla nordbor som lever och har levat ända sedan folkvandringstiden, då goterna drog ner i vilda skaror för att plundra men stannade för att leva och njuta.

Vi är inte ensamma.

En dag för många år sedan stod en man högt uppe på berget Montgenèvre, en del av den kedja som bildar gräns mellan Frankrike och Italien. Han hade i många år innehaft en prästtjänst i Provence – en mycket lyxig tjänst för en akademiker, eftersom den inte var förenad med de vanliga prästerliga plikterna utan tillät honom att leva ett liv som fri intellektuell och filolog. Ursprungligen kom familjen från Florens, men han själv var född i Arezzo.  Han såg sig själv som florentinare men hade aldrig bott där. I Provence hade han vid 23 års ålder mött en flicka som han förälskade sig djupt i: åt henne skrev han en rad vackra dikter (frågan om prästernas celibat var inte alldeles avgjord på deras tid, allra minst i Frankrike). En  lantlig stuga i Vaucluse, vid floden Sorgue, hade varit hans fasta punkt under år av studier och resor i lärdomens tjänst. Nu, 49 år gammal, var han på återväg hem till sitt födelseland. Där skulle han visserligen bo men inte bli särskilt bofast, eftersom han flyttade mellan Milano, Venedig, Padua och Arquà (där han dog). Florens såg han aldrig.

Med ryggen mot Provence och med näsan mot Poslätten, stående högt över havet och med sitt hemlands vindar mot ansiktet, inspirerades han till en dikt om detta efterlängtade hemland. Dikten har ett för sammanhanget föga oväntat namn: den heter ”Till Italien”. På svensk prosa ser den ut så här:

Var hälsat, du land som Gud älskar
du allra heligaste land, var hälsat,
du land som är tryggt för de goda,
du land som de övermodiga måste frukta!

Du land, vida ädlare än de förnämsta,
bördigare än alla andra
vackrare än något annat,
du famnas av två hav,
vitglänsande berg gör dig ryktbar
respektingivande är du även
tack vare
dina vapens makt
och dina heliga lagar.

Du är Musornas hem,
rikt på guld och på män;
Konsten och Naturen har båda
lagt sig vinn om
att ge dig lysande företräden
och har samtidigt givit världen
en lärarinna.

Till dig återvänder jag nu full av längtan
efter lång tid
som en evig invånare.
Du ska ge mig ett kärkommet husrum
för jag är trött på livet,
så mycket jord
som min bleka kropp kan täcka
ska du bevilja mig.

Från det grönskande berget Gebennas höjd skådar jag
full av glädje Italien.
Molnen blir kvar bakom ryggen; en klar vindfläkt stryker min kind
ja, din luft stiger emot mig mjukt
och tar emot mig.
Nu känner jag mitt fädernesland och hälsar det glatt:
Var hälsad, min sköna moder
ländernas prydnad och ära: var hälsad!

Första anblicken får en att tänka: vilken nationalism! Fullt i klass med Deutschlands Deutschland Über Alles och Du gamla du fria. Är det favorithymnen för Lega Nord och de dumnationalistiska? Capitano Bertorelli, han med alpjägarhatten längst upp på skulten och med alla plymerna vajande (i ’Allo ’Allo), valde väl denna dikt att kråma sig till? Han och Il Duce tillsammans.

Kanske det, det är inte otänkbart.

Men det är inte riktigt så enkelt. Författaren heter i själva verket Francesco Petrarca. Han levde samtidigt med vår egen Birgitta Birgersdotter, sedermera den heliga Birgitta, noga räknat åren 1304 till 1374. Dikten skrev han 1353. Hans älskade Laura – det är inte säkert om han såg henne mer än ett par, tre gånger, än mindre om han någonsin kommit nära henne – hade då varit död i fem år. Den lyxiga prästtjänst han haft var hos påven i Avignon.

Det Italien Petrarca hälsar så ivrigt fanns på hans tid bara strikt geografiskt men sannerligen inte i någon politisk mening. Halvön bestod i stället av ett otal rivaliserande småstater, ofta inte större än staden där fursten hade sitt hov – Florens, Genua, de båda Sicilierna, jag kan inte räkna dem alla. Påven satt i fransk landsflykt men längtade minst av allt till Rom, där de två sturska stormannaätter Orsini och Colonna bara väntade på att få göra livet surt för den man som ville sätta sig på Petri egen tron.

Men med sin enormt djupa klassiska bildning såg Petrarca inte på sin egen tids elände: snarare såg han tillbaka på det antika Italien, då Rom härskade över världen. Det var inte de samtida furstarnas krigslycka som gjorde Italien vördnadsvärt för Petrarca, inte de samtida poeternas och konstnärernas verk som gjorde det till musornas boning; inte heller såg han fram mot någon kommande storhetstid. Nej, det var den romerska republikens erövringar, Augustus’ Pax Romana, Ciceros vältalighet, Livius romerska historia och Vergilius Aeneid, som var föremål för Petrarcas dyrkan. Nationalism i den mening som kommit att förgifta livet för Europa sedan artonhundratalet, den nationalism som gav Mussolini och Hitler, serber och basker och IRA råg i ryggen, den lyser faktiskt helt med sin frånvaro i Petrarcas dikt.

Detta låter långsökt, luktar kanske lite yrkessjuka hos en latinprofessor. Alltså ska jag lägga till det sista indiciet.

Det språk som Petrarca, denne man som räknas som en av de allra första moderna människorna och den moderna italienskans förgrundsgestalt och skapare, valde för sin dikt var inte hans hemlands vardagsspråk italienskan. På det språket skrev han sin samling kärlekssonetter ”Il Canzoniere”. Samma språk hade ju varit ett logiskt val om nationalismen (i modern mening) varit hans ledstjärna.

Sin kärleksdikt till Italien skrev han på latin. Det internationellaste av alla internationella språk. Ett latin, dessutom, av bästa klassiska slag och på felfria hexametrar. En otrolig skillnad mot det levande och användbara men ändå knaggliga språk som Birgittas biktfäder behärskade.

Bara på en enda punkt klarade Petrarca inte av att tvätta bort inflytandet från den föraktade mellanåldern mellan antiken och hans egen tid: han har visserligen rensat sitt språk från medeltidens ordförråd och förenklade syntax men han stavar det fortfarande helt på medeltida sätt. Just detta visar, enligt min mening, hur han samtidigt lever i två epoker och i två världar.

Nu följer Petrarcas Italiendikt på dess ursprungsspråk. Efter att ha tvekat länge har jag valt att hjälpa Petrarca med stavningen: hans medeltida sätt att stava är visserligen typiskt för hans tid men det gör språket onödigt svårtillgängligt för den som inte är specialist. Dessutom kan man kanske säga, att, om han känt till antikens rättstavningsprinciper och haft möjlighet att välja, hade han valt just den stavning jag givit hans dikt!

Francisci Petrarchae Ad Italiam
Salve, cara Deo tellus sanctissima, salve!
Tellus tuta bonis, tellus metuenda superbis!
Tellus nobilibus multum generosior oris,
fertilior cunctis, terra formosior omni,
cincta mari gemino, famoso splendida monte
armorum legumque eadem veneranda sacrarum
Pieridumque domus auroque opulenta virisque,
cuius ad eximios ars et natura favores
incubuere simul mundoque dedere magistram.
Ad te nunc cupide post tempora longa revertor
incola perpetuus: tu diversoria vitae
grata dabis fessae, tu quantam pallida tandem
membra tegant prestabis humum. Te laetus ab alto
Italiam video frondentis colle Gebennae.
Nubila post tergum remanent, ferit ora serenus
spiritus et blandis assurgens motibus aer
excipit. Agnosco patriam gaudensque saluto:
Salve, pulchra parens, terrarum gloria, salve!