Ledare
Bära
varghuvudet, vara syndavarg
Du undrar kanske
varför i hela friden vi skriver om vargar i Café Crème, som utger sig
för att vara en kulturtidskrift. Visserligen skriver vi i det här numret
bland annat om varg ur ett kulturellt perspektiv, men inte bara, utan
vi publicerar även en intervju med en känd zoolog med anledning av vargsituationen
i Sverige.
Självklart
är vargen inte i sig kultur, men det är däremot människans förhållningssätt
till den. Din personliga syn på vargen är i allra högsta grad färgad av
de värderingar som du är uppvuxen med. Den är också beroende av i vilken
utsträckning du kommit att internalisera eller avfärda dessa värderingar.
Det finns människor
som är rädda för vargen. Du kanske är en av dem. Det är inte så konstigt
med tanke på all den massiva nedsvärtningskampanj som vargen varit mål
för i västerlandet under det senaste millenniet. Få djur har fått inkarnera
så mycket ondska som just vargen: den har mer eller mindre blivit en arketyp
för det otäcka och lömska. För det djävulska, för destruktiva krafter.
För det främmande, farliga och okontrollerbara.
Men vargen
är bara ett djur, och därtill ett fascinerande sådant. Fascinerande och
litet extra angeläget för oss, därför att det faktiskt påminner litet
om oss själva. Vargar är precis som vi flockdjur, de lever i ett hierarkiskt
system och är osvikligt lojala mot andra flockmedlemmar. Vargen är stamfader
till hunden, det djur som har rykte om sig att vara människans bästa vän.
Det är vargen i hunden som gör hunden till en så god vän. Dessutom tillhör
hunden och vargen faktiskt samma art. Med andra ord kan man säga att vargen
och hunden är samma djur. Enda skillnaden är att vargen är vild; hunden
är en varg som har tämjts och sedan förädlats på olika sätt.
Vargen är inte
lömsk, och den är heller inte farlig. Det är människan som är farlig,
och det vet vargen. Vargar anfaller inte människor, i stället lägger de
benen på ryggen så fort de får vittring på en människa. Självfallet kan
ingen expert garantera att en varg aldrig, under några omständigheter,
kan vara farlig för människan. Vargen är ju ett vilt djur, och vilda djur
kan vara farliga för människan. Älgar kan vara farliga och björnar är
potentiellt mycket farligare än vargen. Ändå är det ingen som verkar särskilt
rädd för älgen och få är rädda för björnen. Varför kräver vi av just vargen
att den ska vara ofarlig? Varför får vargen för så många människor inte
lov att finnas till i naturen där den hör hemma på samma villkor som till
exempel björn, lo och järv?
Givetvis spelar
även ekonomiska intressen in i opinionen mot vargen. Dels vill många jägare
inte behöva konkurrera med vargen om bytesdjuren; de vill ha ensamrätt
på dem. Dels har jägarna, under det senaste århundradet, då Sverige inte
haft varg, åtnjutit privilegiet att jaga med frispringande jakthundar.
Denna jaktmetod fungerar inte till lika stor belåtenhet nu, när vargen
är tillbaka. Jakthundar kan och blir, ibland, dödade av varg. Jägarna
vill självklart inte behöva avstå från förmånen att jaga med frispringande
hundar. Här är opinionen mot vargen så stark att det forskas för fullt
i olika metoder att skydda jakthundar på. Man håller till exempel på med
att utveckla en skyddsväst som ska tåla ett tryck på ett ton och innehålla
en illasmakande gelé som ska avskräcka vargen från att bita igen.
Men mycket
av hatet mot vargen är så intensivt och oförsonligt att det inte kan betraktas
som annat än fullkomligt irrationellt. Vargen rör upp mycket starka känslor
hos människan. Personligen tror jag att det hatet har sin förklaring i
att människan projicerar sina egna mörka, okontrollerbara och kanske destruktiva
krafter på vargen. Det är sig själv människan är rädd för, men det är
vargen som får bära hundhuvudet (det borde kanske heta varghuvudet).
Vargen har helt enkelt blivit en tacksam syndabock (det borde kanske kallas
syndavarg) för människans alla mindre vackra sidor, och för hennes
irrationella rädsla.
Enda medicinen
mot ännu rådande missuppfattningar om och fördomar mot vargen är upplysning.
Vargen möter ännu mycket motstånd på vissa håll i Sverige, och den behöver
lite hjälp på traven om den ska kunna etableras i livskraftiga stammar
i landet.
Vi hjälper
gärna till. Det är därför vi skriver om vargen i Café Crème.
|