Första sidan

Nummer 11 - 25 juni 2001

 

 
 

 

Ledare
Bära varghuvudet, vara syndavarg

Du undrar kanske varför i hela friden vi skriver om vargar i Café Crème, som utger sig för att vara en kulturtidskrift. Visserligen skriver vi i det här numret bland annat om varg ur ett kulturellt perspektiv, men inte bara, utan vi publicerar även en intervju med en känd zoolog med anledning av vargsituationen i Sverige.

Självklart är vargen inte i sig kultur, men det är däremot människans förhållningssätt till den. Din personliga syn på vargen är i allra högsta grad färgad av de värderingar som du är uppvuxen med. Den är också beroende av i vilken utsträckning du kommit att internalisera eller avfärda dessa värderingar.

Det finns människor som är rädda för vargen. Du kanske är en av dem. Det är inte så konstigt med tanke på all den massiva nedsvärtningskampanj som vargen varit mål för i västerlandet under det senaste millenniet. Få djur har fått inkarnera så mycket ondska som just vargen: den har mer eller mindre blivit en arketyp för det otäcka och lömska. För det djävulska, för destruktiva krafter. För det främmande, farliga och okontrollerbara.

Men vargen är bara ett djur, och därtill ett fascinerande sådant. Fascinerande och litet extra angeläget för oss, därför att det faktiskt påminner litet om oss själva. Vargar är precis som vi flockdjur, de lever i ett hierarkiskt system och är osvikligt lojala mot andra flockmedlemmar. Vargen är stamfader till hunden, det djur som har rykte om sig att vara människans bästa vän. Det är vargen i hunden som gör hunden till en så god vän. Dessutom tillhör hunden och vargen faktiskt samma art. Med andra ord kan man säga att vargen och hunden är samma djur. Enda skillnaden är att vargen är vild; hunden är en varg som har tämjts och sedan förädlats på olika sätt.

Vargen är inte lömsk, och den är heller inte farlig. Det är människan som är farlig, och det vet vargen. Vargar anfaller inte människor, i stället lägger de benen på ryggen så fort de får vittring på en människa. Självfallet kan ingen expert garantera att en varg aldrig, under några omständigheter, kan vara farlig för människan. Vargen är ju ett vilt djur, och vilda djur kan vara farliga för människan. Älgar kan vara farliga och björnar är potentiellt mycket farligare än vargen. Ändå är det ingen som verkar särskilt rädd för älgen och få är rädda för björnen. Varför kräver vi av just vargen att den ska vara ofarlig? Varför får vargen för så många människor inte lov att finnas till i naturen där den hör hemma på samma villkor som till exempel björn, lo och järv?

Givetvis spelar även ekonomiska intressen in i opinionen mot vargen. Dels vill många jägare inte behöva konkurrera med vargen om bytesdjuren; de vill ha ensamrätt på dem. Dels har jägarna, under det senaste århundradet, då Sverige inte haft varg, åtnjutit privilegiet att jaga med frispringande jakthundar. Denna jaktmetod fungerar inte till lika stor belåtenhet nu, när vargen är tillbaka. Jakthundar kan och blir, ibland, dödade av varg. Jägarna vill självklart inte behöva avstå från förmånen att jaga med frispringande hundar. Här är opinionen mot vargen så stark att det forskas för fullt i olika metoder att skydda jakthundar på. Man håller till exempel på med att utveckla en skyddsväst som ska tåla ett tryck på ett ton och innehålla en illasmakande gelé som ska avskräcka vargen från att bita igen.

Men mycket av hatet mot vargen är så intensivt och oförsonligt att det inte kan betraktas som annat än fullkomligt irrationellt. Vargen rör upp mycket starka känslor hos människan. Personligen tror jag att det hatet har sin förklaring i att människan projicerar sina egna mörka, okontrollerbara och kanske destruktiva krafter på vargen. Det är sig själv människan är rädd för, men det är vargen som får bära hundhuvudet (det borde kanske heta varghuvudet). Vargen har helt enkelt blivit en tacksam syndabock (det borde kanske kallas syndavarg) för människans alla mindre vackra sidor, och för hennes irrationella rädsla.

Enda medicinen mot ännu rådande missuppfattningar om och fördomar mot vargen är upplysning. Vargen möter ännu mycket motstånd på vissa håll i Sverige, och den behöver lite hjälp på traven om den ska kunna etableras i livskraftiga stammar i landet.

Vi hjälper gärna till. Det är därför vi skriver om vargen i Café Crème.

 


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème