Nummer 11 - 25 juni 2001

Rovdjuren talar
Vargdebatt på Naturhistoriska riksmuseet
Text och foto: Helena Mansén, frilansjournalist

Den uppstoppade Malmbergsvargen

Vi har läst om dem och vi har sett dem förut, vargens vänner och ickevänner. Vänner som anser att vargen har ett självklart existensberättigande precis som andra levande varelser, som har statistik på att vargen är mindre farlig än en geting och ickevänner som anser att vargen är ett hot mot deras näringsidkande, tamdjur, jakthundar och barn. Debatterna har ibland varit giftiga, hätska och oresonliga. De har ofta gällt huruvida rovdjur, främst då vargen, ska få öka i antal i vårt avlånga land eller inte. Och om vargen ska få öka, huruvida den ska få öka från nuvarande cirka åttio individer till tvåhundra eller kanske femhundra.

Den här gången hölls debatten på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Den tionde maj, en solig vårkväll. Det har ofta klagats på från vargmotståndarnas håll att alltför mycket när det gäller rovdjur bestäms från högre ort. Från skrivborden i Stockholm. Av de som inte vet något. Nu skulle debatten hållas just där, i nollåttornas revir. Och vad kan väl en nollåtta ha att säga när det gäller varg? Patetiskt lite, tycker vissa. Fast, det är klart, de kanske har sett en och annan på Skansen.

Tass, tass, över bron
Debattörerna hade knappt mer än bänkat sig i salen på Naturhistoriska. Och mörkret hade knappt mer än lagt sig över Söders gator. När Gråben med långa kliv travar över Västerbron för att finna kortaste vägen över Kungsholmen. Exceptionellt välartat tar han sig igenom stan och - innan debatten ens börjat - talar han om för alla att nollåttorna visst har anledning att prata varg och att man som varg visst kan ta sig igenom en tätort (miljonstad eller så) utan att göra en kotte förnär. Även om obekräftade rykten gjort gällande att han tagit en av Solnas vildkaniner i farten.

På Naturhistoriska riksmuseet har rovdjuren bokstavligen klivit ur sina montrar för att föra sin talan. Framför podiet står en varg, en järv, en björnunge och där ligger en lo. En rovfågel, en kungsörn, får också vara med, majestätiskt sittandes på en gren. Bakom podiet sitter debattpanelen. Den består av Anders Bjärvall, Naturvårdsverkets expert på rovdjur, Erold Coleman, polis i Uppsala, specialiserad på miljövård och jaktbrottsutredare, Ann Dahlerus, biolog och styrelseledamot i Rovdjursföreningen, Staffan Thorman, varg- och hundexpert på Naturhistoriska riksmuseet och viceordförande i Svenska Brukshundklubben, Per-Gustav Idivuoma, ordförande i Samernas Riksförbund och Assar Johansson som blivit anfallen och biten av en björn, vars kranium nu står uppställt på podiet framför honom.

Debattens ledare är Bo Fernholm, chef för forskningsavdelningen, speciellt inriktad på ryggradsdjur på Naturhistoriska riksmuseet.

Debatten kan börja
Publiken som består av kanske hundra personer ombedes vänta med frågor till senare. Först går Fernholm igenom bakgrunden om rovdjuren i Sverige och visar några diagram. Sen ställer han frågor till panelen.

Är de rovdjur som finns i Sverige farliga för människan?

Assar skruvar på sig och tittar på kraniet framför sig.

–Jo, björnar kan i vissa situationer vara farliga. Det har jag fått erfara. Det är framförallt om man kommer i närheten av deras ungar, deras mat eller om man har en hund med sig. Hunden hamnar lätt i konflikt med björnen och om då hunden springer tillbaka till husse med björnen i släptåg kan det vara farligt. Men vad gäller varg, lo och järv, så är de inte farliga.

Ingen har något att invända. Ingen förälder som är rädd att få barnen slukade, ingen läsare av skrämselartiklar från vargmotståndarnas jakttidningar. Det är ganska tyst.

–Vargen kan vara farlig för människan på så sätt att den ger sig på människans egendom,  och då utgör en fara för människan, när man inte längre kan ägna sig åt sitt näringsidkande, sitt levebröd, säger sameordförande Per-Gustav och bryter tystnaden.

Mycket mer om vargens farlighet för människan diskuteras inte. Annat än att man konstaterar att det kanske är vargens kapacitet som skrämmer. Det vill säga - om den vill skulle den lätt kunna döda en människa. Men det har nästan aldrig hänt att vilda vargar gjort det. Statistiken är försvinnande liten.

Jakthundssiffror
Nästa ämne som Fernholm låter panelen ta upp till diskussion är vargen kontra jakthundarna/jägarna. Statistiken visade att det skedde cirka 5 st vargangrepp per 20.000 jaktdagar med 614 hundar. Försäkringsbolaget AGRIA som har över 200.000 hundar försäkrade hos sig, har en statistik för åren 1994-2000 som visar att under den perioden dödades/skadades 21 hundar av varg. 15 av dem var drivande hundar, 5 spetsar och 1 övrig ras. Det är de drivande hundarna som kommer längst bort från jägaren och ofta är så koncentrerade på sin uppgift att de inte märker vargen. Vilket vargen i sitt revir troligen upplever som mycket provocerande. 9 hundar dödades/skadades av björn och de var naturligt nog alla spetsar, eftersom det är Jämthundar, Gråhundar och Karelska Björnhundar (spetsraser) som används vid den sortens jakt. 18 hundar dödades/skadades av lo, varav 8 drivande, 8 spetsar och 2 av övriga raser.

I statistiken fanns också 125 hundar som fallit offer för jägarnas egna kulor. Vilka raser de tillhörde framgick inte.

Statistiken visade också att de hundar som föll offer för rovdjur till övervägande del hörde hemma i Stockholm. Teorin som lades fram var att det är hundar som är ovana att jaga i stora skogar och inte heller är uppmärksamma på rovdjur.

Vargpopulationen
Vidare talade man om de genetiska förutsättningarna/problemen som kan förekomma med en för liten vargpopulation. Att vargen måste ha förutsättningar att kunna invandra från Finland och Ryssland.

–Tvåhundra vargar i ett så stort land som Sverige är otroligt lite, menar Ann Dahlerus. Tänk om vi hade tvåhundra älgar i Sverige. Hur futtigt skulle inte det vara.

Erold Coleman bekräftar sedan att tjuvjaktsproblematiken är mycket svår att hantera. Samt att det är mycket svårt för en invandrande varg att ostört - läs riskfritt - passera övre Norrland.

Debatten kommer sen till största delen att handla om vargen kontra samerna. Där finns ett stort motstånd.

–Det är sant att rennäringen har cirka 40% av Sveriges yta, medger Per-Gustav. Men vi anser att vargen kan hålla till på de övriga 60%. Vi samer måste ju kämpa oss fram med de andra rovdjuren, lo, järv och björn.

På frågan om vad samerna gör för att förebygga rovdjursangrepp på sina renar, kan Per-Gustav inte specificera en enda åtgärd.

–Det varierar oerhört från sameby till sameby och vilka förutsättningar som finns i omgivningen.

Sen pratades det skyddsjakt och paragraf 28. Rätten till att försvara sina djur vid ett rovdjursangrepp. Vargen lyder ännu inte under denna paragraf.

Herdehundar för att stoppa vargen?
Det mesta i debatten har vi hört förut. Men en ny kontroversiell sak nämndes. Det var den att i Östeuropa använder man sig av stora herde-/ vakthundar, speciellt framavlade för att jaga bort varg. Dessa hundar växer upp med fårflocken som den ska vakta och präglas på denna. Hundarna är större än en varg, mycket modiga, rentav farliga och effektiva i sitt arbete. Raser som nämns är bl. a. Estrela Mountain Dog, Mastiff, Maremma och Komondor. Man har infört de här hundraserna både i USA och Norge för nämnda syfte. Med förbluffande goda resultat. Något för samerna och rennäringen?

–Det skulle aldrig fungera. Per-Gustav vill inte ens fundera på saken.

Publiken fick slutligen ställa frågor och var inte sena att ta tillfället i akt. Där fanns representanter från båda sidor. Vänner och ickevänner. När publiken tog till orda riskerade sakligheten att ge vika lite, men Bo Fernholm dirigerade det hela med den äran.

Inte sista ordet
Debatten på Naturhistoriska riksmuseet gick mot sitt slut. Gråben travar vidare. Rakaste och genaste vägen genom stan tar han. Hittar vägen bättre än stockholmarna själva. Han vet vart han ska. Målmedvetet och oförtrutet travar han vidare. Tätt eskorterad av välvilliga poliser, viltspårare och scoopjagande journalister. Lätt stressad men ändå med kompassen exakt inställd. Förbi Solna, Thulevägen fram, Ursvik nästa och ut mot Järvafältets strövområden. Där är han nästan som hemma. Där har han i alla fall haft några kompisar som sprungit förut. Och därifrån är det inte långt till de stora skogarna.

Gråben har sagt sitt för den här gången. Men han kommer tillbaka. Var så säker.