Nummer 11 - 25 juni 2001
"En
varg ska uppsluka solen"
Av Måna
Berger
I sömnen en ton
på gränsen till det förnimbara:
månskenet
som häller ut silvermönster på mitt golv
Gardinen fladdrar
ett vinddrag
ett ljudlöst språng
så står hon i rummet gulögd
raggig tungan ångande röd
klor mot golvtiljorna
- Vem är du?
- Jag är du.
Björnar är snälla, lufsar omkring och är filosofiska. Lodjur är stora kissekatter med tofsar på öronen och järv finns väl bara i Lappland. Men vargen! Den är farlig den. Ondskefull och mordisk och lysten stryker den kring knutarna och bara väntar på att glupskt få slita dig eller dina husdjur i stycken; det vet väl alla människor? Skulle du våga släppa ut ditt barn på egen hand i en skog där det finns varg, skulle du det? Kan du garantera att inte vargarna dödar människor, kan du det?
Sedan den trakt jag bor i begåvats med en vild och fri vargflock har jag med stigande häpnad lyssnat till alla slags reaktioner. Som "vargförespråkare" råkar jag ibland i situationer där jag finner mig spela rollen av någon sorts försvarsadvokat för vargen, och då ber jag inom mig en from bön att de arma djuren inte ska ta sig för något av det som jag just påstått att de absolut inte gör. För vem kan egentligen garantera att ett vilt djur aldrig, inte under några omständigheter är farligt? Vem kan ställa sådana garantier för tama djur - eller för den delen för oss människor? Varför kräver vi då total ofarlighet av vargen? På grund av dess urgamla rykte som ärkefiende, antar jag. Men vad är det egentligen vi vet om den grå bland de "fyra stora" i vårt land och vilka myter har vi insupit med modersmjölken och omedvetet godtagit? Och hur påverkar det oss i vårt möte med det verkliga, livslevande djuret?För det första: namn som den grå eller gråben, med flera är noanamn, vilka används om företeelser som är fruktade och därför tabu, såsom till exempel djävulen, eller elden. Den onde sa man. Min farmor som var född på artonhundratalet använde ordet varmen när hon talade om elden. Man trodde att blotta nämnandet vid namn kunde framkalla och släppa lös faran. Det antyder en del om den fruktan och respekt som äldre tiders folk kände för vargen.
I den fornnordiska Eddan heter det att "en varg ska uppsluka solen". Den ansågs ibland i nordisk och germansk mytologi vara en segerbringare; Odens riddjur, men även en ondskans symbol i gestalt av Fenrisulven, odjuret som fjättrats av asarna och som skulle slippa lös när Ragnarök stundade. Kristendomen å sin sida såg vargen som "ondskan, djävulen, de nackstyva (eftersom vargen troddes vara oförmögen att röra på halsen), grymhet, list, kätteri". Sammanblandningen med djävulen kan för övrigt ha en språklig grund; det grekiska ordet för varg, lukos påminner om ordet för ljus, leukos, och de latinska orden lupus och lucis bäddar för associationen med Lucifer, ljusbringaren. Varulvstron var ett annat djävulskt fenomen som florerade under medeltiden och inte minst under inkvisitionen, då den underblåstes av katolska kyrkan, i syfte att dämpa social och politisk oro och upprätthålla kontroll över folket genom att då och då utpeka och låta döda en "varulv".
Men det finns flera, mer näraliggande myter och sagor om farliga vargar. Selma Lagerlöf beskrev målande i "Gösta Berlings saga" hur vargflocken attackerade och jagade den hästdragna släden; en skildring som var nog så dramatisk. Och Lilla Rödluvans möte med vargen känner alla till. (Skulle du våga släppa ut din mormor på egen hand i en skog där det finns varg, skulle du det?) I folksagans skepnad, med dess dubbelbottnade och tvetydiga undertoner har vargen även tilldelats en roll som symbol för det vilda, otyglade sexuella begäret som ville uppsluka den naiva och oskyldiga Rödluvan (och hennes förmodligen inte fullt lika oskyldiga mormor). Som tur är fanns en rejäl skogshuggare till hands, men hans sätt att lösa problemet har jag aldrig hört någon freudiansk tolkning av. Vargen gick det hur som helst illa för, och alla barn kunde dra den sedelärande slutsatsen att det var rätt åt honom.
En annan varg som det alltid slutade illa för var Zeke Varg i Disneyserien "Stora stygga vargen". Det var rätt åt honom också, för detta hände sig i femtiotalets USA med den där och då rådande moralen och politiken. Vi som var barn slukade serietidningarna okritiskt och svalde värderingarna utan att märka bismaken. Zekes dräglande käftar glömmer jag aldrig och inte de fåniga små grisarna med deras käcka mössor heller. Tänka sig, förresten, att Zeke var en släkting till Janne Långben, hö hö...
Det leder mig osökt över till en annan teori. Jag tror att vargen i egenskap av stamfader till tamhunden, människans trofaste vän och följeslagare, väcker en mycket djupt liggande skräck i oss, den existentiella fruktan för den andre, den som är lik men ändå inte lik det välbekanta och trygga. I mötet med den vilda vargen rivs slöjan itu. Den vi trott oss ha tuktat, dresserat, förändrat genom avel och kunnat påräkna underdånig tillgivenhet av, finns kvar därute, vild och okuvad. De liknar varann intill förväxling, men när vi ser dem i ögonen viker inte vargen undan. Han möter vår blick och årtusenden av civilisation är som bortblåsta, har aldrig hänt, aldrig existerat. Han ser rakt ner i vår egen vilda själ. I det mötet föds vår individuella känslomässiga reaktion på djuret varg, vårt svar, vare sig det nu består i en igenkännandets vilda glädje och frihetslängtan eller en förlamande fruktan.
Jag drömmer om vidderna
dina tassar rycker i sömnen
Jag drömmer om jakten
du gnyr och nafsar efter den flyende drömmen
Jag sover i huset i skogsbrynet
du sover i trampat gräs under täta grenar
Doftspår i vinden
en barrskogsremsa förenar oss.
Källor:
Barry Holstun Lopez: Of Wolves and Men
J.C. Cooper: Symboler. En uppslagsbok