Nummer 11 - 25 juni 2001

Vargjakt från helikopter
Av Måna Berger

Egentligen letade jag efter en annan bok. Men längst inne i en hylla hittade jag en utrangerad biblioteksbok, ett fynd från någon biblioteksnatt för åratal sedan, dammig och bortglömd. Det var Marina Vladys "En kärlekssaga, eller berättelsen om Vladimir Vysotskij, människan, poeten, skådespelaren". Naturligtvis började jag läsa och glömde mitt ursprungliga ärende. Och där i boken fann jag texten "Vargjakt från helikopter" - en dikt från 1978 som utgör en uppföljning till hans sång "Vargjakten", vilken en gång ledde till att en hel föreställning förbjöds på Tagankateatern i Moskva, där Vysotskij var verksam.

"Vargjakten" var politiskt sprängstoff: "ett enda långt skri av skräck och raseri" skriver Marina Vlady, men den utmynnade också i ett hopp om frihet - vilket kanske var det mest förbjudna. I Sverige gjorde Fria Pro en tolkning av den.  Jag har nyligen förgäves sökt efter skivan, så det kändes som ett märkligt och meningsfullt sammanträffande när boken i min hand föll upp och jag läste texten som börjar Som en rakkniv mot ögat var gryningens ljus... Där beskriver vargen hur helikoptrarna lyfter likt trollsländor från flodstranden och hur det sällsamma nöjet tar sin början.

"Vargjakt från helikopter" är inspirerad av en TV-dokumentär om  hur en hel vargflock i Sibirien slaktas. Marina Vlady såg programmet, blev skakad och berättade om det på telefon för Vysotskij. Han skrev dikten samma natt, en ohyggligt stark text, som är påtagligt aktuell i dessa dagar. Politisk allegori, ja, men mer än så.  Det var säkert ingen slump att den självförbrännande, intensivt levande och utlevande Vladimir Vysotskij kunde identifiera sig med de till utrotning dömda vargarna.

Mot oss vargar har livet ej någonsin lett,
nej, vår kärlek till det ej besvarats.
Men hos döden är leendet fagert och brett,
och dess tänder är starka och friska.

Själv levde han ständigt på randen och besvarade trotsigt dödens leende, men dikten andas också en kärlek till friheten, till ett sätt att leva som är värt att dö för. Den friheten existerade inte i Vysotskijs sovjetiska samhälle. (Värderar vi den fortfarande här?) Frihet...

Mer än något annat djur i naturen representerar vargarna det fria vilda, samtidigt som de liknar oss i många avseenden i sitt sociala liv. Med en viktig skillnad; vargar har aldrig gått samman för att utrota människan, inte heller har de förstört sin livsmiljö eller rubbat det ekologiska systemet. De är våra bröder - och fienden vi av hävd älskar att hata. Vysotskij beskriver i dikten hur de överrumplade och av skräck förlamade vargarna undrar om det är ett gudomligt straff som drabbar dem eller om det är slutet på världen, när kulkärvarna sveper in över flocken.

I ett skyfall av bly blev vi sköljda av blod.
Resignerat vi insåg: - Vi undkommer ej!
Våra brinnande bukar snart tinade snön.
Detta blodbad var inte av gudomen sänt.
Det var mänskan, som fällde i flykten vår stam!

Varför....

Vad Vysotskij skildrar i dikten från 1978 läser vi om i dagstidningen, det hände nyligen, i Norge, och många önskar se det hända även här. Varför detta oresonliga hat blossar upp mot ett vilt djur, dessutom ett djur som hör till den ursprungliga faunan och fanns här före oss, kan man fråga sig. Det är människan som är blodtörstig, inte djuret. Fruktan och okunnighet är en ingrediens, naturligtvis. Seklers vidskepelse stiger till ytan, sagor och myter som folk knappt minns att de hört ligger och slumrar tätt under förnuftets fernissa, och: här skapas äntligen ett hot som det är lovligt att angripa, när oron över alla tänkbara och otänkbara faror i världen är för stor för att ens formulera. Vidare är det förmodligen på somliga håll fråga om ett primitivt revirhävdande, lätt camouflerat till den påstått gudagivna rätten att tukta och råda över naturen. Vargarna svarar:

Ni förgäves vill mäta er, hundar, med oss -
i jämn kamp drar ni kortaste strået.
Vi är vargar, och härligt det vargliv vi fått.
Ni är hundar, och som sådana dör ni.
Låt oss le mot vår fiende varglikt och bitskt
så att osanna rykten förstummas.
Men - på snön, tatuerad med blod, skrivs den ner
vår prognos: vargar finns inte mera!

Vargar finns inte mera...

När jag för några år sedan för första gången såg vargspår i snön här i trakten där jag bor, tyckte jag att skogen med ens blivit besjälad. Markerna hade förändrats. Den som så länge varit försvunnen hade återvänt. Skogen var komplett igen, med ett helt och fullödigt kretslopp, som det ska vara. Jag känner ingen rädsla när jag går samma stigar som jag alltid har gjort, men jag känner närmast förtvivlan när jag lyssnar till de värsta avarterna av varghatare. Definitivt när jag läser om vargjakt från helikopter och ser bilder av de slaktade djuren. I Vysotskijs text drar den ensamma vargen på sig elden för att de andra ska hinna fly till skogs och rädda ungarna. Vargar som flyr i skogen är inte lika lätta måltavlor för skyttarna. Det här är inget romantiskt påhitt av en drogad poet utan ett beteende som förekommer och iakttagits. Vargar är svårjagade, intelligenta och obrottsligt lojala mot flocken. Till sist är hon ensam kvar, omringad, men inte besegrad. Om hon också ska dö snart är hon ännu vid liv. Och en spillra av flocken lever, i frihet.

Och jag ler mot vår fiende varglikt och bitskt,
mina ruttnande rovtänder blottar.
Och på snön, tatuerad med blod, smälter bort
vår prognos: vargar finns inte mera!

Vladimir Vysotskijs dikt är en påminnelse om att människan aldrig kan förklara krig mot naturen och tro att hon ska vinna. Vi kan inte ställa oss utanför kretsloppet. Det finns bara en jord och på den råder samma villkor för alla. Vi kan tukta och styra och reglera bäst vi vill, men risken finns att vi en dag sitter där i en välorganiserad mardröm och långsamt kvävs av våra egna gifter. Vi kan skjuta vargen. Men det är inte vargen som är fienden.