Jaktens själ
Funderingar i älgjaktstider kring jakt
i det historiska perspektivet
Av Måna Berger

Jaktens själ, löd titeln på en TV-dokumentär för några år sedan. Jag minns inte längre om själen lät sig fångas, eller ens beskrivas och det är naturligtvis förmätet av mig att försöka formulera något i den vägen; jag är inte jägare, en samlare möjligen. En och annan aborrpinnes liv har jag väl på mitt samvete, då som förevändning för att sitta i en eka på någon skogsjö och meditera i ena änden av ett metspö. Därifrån är steget långt till jägarens näst intill symbios med det vilda. Men det är en bra titel, och jag lever bland jägare, lyssnar på dem, diskuterar med dem, är hemmastadd i resonemangen.

Jag läser ibland jaktskildringar. Det ges ut en del sådana böcker årligen, även om de oftast förbigås med tystnad på kultursidorna. Och visst skymtar jag något sådant som jaktens själ bland boksidorna. Med mitt hjärteblod kan jag skriva under på vissa naturskildringar. Jag är helt införstådd med tjusningen hos orrspelet en tidig vårvintermorgon, liksom med ilningen av lycka och vördnad inför plötsliga möten med det vilda. Där har jag egna upplevelser att referera till. Det finns också hos jaktboksförfattarna en värdefull samlad kunskap om och insikt i ekologiska samband som förtjänar stor aktning. Däremot skummar jag igenom ändlösa skildringar på stelbent prosa av hur taxen drev, sida upp och sida ner. För att njuta av det måste man nog vara en Mycket Inbiten Jägare. Lite ställd blir jag inför kategoriska påståenden att jaktens själ är driften att döda. Där tycker jag mig skönja en machomännens motsvarighet till kvinnlig livmodermystik. Livet på jorden förutsätter dödande, men samspelet mellan jägare och bytesdjur är så oerhört komplicerat och bygger på en så finstämd balans att jag tycker påståendet är snävt. Tvärtom existerar det åtskilliga arkeologiska bevis på sedvänjor som har sitt ursprung i aktning för det fällda bytet, i tacksamhet för att djuret skänkte sitt kött och sin päls till människorna. I Lappland kan man till exempel än i dag finna björngravar, som talar om att björnen visades samma vördnad som man känner till att Nordamerikas urbefolkning visat dödade vargar. Benen har omsorgsfullt samlats ihop och lagts anatomiskt riktigt på plats, för att inte den dräpta björnens hämnd skulle drabba folket.

Under den tidiga stenåldern, då människan levde i kringvandrande flockar och livnärde sig av vad skog och vatten gav, omgavs jakten av kraftfulla ritualer. Förmodligen tjänade de såväl till att svetsa samman stammen som att ha en stärkande och upplyftande inverkan på jägarna. Riter och seder har i alla kulturer utformats för att fylla en bestämd funktion och utarbetats under långa tidsrymder. Det ligger åtskillig genuin visdom däri. Stenåldersmänniskan levde helt på naturens villkor, lika utlämnad åt väder och vindar, hunger och rovdjur som sina bytesdjur. Hon måste anpassa sig därefter eller gå under. Att döda ett stort djur gav rikligt med mat åt alla och värmande hudar, men det krävde också flera jägares medverkan och samspel. Man kan jämföra med hur vargarna jagar i flock. Det fanns heller inte så effektiva vapen. Människor är i sig själva sårbara varelser i avsaknad av både klor och huggtänder. Ett av de säkraste sätten att fälla ett stort byte var då att driva djuren utför ett stup, eller ner i ett vattendrag, där villebrådet blev försvarslöst. Det gick åt många djur vid sådan jakt, men även jägaren levde farligt. Det var långt ifrån säkert att alla återvände från jakten, och i det perspektivet får hällristningar och grottmålningar med jaktscener en mer än blott estetisk innebörd. Min gissning är att avbildandet kunde ha varit ett sätt att göra dramatiken greppbar och att bearbeta de traumatiska händelserna, alternativt dokumentera och framhäva traditionens kraft. Som tidig bildterapi ungefär? Man avbildade det mest centrala i livet. Och det man avbildat har man skaffat sig en sorts makt över, det blir hanterligt. Det finns förstås, ska tilläggas, mer prosaiska uttolkare som hävdar att hällristningarna är exakta styckningssceman för älg, och med den kännedom jag har om jägares praktiska sinnelag är jag böjd att hålla även det för troligt.

Skillnaderna borde vara ganska stora mot i dag, när varmt klädda, välnärda älgjägare med högeffektiva skjutvapen sitter trygga på sina pass. Men det är slående hur mycket som ändå överlevt in i vår tid, i form av avbildningar, fasta ritualer — om än inte av magisk-religiös betydelse — och socialt regelverk. I Sverige har vi kanske ett ganska avspänt förhållande till jakten, men gå bara till Tyskland och se; där förekommer ritualer! Ofta är de också förbehållna männens värld, vilket jag finner aningen komiskt. Bland så gott som alla större köttätande djur är honan, av rent praktiska skäl och utan vidare ceremonier, den effektivaste jägaren. Något som nutida, mer jämställda jaktlag också fått erfara ibland.

Jaktens själ existerar. Den har vandrat genom släktet från urtidsvaggan och alltfort. Genom att jaga och överlista bytesdjuren utvecklade Cro-Magnonmänniskan sitt förstånd. John F Reiger skriver i ”Stora boken om jakt”: ”Numera hävdar vissa vetenskapsmän att människans väg mot undergången inleddes när hon blev jordbrukare, och att hon då inte bara förlorade mycket i andligt hänseende utan också påbörjade sitt krig mot miljön på allvar.” Jag ville tillägga att det även var då som människans krig mot människan inleddes på allvar. När den nomadiserande tillvaron övergavs för det tryggare, men också mer ofria livet som bofast odlare och kreatursuppfödare, blev det aktuellt att skydda egendom mot rövare och konkurrerande stammar, ett problem som inte varit överskuggande för de kringvandrande grupperna. Där någonstans föreställer jag mig att de som tidigare blivit jägare, de starkaste, snabbaste och mest oförvägna unga männen — eller kvinnorna — övergick till att vara krigare. Men det var också början till civilisationen, till samhällsbyggande och stadfästa religioner, skrivna lagar och rättsväsende. Frukten från Kunskapens träd, frågar jag mig — var den möjligen ett vetekorn?

Jakten genomgick också en förändring. De vilda djuren blev konkurrenter om grödan och den inhägnade boskapen; från att ha varit rituellt tillbedda villebråd blev de föremål för konsekvent utrotning. Jaktens villkor förändrades när människans resurser och vapenarsenal utökades. Nöjesjakten utvecklades, de besuttnas nöje. Jag tar här ett raskt språng genom historien för att inte bli långrandig, annars skulle jag gärna uppehålla mig vid assyriernas lejonjakt med spjut eller pil och båge från hästdragna vagnar; i jämförelse med golfsporten en inte helt ofarlig sysselsättning som överklassnöje betraktad. Den medeltida falkenerarjakten ville jag också gärna dröja vid, likaså den gamla, så sent som under 1900-talet återupplivade — livsfarliga — traditionen att jaga vildsvin med spjut eller kort svärd. Sätten är många, symbolvärdena fler. Men jaktens själ vandrar vidare och den spanske filosofen José Ortega y Gasset har uttryckt det så här i sin bok Jaktmeditationer: ”Andra levande varelser helt enkelt lever. Människan, å andra sidan, kan inte välja att bara leva; hon måste hänge sig åt att leva.” Samme författare hävdar också att jägaren mer än andra är ”den vakna människan, ty endast jägaren, som efterbildar det vilda djurets vaksamhet, ser allt”.

Åter till den svenske genomsnittsjägaren, en medelålders man i Helly Hansen-tröja och Goretex-kängor, en familjefar med begynnande flint, en karl som spar sista semesterveckan till mitten av oktober för att jaga älg. Föga romantisk ser han ut. Hur placera in honom i ledet av historiska förfäder? Just nu sitter han på sitt pass, med ryggsäck och kommunikationsradio, i ur och skur. Och visst finns den hos honom, driften att döda. I ett visst givet läge är den total och behärskar jägarens hela väsen. Men det är samme jägare som vid ett annat tillfälle stupar fram i meterdjup snö och trotsar alla makter för att vinterutfordra svältande rådjur. Handlade det bara om dödandet skulle han kunna roa sig med att skära halsen av ett sådant medtaget djur. Men så enkelt är det inte — såvida inte jägaren själv håller på att svälta ihjäl, men det är en annan historia. Jägaren är också viltvårdare, varmed följer hans rätt att skatta sitt revir på överskottet, inom överenskomna ramar. Bytet ska vara starkt, glänsande, vältrimmat och i god kondition. Jägaren ska känna aktning för det vilt han nedlägger. Då är det jakt, god kamp. De hederliga jägarna är nog också de hederligaste djurvännerna, hävdar jag. Verkligt hederliga jägare tillerkänner också vargen plats i det ekologiska kretsloppet och visar tillbörlig aktning för konkurrenten.

Goda jakthistorier ska gnistra av rimfrost och ånga av rött blod. De ska vara spänstiga som unga stövare, stå i samklang med såväl jägarfolkens historia som markens myller av liv, vara som fristående utsnitt ur den hederligaste grenen av mänsklig verksamhet på denna jord. Just så tycker jag det är. Så länge människan var jägare och samlare levde hon på samma villkor som allt annat levande.

Jaktens själ, till sist; den uppenbarar sig ljudlöst ur morgondiset, när stortjuren med skovelhornen i majestätiskt gungande trav korsar myren, mot bakgrund av färgglödande blandskog.