ÅRGÅNG 3 NUMMER 6 — 21 OKTOBER 2002 | |||||
CAFÉ
CRÈME I DECEMBER |
Malinesisk
rootsmusik som värmer
Salif Keita har gjort det igen, ett album som är ett måste för alla som gillar afrikansk musik. Fast den här gången handlar det inte om väloljad dansmusik utan om ett akustiskt musicerande som söker de malinesiska rötterna. Med sitt senaste album, Moffou, har Salif Keita bytt ut den högteknologiska dansmusiken från tidigare album till ett mer jordnära, akustiskt musicerande. Det är ett återvändande till de inhemska malinesiska rötterna. I stället för medryckande afrofunkig dansmusik med blås möter oss en luftigt bakåtlutad musik. Akustiska gitarrer, slagverk och Salif Keitas klara, nasala stämma står i förgrunden. På flera av spåren är Salif Keita helt ensam med sin röst och sin gitarr. Att Cesaria Evora dyker upp som gästartist på det första spåret visar lite vilka intentioner Salif Keita och producenten Kante Manfila haft med Moffou. Samme Kante Manfila som var med i bandet Les Ambassadeurs, där Salif Keita fick sitt internationella genombrott på 70-talet. Nu är de alltså återförenade. Precis som Cesaria Evora gör i sin musik, låter sitt lands (Cap Verdes) olika musikaliska traditioner sammanstråla, gör Salif Keita på Moffou. Och precis som hos Evora är det sångerna och rösten som står i centrum. Övriga instrument finns där för att förstärka och understödja. Alltså ett slags afrikansk singer-songwritertradition. Det innebär förstås att slagverket får stor plats. För även om afrikanerna knappast har rytmen i blodet mer än andra så ingår rytmerna i kulturen. Salif Keita har länge varit en av de största stjärnorna
på den afrikanska pophimmeln. Flera av hans tidigare album är riktiga
milstolpar, till exempel Soro och Amen. Med Moffou har Salif Keita skapat
ännu en milstolpe, något som knappast hade varit möjligt om
han inte förnyat sig. Fast, som sagt, en förnyelse som innebär
ett återgående till rötterna. Rekommenderas! |
||||
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
|||||
|