ÅRGÅNG 3 NUMMER 6 — 21 OKTOBER 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I DECEMBER

A R T I K L A R
Naturvårdens allt-i-allo
"Det finns alltid något att vara arg på"
Här får berättelserna en röst
Välkommen till din framtid, Stockholm!
En glimt av paradiset
Björnben nytt hopp i kampen...
Vassa gafflar och heta knivar
Blev Ismannen dödad under en strid?
Tankar kring julevangeliet
Chanukka under julgranen
Timmarna: ett försvar för dataspelet
Kort rapport från Bali
Förlorad

R E C E N S I O N E R
Fullt sjå med ostyriga älgbrorsor
Träffande om elvaårig tjej
Inspirerande om mobbning
Seg historia om blyg kille
En något överambitiös samling
Fränt om livet i storstaden
Kärlek, konkurrens och andra krafter
"Trasfröken på Villagatan"
Ensamhet mitt i familjens hägn
En bildningsresa genom Europa
Sidor av inspiration och skönhet
Julklappar till älskare av barockmusik

I N T R Y C K
Jag är din vän

L Y R I K
Ravin

P R O S A
Mona-Lisa

Malinesisk rootsmusik som värmer
Av Andreas Potratz Lagercrantz

MUSIK
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Moffou
Salif Keita
Universal Records

Salif Keita har gjort det igen, ett album som är ett måste för alla som gillar afrikansk musik. Fast den här gången handlar det inte om väloljad dansmusik utan om ett akustiskt musicerande som söker de malinesiska rötterna.

Med sitt senaste album, Moffou, har Salif Keita bytt ut den högteknologiska dansmusiken från tidigare album till ett mer jordnära, akustiskt musicerande. Det är ett återvändande till de inhemska malinesiska rötterna. I stället för medryckande afrofunkig dansmusik med blås möter oss en luftigt bakåtlutad musik. Akustiska gitarrer, slagverk och Salif Keitas klara, nasala stämma står i förgrunden. På flera av spåren är Salif Keita helt ensam med sin röst och sin gitarr.

Att Cesaria Evora dyker upp som gästartist på det första spåret visar lite vilka intentioner Salif Keita och producenten Kante Manfila haft med Moffou. Samme Kante Manfila som var med i bandet Les Ambassadeurs, där Salif Keita fick sitt internationella genombrott på 70-talet. Nu är de alltså återförenade. Precis som Cesaria Evora gör i sin musik, låter sitt lands (Cap Verdes) olika musikaliska traditioner sammanstråla, gör Salif Keita på Moffou. Och precis som hos Evora är det sångerna och rösten som står i centrum. Övriga instrument finns där för att förstärka och understödja. Alltså ett slags afrikansk singer-songwritertradition. Det innebär förstås att slagverket får stor plats. För även om afrikanerna knappast har rytmen i blodet mer än andra så ingår rytmerna i kulturen.

Salif Keita har länge varit en av de största stjärnorna på den afrikanska pophimmeln. Flera av hans tidigare album är riktiga milstolpar, till exempel Soro och Amen. Med Moffou har Salif Keita skapat ännu en milstolpe, något som knappast hade varit möjligt om han inte förnyat sig. Fast, som sagt, en förnyelse som innebär ett återgående till rötterna.

Till största delen är Moffou ett framför-lägerelden- eller ett mitt-i-natten-efter-festen-album. Eller helt enkelt en platta att ligga och småle till i soffan. Men det finns även några mer dansanta nummer. Till exempel skivans tredje spår, Madan, där en typiskt afrikanskt ettrig gitarrfigur inleder, därpå kör och så drar hela bandet igång ett svettigt sväng. Fast till största delen är det ett lugn över skivans spår.

Rekommenderas!

 

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat