Prosa
Sommaren låg som ett oändligt fält bakom henne
Av Måna Berger

Sommaren utbredde sig bakom henne som ett gyllene, förtrollat skimmer över ängar och hagar. ”Ray Bradbury-sommaren” tänkte hon, för det var något overkligt med denna värme, långt in i september. Den gjorde henne lätt disig i hjärnan, på ett lojt, sensuellt sätt. Framför henne låg insjön. Vattnet krusades av en lätt bris och solglittret dansade. Inte en människa syntes i landskapet, mer än hon. Bortom dungen av alar strövade hästflocken på bete, svepte bort flugor med svischande svansar, till synes loja även de. Hon hängde upp ryggsäcken på en gren i tallen och klev ur sandaler och shorts, drog linnet över huvudet. Gick sakta ut i vattnet. Tid och rum tycktes inneslutna i en kupa av ljus. Stunden var evighet.
Vattnet smög sig svalt omkring hennes ben, mage, bröst; hon gick långsamt, för att med alla sinnen uppleva varje sensation. Kylan mot solvarm hud framlockade en lätt rysning.

Doft av insjö. Solreflexernas lek över vattenytan, guldstrimmorna och de bruna skuggorna på bottnen, stimmen av små fiskar som pilade förbi. Sakta, sakta sänkte hon sig, och lät sig bäras, lät sig bli tyngdlös och fri och ovanför henne var bara den blå himlen utan slut. Kroppen njöt av sin egen styrka. Kroppen var lycklig och tillitsfull i sjöns omfamning. Hon simmade rakt ut solblänket och vågkruset så som en gång för en evighet sedan hennes barnakropp erövrat samma frihet; så som hennes ungflickskropp, också för mycket länge sedan, återvänt att uppleva den igen. De var alla i hennes kraftfulla simtag, alla åldrarna, alla somrarna.

Efteråt bredde hon ut handduken i det redan gulnande gräset, över bruna torra löv från björkarna, och sträckte ut sig i solen. Vinden smekte hennes hud och bröstvårtorna styvnade av dess beröring. En gräshoppa filade någonstans i rymden, en trollslända landade med prasslande älvovingar och vassa små fötter på hennes arm och hon berättade för den att den haft en rent otrolig tur med vädret. Sedan vände hon sig på mage, rullade en cigarrett och rökte den med välbehag, stödd på armbågarna. Tänkte på kärlek. Tänkte på livets godhet och log. En kastanjebrun unghäst satte fart i galopp genom hagen, driven av något plötsligt infall, rusade fram i strandkanten. Den kastade med huvudet och gnäggade högt. Vatten flög i kaskader av kristallstänk kring hovarna. De andra hästarna följde exemplet och marken dånade under tunga hovtramp.

Hon suckade och sträckte på sig, sträckte och tänjde sina lemmar lättjefullt i solvärmen. Ett gulnat löv singlade ner från björkens grenar ovanför hennes huvud. Hela livet låg som ett oändligt, gyllene fält bakom henne, tonade ut i ett förtrollat skimmer över ängar och hagar. Framför henne låg barndomens badsjö, sommarlovsparadiset med vassruggar och abborrgrund och djupgröna alar i strandskuggan.

Ögonblicket: en fjäril inkapslad i bärnsten.