Stilla
vatten
Manus och regi: Lars Norén
Scen: Judiska teatern
Scenografi: Charles Koroly
I rollerna: Etienne Glaser, Stefan Sauk, Bengt CW Carlsson, Eva Millberg,
Annika Hallin, Charlotta Larsson och Per Burell
”Den
här pjäsen är ju bara fragment, som om den vore
sönderklippt”, säger i programbladet Lars Norén
i samtal med Pia Forsgren, chef för Judiska teatern i Stockholm,
dit Norén alltså förlagt premiären på sin
”Stilla vatten” — en av flera pjäser skrivna under
senare år med döden som sammanbindande tema.
Föreställningen utspelas i ett ingenmansland — i en egenartad
svävning mellan liv och död. Ena stunden är pjäsens
glammande middagssällskap högst samtida, högst levande;
i nästa stund får man känslan av att de medverkande redan
avlidit och nu träffas för att pussla samman minnesfragment
och rekapitulera en jordisk tillvaro som redan tagit slut. Det är
som om dessa människor vore levande i döden — eller döda
mitt i livet.
Och vem är den objudne gästen, den askgrå Jonas? Är
han med sin mörka silhuett i periferin måhända att betrakta
som en kall fläkt från dödsriket? Är han inkarnationen
av de andras dödsmedvetande?
”Stilla vatten”, med urpremiär i Berlin häromåret,
genomsyras av en plågsam insikt om livets flyktighet men också,
inte minst, av en identitetsproblematik, som länge funnits i Noréns
dramatik men här ställs på sin spets. Våra identiteter
framstår i ”Stilla vatten” som lika tillfälliga
boningar som våra kroppar. ”Är det jag som heter Jonas?”
frågar pjäsens Jonas.
De sju personerna — ett tvärsnitt ur en intellektuell, välbärgad
medelklass — ältar olika slags förluster. Förlust
av kärlek, förlust av lycka, förlust av ungdom, förlust
av släktingar som dött. Flera av pjäsens personer är
av judisk börd och lever - efter Auschwitz — med förhöjd
insikt om utsatthet.
Lars Norén regisserar själv sitt manus och gestaltar skeendet
på en nästan tom scen, där fondens bokhyllor lika gärna
kan betraktas som ett krematorium. Vattenglas syns sida vid sida med urnor:
liv intill död…
Precis som när Norén iscensatte sin November på Det
norske teatret härom året dominerar en uppbruten, stiliserad
form — en renodling som passar väl samman med en text som mindre
ägnar sig åt gestaltning i vanlig mening utan snarare förvandlats
till ett slags undersökande av inte bara teaterns gränser —
utan också av språkets: i vad mån är språklig
kommunikation alls möjlig?
Samtalet mellan de medelålders paren har en biton
av avvaktan: å ena sidan lust att meddela sig med de andra; å
andra sidan en tendens att sluta sig och i stället hänge sig
åt ett ytligt konverserande. Konversationen fladdrar norénskt
mellan trivialiteter och fundamentala spörsmål. Alla dessa
brottstycken bildar en fresk som av livet självt: vardagliga små
bitar som tillsammans bildar något större. Allvaret blir hängande
i luften; samtalen havererar i raljanta salongskvickheter och det man
egentligen ville prata om ackumuleras, kanske läcker ut i små
monologer.
Det är som om dessa tragikomiskt kvicka samtal utspelas i ett språkligt
brus som omöjliggör gängse dialog. Samvaron imploderar
i en olycksbådande babylonsk språkförbistring —
som endast här och var ger vika; som i den underbara scenen med judisk
musik — eller den långa fina dialogen mellan bröderna,
där drömmen om ett slags gemenskap tar form.
Vilka är vi — och vad har vi att säga varandra? ”Stilla
vatten” är strukturerad som en mollstämd symfoni där
vissa teman återkommer och där atonala virvelstormar växlar
med lugna passager där Noréns lyriska geni firar nya triumfer.
Föreställningens avklarnade yta, experimentella form och underliggande
filosofiska frågeställningar smälter samman till stor
konst inte minst tack vare en underbart samspelt ensemble, där högst
olikartade skådespelare ger iscensättningen en bred färgskala.
Etienne Glaser kvicka ironier sveper som ett ensamt fyrljus över
en mörk sorg, Charlotta Larsson gör kongenialt en kvinna vars
tomhetskänsla förvandlat henne till stelnad stereotyp, Stefan
Sauk spelar mästerligt en man vars kärlekssorg anas som en vulkanisk
oberäknelighet, Bengt C W Carlsson gör en psykiater med en psykopats
potentialer, Annika Hallin är som klippt och skuren att spela en
neurotisk, livshungrig Norénkvinna, Eva Millberg gestaltar en uppgivenhet
ojämnt balanserande mot döden själv — och Per Burell
uppvisar stor elegans vad gäller insikten om att hushålla med
en rolls möjligheter.