Dagen då filmen kom in i mitt liv
Av Mattias Blom

Så länge jag kan minnas har den rörliga bilden och då framför allt långfilmen fascinerat mig. Jag kommer ihåg när jag som liten grabb i Hofors bänkade mig framför teveapparaten i vardagsrummet i lägenheten på Persfallsvägen 6B och barnprogrammen började. Alla dessa äventyr som tycktes finnas där inne i teven: det var tidsresor, det var vilse i pannkakan, ja, det var både det ena och det andra som gjorde starka intryck på mig.

På den tiden hade videon inte ännu gjort sitt stora inträde i svenskarnas vardagsrum.
Att titta på video var något som i alla fall i min familj upplevdes som något exklusivt. Vi hade inte själva någon video så de första tittningarna utspelade sig hos vänner. Vid ett tillfälle satt jag hos en kompis och kollade på George Millers ”Mad Max – The Road Warrior” med Mel Gibson i huvudrollen. Vilken magi det var att sitta där i soffan och se dessa karaktärer på jakt efter bensin i en inte alltför avlägsen framtid. Det var häftiga män i vilda frisyrer, grymma vapen och ännu grymmare bilar och allehanda fordon som slogs mot varandra i dessa ökenlandskap. Det var en obeskrivlig känsla. Känslan av att sitta där och titta på film hemma hos någon var mäktigare än själva filmen. Det var som att ha en privat biosalong därhemma i vardagsrummet och vi kunde själva välja vad vi skulle se och när vi skulle se det.

Det starkaste intrycket jag någonsin haft av film skulle jag få sedan min far bett att få låna tjugo kronor av mig. Jag kunde inte förstå varför han ville låna pengar av mig. Det är till en överraskning, svarade han. Nyfiken som jag var lånade jag raskt ut pengarna till honom, något som jag måste påpeka jag sällan gjorde. Han tog pengarna och åkte i väg.

Min far hade byggt upp de vildaste förväntningarna hos både mig och min äldre bror. Vi fantiserade om vad det skulle kunna vara för en överraskning. Vi väntade och väntade. Min mor hade det nog inte helt lätt med att stilla vår nyfikenhet. Det kröp i våra små kroppar av förväntan. Men så öppnades ytterdörren och där stod han, pappa. I sina händer höll han en videobox. För er som inte vet det är en videobox helt enkelt en videobandspelare som man kunde hyra hos den lokala videouthyraren om man inte själv ägde en video. Den var något mindre än en vanlig video och den låg i en väska med bärrem. Både jag och min bror förstod genast vad som på väg att hända: vi skulle få se film på video hemma hos oss själva – för första gången. Just då kändes detta större än någon julafton någonsin. Filmen pappa hade hyrt är fortfarande en film som väcker många varma minnen hos mig. Det var James Bond: ”Man lever bara två gånger” med Sean Connery. För övrigt den första Bond-film jag såg. Vilken känsla det var att få sitta där i sitt eget vardagsrum och titta på film! Det var något helt obeskrivligt. Där hemma, mitt ibland oss, pågick det mest rafflande äventyret. Det var en kamp om världen och James Bond var killen som skulle rädda den. Det var manicker, det var helikoptrar, ninjor, allt i en salig blandning. Den dagen såg vi om filmen två gånger, dagen efter en gång till innan det var dags för videoboxen och filmen att återlämnas till videouthyraren.

Nu när jag ser tillbaka på den tiden och då speciellt den dagen då James Bond trädde in i mitt vardagsrum förstår jag att det var då filmen på allvar kom in i mitt liv. Den dagen kommer jag aldrig att glömma.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.