ÅRGÅNG 4 NUMMER 6 — 22 OKTOBER 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven

 

Ledare
Rätt åt den inbilske bokhandlaren
Av Lydia Duprat

Det blir aldrig som man tänkt sig, i alla fall inte för Shah Mohammad, den beryktade bokhandlaren i Kabul. Med hans hjälp har Åsne Seierstad kunnat berätta om en värld där mannens ord är lag, där kvinnor och barn inte har något att sätta emot männens maktvälde och där bokhandlaren själv är en av förtryckets främsta representanter.

En intet ont anande bokhandlare släpper in en murvel i sitt hem. Åsne Seierstad säger sig vilja skriva en bok om honom och hans familj; Shah Mohammad känner sig smickrad – bara det är ett tecken på att han inte visste vad han gav sig in på när han ställde upp på projektet. Vad bokhandlaren trodde Seierstad skulle skriva om kan vi inte veta, däremot är det uppenbart att han väntade sig en insmickrande redogörelse.

Men Åsne Seierstad är journalist, inte copywriter. Hennes avsikt var att skriva ett reportage, inte att marknadsföra Shah Mohammad som den godlynte, liberale och världsvane afghan han tror sig om att vara. Bokhandlaren var mer än lovligt naiv när han välkomnade Seierstad i sitt hem. Nu anser han att han närt en orm vid sin barm.

Det är rätt åt honom.

Det är inte ovanligt att folk inte har en susning om vad journalister är ute efter när de nalkas en person med förslaget om att skriva om honom eller henne. Folk ställer upp på att låta sig intervjuas i tron att journalisten ska prestera en inställsam artikel om dem och deras verksamhet. När de sedan läser om sig själva i tidningen och upptäcker att de eller verksamheten har framställts i mindre fördelaktig dager blir de djupt besvikna och känner sig lurade. Precis som bokhandlaren i Kabul.

Nu är Shah Mohammad förbannad och går till motangrepp. Han vill stämma Seierstad i alla de länder där hennes bok kommit ut, och han har för avsikt att skriva en självbiografi som han hoppas ska verka som ett motgift mot Seierstads dräpande skildring. Bokhandlaren har blivit demaskerad men anser sig ha blivit ärekränkt. Han vill hämnas.

Shah Mohammad har ett stort ego och det måste ha svidit rejält att ha blivit exponerad som den tveksamma typ han av allt att döma är, och än mer att själv ha bidragit till att dra sitt eget namn i smutsen. Här har vi en man som inbillar sig att han är tolerant, frikostig, modern och vidsynt men som enligt Seierstad är en hycklande och girig skitstövel och en tyrannisk husbonde. Seierstad beskriver honom som en man som behandlar kvinnorna i familjen som viljelösa ting, som ägodelar att förfoga över helt efter eget skön, och som berövar sina söner deras barndom. Bokhandlaren är en framgångsrik affärsman, men han är långt ifrån nöjd; i stället vill han expandera sin verksamhet än mer, tjäna ännu mera pengar. Han anser att ändamålet helgar medlen och drar sig därför inte för att smuggla, ägna sig åt piratkopiering i stor skala eller offra sina söner i sin strävan efter större rikedom: pojkarna får varken gå i skolan eller leka utan måste förestå faderns olika affärer där de arbetar bortåt tolv timmar om dagen. Skenhelig och grym är bokhandlaren också: när en fattig snickare stjäl några vykort från honom ger han sig inte förrän mannen hamnat i finkan, trots att det med all sannolikhet kommer att leda till att dennes familj går under på kuppen.

Varför är bokhandlaren så sniken och vart tar pengarna vägen? Familjens levnadsstandard tycks mig ytterst anspråkslös: Shah Mohammad och hans två fruar, vuxna söner och andra barn, mor och systrar trängs i en förhållandevis liten lägenhet i ett av krigens sönderbombade hus i Kabul, utan el eller rinnande vatten. Sönerna arbetar medan alla kvinnorna utom en sitter sysslolösa hela dagarna. Den kvinna som avviker från mönstret är Mohammads yngsta syster som i stället slavar som hushållerska åt hela familjen utan hjälp från någon, som sliter från gryning till sena kvällen med matlagning, tvätt och städning. Ingen av kvinnorna ägnar sig åt någonting som skulle innebära förkovran eller glädjeämnen i deras liv: de varken yrkesarbetar, studerar eller roar sig med vad det vara månde. Allt är ju tabu: kvinnor får inte visa sig för män som inte tillhör familjen och de har oftast inte dessa mäns tillstånd att företa sig någonting heller. Olydnad leder självklart till bestraffning.

Inte heller Mohammads söner åtnjuter valfrihet i någon större utsträckning. De har inget att säga till om beträffande sitt yrkesval eller val av livsstil. De kan inte säga emot fadern, de har inte rätt att önska sig ett annat jobb än det fadern påtvingat dem. Däremot har de rättigheten att vistas ute i samhället, att resa, att diskutera med andra män samt att hunsa och kränka kvinnorna därhemma, särskilt den unga, hårt arbetande fastern som en av sönerna anser snyltar på hans far eftersom hon bor hos familjen. Som om hon inte med råge betalade för den tveksamma ynnesten med sitt anletes svett.

Åsne Seierstads bok Bokhandlaren i Kabul är en ögonblicksbild av ett fruktansvärt orättvist och efterblivet samhälle, ett samhälle som lever efter medeltida värderingar och efterlever medeltida seder och bruk. Afghanistan är ett land där man ännu bedriver slaveri – i de här fallet enkönat – samt exploaterar barnarbetskraft. Begrepp som barnkonventionen och mänskliga rättigheter verkar inte existera, ens som abstraktioner, i dagens Afghanistan och många andra länder i Mellanöstern. Här får halva befolkningen ostört förtrycka och utnyttja den andra halvan, här får äldre män sätta barn i arbete för egen vinning, här får 70-åriga gubbar förgripa sig sexuellt på trettonåriga flickor under äktenskapets täckmantel och med samhällets välsignelse utan att någon lägger sig i deras förehavanden, utan att världssamfundet så mycket som höjer på ett ögonbryn. Detta är förstås ingen nyhet, men dessa missförhållanden tål att påminnas om. Och det gör Åsne Seierstad med sin bok: hon påminner om hur det är ställt med kvinnor och barn i ett patriarkalt och könssegregerat samhälle. Med sitt vittnesmål öppnar hon ett fönster mot en främmande kultur, mot en värld från en svunnen tid – en tid som förvirrande nog löper parallellt med vår egen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.


Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat