Somliga går i trasiga skor, eller No Future
Text och foto: Robert Peszkowski

Skorna. Ett par gymnastikskor som en gång var vita, den högra är så sliten att en smutsbrun tå sticker ut. Han tittar rakt fram. Uppgivet. Blicken är nästan död. Det är han också. Innan han fyller 25 kommer han med största sannolikhet att hittas död i en rännsten. Ingen kommer att sakna honom. Han vet det.

Han är ett av många gatubarn i Kaliningrad. Gatubarn är ett ord som väcker associationer till länder som Brasilien, Vietnam eller Sydafrika. Men att det finns gatubarn knappt 30 mil från Sverige är det nog inte många som ens i sin vildaste fantasi kan tänka sig. Men de finns där. Hundratals. De strövar omkring i Kaliningrads centrum på jakt efter några rubel. På jakt efter lite mat. På jakt efter lite mer flyktsoda.

Flykten från den hårda verkligheten heter för de här barnen: lim. Alla de här barnen oavsett ålder sniffar lim. De sniffar för att glömma, för att inte se var de befinner sig. I rännstenen på dagen, i skitiga kloaker och ventilationsgångar på kvällen.

Den enda kontakt de har med andra människor är rädda blickar och skrik om att de skall ge sig i väg. Ibland tjänar de ihop några rubel på den stora marknaden där de ibland sätts i arbete med att bära lådor och annat. Annars är det mest polisen de pratar med. Fast polisen pratar med dem med batongen.

- De uppfostrar oss med batongen.

Polisen vet inte vad de annars ska göra. Det finns inga lediga platser på de fåtal barnhem som finns. Dessutom förbjuder den ryska lagen polisen från att tvångsomhänderta barnen. Eftersom de är för unga för att sättas i fängelse för sina olika små och stora brott, så strövar de omkring på gatan. De strövar omkring planlöst, på jakt efter nästa kick, efter nästa flykt, ett strövande mot en förtidig död.

Efter Sovjetunionens fall avvecklades flertalet av de stora marinbaserna i Kaliningrad. En mängd militärer fann sig plötsligt omplacerade eller utan arbete. Många valde då för att själva överleva att lämna sina barn. Många av barnen har den bakgrunden. Andra kommer från alkoholiserade familjer, åter andra är helt enkelt familjelösa.

Den nästan döda blicken möter min. Blodet rinner ur näsan från den senaste limboffen. Ögonen är djupt insjunkna i det bleka ansiktet. För ett kort ögonblick blixtrar vädjan över hans glasartade ögon, vädjan ja nästan bönen. Men likt förbi flyende moln på en blank himmel är de känslorna snabbt borta. Samtidigt kämpar han med sina ansiktsmuskler för att genom dimmorna tränga fram till mig. Ett försök att överbrygga avståndet mellan oss. Ett försök att prata, att höra ett vänligt ord, att känna värme. Det blir bara ett sluddrande läte.

- Rubel, please.

Blodet droppar ner på de spruckna betongplattorna.

De glasartade ögonens första igenkännande och vädjan är borta, borta är den glädje och det liv som kort blixtrade till i ögonen av ren nyfikenhet när vi sågs första gången. Borta. Det är dött.

Jag ryggar tillbaks.

Jag går.

Hjärtat bankar och skammen susar i öronen.

Jag stannar först vid min bil.

Jag ser hur han sakta och ostadigt går iväg. Mot Kaliningrads centrum. Den irrande döda blicken möter min en sista gång. Inget igenkännande. Sen försvinner han runt husknuten. Borta för alltid.

Men ändå inte.

För. Utan ett ord är avståndet mellan oss plötsligt överbryggat.

Min själ är inte längre bara min, han har oåterkalleligt blivit en del av den. Varje morgon vaknar han med mig.

Jag är inte längre samma människa som klev upp den där vackra sommarmorgonen. Glad och upprymd eftersom jag skulle göra ett reportage för självaste Sveriges Television.

Jag kommer aldrig bli den människan igen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.