foto: Ola Kjelbye

I mötet mellan ursprung och öde
Av Kerstin Gustafson

Lördagen den 11 oktober var det nypremiär för Simon och ekarna på Folkteatern i Göteborg. Pjäsen hade urpremiär förra hösten och har blivit kritikerrosad och hyllad av publiken. Nu fortsätter den tre timmar långa föreställningen, inför en fullsatt teater, med en ensemble av skickliga skådespelare och musiker.

Simon och ekarna bygger på en roman av Marianne Fredriksson. Den handlar om Simon (Kristian Lima de Faria) som växer upp under enkla förhållanden vid älvstranden i Göteborg. Berättelsen tar sin början under tiden strax före andra världskriget och Simons värld är präglad av rädslan för nazism och krig, klassmotsättningar och utanförskap men också samhörighet, vänskap och kärlek. Simons pappa Erik Larsson (Anders Granell) har ett litet åkeri och på fritiden ägnar han sig åt att bygga båtar. Mamman Karin (Ulla Svedin) är hemmafru och en mycket varm och kärleksfull person. Simon är, redan som barn, annorlunda i jämförelse med sina föräldrar. Han tycker om att läsa och har många filosofiska funderingar. Det tisslas och tasslas om ett brev, om att Karin och Erik måste tala om sanningen och oavsett om man har läst romanen och följaktligen känner till berättelsen, går det att ana att det finns någonting outtalat, en sanning som gömts undan och som ingen riktigt vet att hantera.

Simon fortsätter sina studier på ”högfärdsskolan” och blir vän med Isak (Jonas Sjöqvist) som har judisk härkomst. Det finns en sårbarhet hos Isak trots att han kommer från en välbeställd familj. Isaks pappa Ruben Lentov (Lars Magnus Larsson) äger en framgångsrik bokhandelskedja. Familjen har flytt från förföljelserna i Berlin och kommit till ett land som enligt Isaks mamma Olga (Sara Wikström) är kulturfattigt och tråkigt. Simon ser Isaks rädsla och även om han inte förstår vad den kommer ifrån åtar han sig rollen som Isaks beskyddare.

När kriget bryter ut blir Isaks mamma sinnessjuk. Hon blir inlagd på ett mentalsjukhus och tycks knappt känna igen sin familj då de kommer för att besöka henne. Det finns en ansträngdhet mellan Isak och modern som både Ruben och Simon noterar. Isak börjar successivt må sämre och i samband med militärtjänstgöringen, där han blir illa behandlad av en nazistisk officer, bryter han ihop. Simons föräldrar låter Isak bo hos dem och Eriks båtbyggande blir som terapi för Isak. Simon känner sig till viss del utkonkurrerad i familjen men har samtidigt fullt upp med sitt eget liv. En fin kontakt utvecklas också med Isaks far Ruben som ger Simon böcker om poesi och om sumerernas historia. När Isaks kusin, Iza, räddas från koncentrationsläger och kommer till Sverige med de vita bussarna faller de flesta bitarna i familjen Lentovs historia på plats. Allting vävs samman med det dramatiska avslöjandet om Simons ursprung.

Simon och ekarna är berättelsen om en ung mans väg i livet med den känsla av utanförskap som många människor någon gång upplever. Under hela sin uppväxt förstår Simon att han är annorlunda och det uppstår en klyfta mellan honom och den praktiskt lagde fadern. Den här motsättningen är ett genomgående tema i berättelsen och återkommer mellan Isak, som tycker om att bygga båtar, och hans kultiverade föräldrar. Ett annat tema är klassmotsättningen som blir särskilt tydlig i umgänget mellan Erik och Ruben.

Pjäsen handlar emellertid lika mycket om en judisk familjs öde under nazismens framfart i Europa – och det är här som berättelsens absoluta styrka ligger. Den visar hur nazismen och antisemitismen trängde genom alla lager och att den drabbade människor på så oerhört många sätt. Izas mamma Rebecka – Olgas syster – valde att gifta sig med en tysk officer för att komma undan både judendomen och förföljelserna. Isaks familj flydde till Sverige men även om de på många sätt har ett bra liv ligger det judiska ödet som en bromskloss för deras lycka och utveckling. Mamman Olga blir sinnessjuk och Isak bär på en tärande ångest.

En av de starkaste skildringarna är den om Iza som, utmärglad och med fläckar på lungorna, kommer till ett sanatorium från helvetet i Bergen-Belsen. Hon har sett sin mamma föras till gaskammaren och sin pappa begå självmord. Iza är det ultimata offret: nazismen har förvandlat henne till ett monster. Hon är ingen ödmjuk martyr, vilket hade varit enklare att skildra henne som, utan en girig, arrogant och sarkastisk person med ett oerhört självhävdelsebehov. När hon darrande och neurotisk tar emot sin familj blir det en kollision mellan hennes personlighet och familjens förväntningar. Som åskådare inser man att det är så här en krossad människa beter sig. Och den vise mannens (eller gudens) uttalande att ”ondskan härrör ur din egen rädsla” studsar som ett eko mellan väggarna: när Iza spyr ur sig sina cynismer, när fänrik Bylund plågar Isak, när Ågrenskan sprider sina fula rykten och när Simon näst intill slår ihjäl furiren.

Föreställningen Simon och ekarna är vackert inramad av musik av Niklas Román som förstärker effekterna av handlingen. Så är också scenografin och ljussättningen mycket effektfull, speciellt med kulisserna av kilskrift och spelet mellan ljus och mörker vid krigets utbrott. Scenen är inredd med stora eklöv och båtskelett. Ibland hör vi måsarnas skrik och vinden i seglen – allt mycket realistiskt i bilden av älvmynningen med närheten till havet, till Norge och den krigshärjade kontinenten.

Den kritik som kan framföras gäller delvis musiken som, även om den är gudomligt vacker, ibland tar överhanden. I början av föreställningen är det ibland svårt att höra vad skådespelarna säger. Det problemet upphör dock en bit in i handlingen.

En annan sak är att vissa repliker känns något för snabba. När Ruben berättar för Karin att Iza har kommit till Sverige uttrycker hon ingen direkt förvåning utan säger bara att de alla ska hjälpas åt att ta hand om Iza. Dialogen blir därmed inte realistisk utan ger ett inläst intryck.

Dessutom blir en del meningar något för burdusa. Som exempel kan nämnas att flera personer vid återkommande tillfällen ber någon dra åt helvete. På ett sätt är det trovärdigt – det är ju så människor ibland talar till varandra – men det är svårt att komma ifrån känslan av plumphet.

En brist är vidare att handlingen har en något för stark fokusering på vissa teman. Det är svårt att veta om människor var så fixerade vid judar och sociala klasser som pjäsen gör gällande. Det kanske var så på den tiden men nu, ett femtital år senare, känns klassperspektivet något uttjatat. Detsamma gäller markeringen vid det judiska. Simon utbrister vid ett tillfälle: ”en judejävel”, vilket ger ett mycket märkligt intryck eftersom han hela tiden försvarar och skyddar Isak mot antisemitiska attityder. Samtidigt bör man ha i åtanke att Sverige på 30- och 40-talet inte hade så stor erfarenhet av invandring. En person med utländsk härkomst kanske stack ut mer än vad fallet är i dag.

I Marianne Fredrikssons romaner finns det mystiska alltid med som en naturlig del av handlingen. I föreställningen är mysticismen representerad av kilskriften och mannen med den runda hatten som kanske är en gud, en ande, en av de gamla sumererna eller en vis man. Dessa inslag tränger inte riktigt in i föreställningen utan svävar snarare över den. Ekarna står också i skuggan för de starka händelserna; Simons privata samtal med träden finns med men kommer i skymundan.

I sin helhet är Simon och ekarna en mycket välgestaltad och gripande teaterföreställning. Berättelsen fokuserar på de stora frågorna i livet och medan tår efter tår rinner nerför kinderna har de tre timmarna passerat. Berättelsen om Simon påminner om de grekiska dramerna som visar att vi präglas av vår historia och att vi aldrig kan undgå vårt öde. Och kanske är det en form av katharsis, eller andlig rening, som vi känner när vi vänder oss bort från scenen och tar steget ut i den regniga höstkvällen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.